Thérèse Johansson

Om begravningen för Thérèse Johansson 

Prästens (Bo Divander) tal:

Jag vill börja med att läsa en dikt av Alf Henriksson:
- ”Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
- Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer”

Hela tillvaron kan förändras ganska hastigt för oss människor, från ett vardagligt liv till någonting helt annat. På några timmar eller några veckor. Då kan det kännas som att falla ner i ett avgrundsdjup, där ingen står och tar emot. . .
Ibland säger människor till mig ”jag känner mig som en halv människa sedan min livspartner dog”. Och alla som någon gång har varit nära en kär anhörigs död, vet vad det betyder. Ord blir väldigt tomma i det här sammanhanget, men låt mig ändå citera några rader från en annan dikt, som antyder att det fysiska livet faktiskt har en fortsättning (texten bygger på en engelsk dikt av Mary Elizabeth Frye):
- "Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
Och när du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.”

Therese växte upp i Danderyd, med mamma Kerstin, pappa Ingemar och brodern Lars. Therese var ju djurvän och det grundlades kanske redan i föräldrahemmet där det fanns flera hundar i familjen. Hon hade många kompisar på lekis, i skolan och på gymnasiet och universitetet. Och senare på olika arbetsplatser. Jag tycker att det ger en bra bild av hennes personlighet, hon var omtyckt av sin omgivning var hon än befann sig. Therese var också duktig på att värna om sina vänner och släktingar och vårda sig om kontakterna med dem. En social person med ett hjärta av guld. Therese hade tid och plats för alla, har jag förstått.
Therese arbetade bland annat som socionom på skola för barn med särskilda behov och mer än tio år inom psykiatrin med boendestöd på Östermalm. Hon älskade sina klienter och arbetskamrater och i gengäld var hon älskad tillbaka av dem. En duktig och populär kollega.
Therese saknade och sörjde sina föräldrar som likt henne själv gick bort för tidigt.
1990 hände något mycket viktigt, då träffades Therese och Kent på Berns. De förlovade sig i Paris 1996 och gifte sig två år senare, alltså 1998, i Stockholm. I år skulle de ha firat 25 år sedan de träffades, men sorgligt nog blev det aldrig så. Kent och Therese lärde känna varandra på allvar under en resa till Malaysia, Thailand och Singapore. Sommaren 1991.
Therese och Kent längtade efter att få barn, men det blev en lång och jobbig väntan efter detta. Men det var ändå värt allt när de fick hämta sina två längtansbarn från Kina. Theodor 2002 och Hampus 2008. Barnledigheten blev den bästa tiden i Kents och Therese liv. De fick dessutom många fina och nära vänner från tiden före, under och efter adoptionen. Jag har också förstått av Kent och hans pojkar att Therese var den bästa fru och mamma de kunde ha fått. Idag är därför sorgen och saknaden tung att bära! Hon har lämnat ett oerhört tomrum efter sig! Therese ville verkligen inte lämna sin man och sina två pojkar!
Det bästa för Therese var god mat, godis och fika tillsammans med familj och vänner! Hemma i huset söder om söder, var det mycket mys och bus. Hon trivdes också i sommarstugan i Roslagen med blommorna och trädgården. Det var lek och spel med barnen, bad och solande på verandan. Therese var också förtjust i svampplockning i skogen, men även att kurande mysa vid brasan vintertid. Hon älskade djur, familjens hundar och katter och nu senast katten Jessie. Deras gosande och kärleksfulla små promenader i trädgården.
Det blev även resor, främst till Kanarieöarna och Kina. Sommartid blev det resande runtomkring i Sverige. Till Skåne, Dalarna, Bohuslän och Gotland. Therese var nyfiken, upptäcktslysten och levnadsglad. En humoristisk och kärleksfull person!
Therese gick bort alldeles för tidigt, bara 47 år gammal! Efter en kort tids sjukdom i cancer. Allting hände så fort efter årsskiftet. Jag förstår att du Kent hade velat leva och åldras tillsammans med din Therese och nu undrar du och dina pojkar hur det kunde bli så här! En dikt av Göran Tunström kan kanske tolka något av vad ni känner nu:
- ”När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt”

Musik:
"Min levnadsafton" av Hjort Anders och "Tingsmarschen från Leksand"
- med Anders och Bengt Mattsson från Danderyd

"Adagio i g-moll" av Tomaso Albinoni
Psalm 297 - "Härlig är jorden"
"Imagine" av John Lennon
"Ängeln i rummet" av Eva Dahlgren
Psalm 249 - "Blott en dag ett ögonblick i sänder"
"Some Die Young" av Laleh
- med IngMarie Landin på Orgel och Piano

Blommor för leverans till ceremonin

Skriv ut