Manuel Guiomar

Idag fick jag reda på att du inte är här längre. Mina tankar går till dig och din familj. Kommer alltid minnas dig min vän. Idag minns jag bara allt roligt vi haft tillsammans när vi var unga. Tyvärr så tappade vi kontakten med varandra hade gärna velat träffa dig innan du lämnade oss. Jag hoppas att du har det bra och vila i frid min vän.

Hej min fina vän. Fick reda på om din bortgång idag av en granne och blev mycket ledsen. Minns dig mycket väl när vi spelade basketboll tillsammans. Du var en mycket mycket fin person. Är mycket ledsen för din bortgång min vän och även för din familj. Vi sågs ibland i stan och träffade dig även på din arbetsplats ibland. Du kommer alltid finnas i mitt minne och idag har jag tänkt extra på dig och kommer aldrig att glömma dig. Zdravko

Din plåga har slocknat det skedde i frid trots att Du kämpat en ojämn strid Din låga har brunnit trots hårda vindar den värmde oss alla som kunde den se Kampen var hård men Du vann till slut för allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut Vila i frid

Vi som var Manos arbetskamrater, såväl i Sverige som i Indien, vill gärna säga några ord om honom, vår saknade vän och kollega. Mot slutet av tiden på kontoret kunde vi se att det inte stod så bra till med Mano, men aldrig hörde vi honom klaga. Istället kämpade han tappert på för att sköta sitt jobb. Mano var en riktig fighter in i det sista. Tyvärr förlorade han till slut kampen mot sin sjukdom, men han kommer alltid leva vidare i våra minnen som en älskad arbetskamrat och vän. Vi minns framför allt Mano som en mycket varm och god medmänniska. Det gick alltid att skoja med honom då han var en man med stor humor. Vi minns också många trevliga diskussioner på luncher och kafferaster om basket, matcher med MFF och andra sporthändelser. Mano var mycket sportintresserad och var alltid uppdaterad med de senaste resultaten. Man kunde alltid lita på Mano, då han var mycket plikttrogen och hjälpsam. Han var också mycket uppskattad av våra kunder då de alltid blev väl omhändertagna. Deras problem och önskemål togs alltid på största allvar. Vi var också imponerade av hans mod att ställa upp i TV-produktionen ”Den sjungande trappuppgången”. Enligt Mano så var det bara Emma som kunde sjunga, men han satte sig själv åt sidan och deltog i produktionen för att göra en kul grej med familjen. Det hade verkligen ingen fegis klarat av. Även om det inte rörde jobbet så hjälpte Mano gärna till, vi minns t ex hur han hjälpte Tina med hennes kurs i spanska. Han var också mycket mån om andra, och intresserade sig även för hur det stod till med andra familjemedlemmar som han kände till. När Ingela arbetade hos oss brukade han alltid skala hennes apelsiner på fikarasterna. När vi frågade varför, så var svaret: -”Ingela tycker inte om att bli kladdig om fingrarna”. Det var omtänksamhet i en klass som vi andra inte kom i närheten av. Ingela, det sätt som Mano alltid tittade på dig skulle göra de flesta andra gröna av avund – det fanns alltid en enorm kärlek och värme i hans ögon när han tittade på dig och detta efter mer än 35 år tillsammans, helt fantastiskt!

Mano - ibland är livet så orättvist. Jag saknar dig och minns samtidigt många trevliga arbetsdagar tillsammans med dig och Ingela med mycket skratt. När jag började som nyanställd så var du min mentor. Jag kunde alltid vända mig till dig när jag fick problem. Du fanns alltid där och stöttade och alltid med ett leende på läpparna. Tack för allt som du delat med dig Mano. Du och din familj finns i mina tankar. Kram Maria

Mina tankar går till dig och din familj idag, denna din sista dag innan du går till sista vilan. Det finns inga ord som beskriver de känslor som stormar när jag tänker på orättvisan att du och Ingela slitits ifrån varandra alldeles för tidigt i livet, så jag tänker inte ens försöka. Vila i frid.

Mano, jag tror de flesta av oss som hade förmånen att känna dig var vana vid att kalla dig Mano. Vi jobbade ju ihop och har gemensamma minnen därifrån, men vi idrottade också ihop i företagets namn och det minns jag bäst. Volleyboll, stafett och drakbåtspaddling - det var roligt och är fina minnen. Jag har lagfoton kvar som minne av dessa aktiviteter och de tittar jag på då och då för att minnas de personer som var med. Det kommer jag att fortsätta att göra.

Mano, ja vi kallade dig också för Mano. Vi ser din bild här på minnessidan och det är så vi minns dig, alltid positiv och glad. Visst kunde vi märka ibland att du var trött när sjukdomen hade börjat tära på dina krafter men det märktes sällan på ditt humör och din humor. Ditt glada sätt att svara: "Guiomar" i telefon minns vi inom oss och vi tänker också på din omtanke och generositet, den omsorg du hade om din familj och som också vi fick ta del av. Vi kände oss alltid välkomna när vi hälsade på. Manuel, du har inte lämnat oss, du har gått i förväg. Vi ser fram emot att möta dig igen i en tillvaro utan sjukdom och sorg. Lena och Inge

Ett stort beklagande över det som inte skulle skett. Tankarna går även till familjen. Men Manuel hade också många vänner och jag räknar mig till en av dem. Vi är många som känner stor saknad och grämelse över allt vi inte hann. Även om det ibland gått en tid mellan gångerna vi hört av varandra så var vi aldrig långt borta. Vi var litet i otakt med barn och det liv som hör därtill, men vi höll ändå god och regelbunden kontakt och Manuel har varit en fast och etablerad person i mitt medvetande sedan vi började gymnasiet tillsammans. Det kommer han alltid att vara. Per Jerlenäs

Manuel. Min systers man och följeslagare. Alltid gjorde ni saker ihop, ofta hand i hand. Nu finns du inte mer, men du lever i hennes och barnens hjärtan, i allas våra minnen. Ett av mina första minnen av dig var när vi spelade volleyboll ihop i tonåren; du och din bror Joao, er pappa, Ingela och jag, och vår far. Ja, några fler var det ju med. Ständigt hörde vi din bror ropa på ”Mano” när han passade. Så jag ropade Mano jag med, i tron att det var ditt smeknamn. Då hade ni bra roligt, för ni sa att det inte passade sig att jag ropade ”bror”! Om det är sant att ”mano” betyder bror, vet jag fortfarande inte, men du har fått heta Mano många gånger sedan dess, utan att protestera. Och du blev ju också med tiden faktiskt i familjen! Tänker på de semestrar våra familjer firat ihop. När barnen var små, på Kreta. När du och George hyrde moped medan vi andra tog bussen ut på utflykt… Och för inte så länge sen, när vi tillsammans hyrde ett hus på Tjörn. Nu när jag går igenom våra foton sedan den resan, skrattar jag när jag ser dig gå ner för en trappa på klipporna. I ena handen håller du en stor väska, i den andra håller du Ingela för att hon inte ska ramla. HON håller andra handen på ledstången, har inget annat precis att bära på. Det är du i ett nötskal. Alltid mån om din kära. Det känns så sorgligt att du inte får mer tid med din familj, på landet i ert nya hus. Ändå är du alltid där! Anneli

Mano Tack för de vardagsstunder som vi delat, ofta angående utskrifter eller logitar men också över kaffe och franskbröd i fikarummet. Omsorgen som du och Ingela hade om varandra tycker jag var ovanlig. Och det gällde allt från hembakade kakor till gemensamma luncher, hand i hand. Hur orättvist det än är att du inte vann denna kampen och hur tomt det måste vara för dina närmaste, så känner jag mig trots allt tryggt förvissad om att du både gav och fick ta emot så mycket kärlek i ditt liv. Det tar jag med mig och tänder ett ljus för dig och din familj ikväll.

Stabil och pålitlig är ord som kommer för mig när jag tänker på Manuel. Så var du i familjen, med arbetskamraterna, i jobbet och mot kunderna. Det är oerhört tryggt och skönt att ha en sådan person i sitt liv. Det saknar vi.

Fina, roliga och tålmodiga Manuel - tack för all omtänksamhet och alla ljusa minnen. Kram

Manuel – det är svårt att förmedla tankar och känslor i skrift. Finns så mycket jag vill skriva men orden kommer inte... Har många minnen från otaliga arbetsdagar på tredje linjen. A-och B-fel, kluriga statuslogitar, transaktioner att sända om, resan till Pune, det ständiga jagandet på våra kollegor och allt möjligt annat som vi höll på med. När arbetsdagen startade så brukade vi säga – nu kör vi en dag till. Det var skatt blandat med suck och stön. När du för tredje gången tålmodigt förklarade för mig att det är trans nr 7 som ska skickas vid makulering. För tålmodig var du. Under din långa kamp hörde jag aldrig dig klaga. Det fanns alltid vänlighet, framtidstro, nyfikenhet och närvaro. Saknaden är stor och mina tankar går till din familj.

Jag saknar redan våra diskussioner och glimten i ögat Manuel hade när vi pratade om fotboll, hockey, basket och allt vad det var. Vila i frid.

Saknad konversation. Manuel var man kunde diskutera med. Små saker, stora saker, svåra saker, ja allt. Ingenting var för svår, för stort eller för konstigt. I morse följde jag Marcus till Sandby och bussen. Promenerade för att få friskluft och lite motion. Det regnade och jag ledde min cykel för att cykla hem sedan. På asfalten såg vi massor av maskar och mina tankar började snurra. Varför kryper de alltid upp på plana ytor, är dem helt dumma Sådana saker hade Manuel och jag kunnat diskutera en lång stund runt. Flippat ut om orsaker och hur man skulle kunna hindra dem och allt möjligt dumt, men samtidigt rätt kul att se vart vi kom till slut. Jag fick inte samma respons av Marcus. Han sa bara ”Vet inte” så var den diskussionen slut. Cyklandes på vägen tillbaka blev jag varm och svettig vilket jag så klart hade klagat om för Mano. Det svaret vet jag vad det hade blivit ….. ”Cykla inte så fort då! Sakta ner! ”. Otaliga är de gånger jag hört detta, så gjorde jag även nu. När det gäller sport och fysisk aktivitet var det Mano som alltid var bäst och starkast. Men inte cykling. Om det inte var han som cykla först och höll tempot kom han nästan alltid en lång bit bakom. Jag kan inte cykla i normal takt. Han höll efter mej när jag blev för ivrig, inte bara i cykling utan allt så jag inte flippa ut för mycket. Tydligen gör han det fortfarande, jag saktade ner och såg då även grodor på vägen genom skogen.