Kerstin Finndahl

Kerstin var en Uppsalatjej med en stark livsvilja och ett stort rättvisepatos. Vi träffades i Uppsala hösten 1977 och trivdes så bra med varandra att jag flyttade in hos henne året efter. Vi bodde några år i Stockholm och i Sollentuna, där våra barn Ulrika och Johan föddes. Sedan blev det Örbyhus. Då delar av hennes släkt är bördiga från Norduppland, vaknade interesset för släktforskning. Något som även Ulrika blev involverad i och har fortsatt med. 1989 flyttade vi till Knivsta och 2004 flyttade vi tillbaka till Uppsala.  Hon tyckte om att resa och vi pratade mycket senaste året om våra resor och kommande resmål. Att hon, Ulrika och barnbarnet Maria reste tillsammans till Rhodos i juni förra året betydde mycket för henne. Hon var efter sina studier i företagsekonomi knuten till Företagsekonomiska Institutionen vid Uppsala Universitet några år och gick sedan vidare till Industriverket som Byrådirektör på en utredningsenhet tills en whiplash-skada satte stopp för yrkeslivet under en period. Nackskadan fick henne att engagera sig i RTP och hon kom då in på funktionshinder-frågor. Hennes analytiska förmåga, gedigna utredningserfarenhet och egna erfarenheter av funktionshinder ledde henne till det som kom att engagera henne resten av livet, bemötande av funktionshindrade personer och våld mot kvinnor. En kort tid (2002) var hon även ledamot i Jämställdhetsrådet inom Regeringskansliet. Kerstin blev en av de första att lyfta fram förekomsten av våld mot kvinnor med funktionshinder. Rapporten ”Våga se” väckte därför en viss uppståndelse när den publicerades.  Så sent som 2012 uppmärksammar Regeringen i en proposition också kvinnor med funktionshinder som en grupp med särskilda behov. I propositionen görs referenser till Finndahl (2001) samt Brå (2007). Båda dessa rapporter behandlar våld i nära relationer och annat våld, tex våld från vårdare etc. Hon fortsatte sedan med att skriva nya rapporter och föreläste om våld mot funktionshindrade och deltog i EU-projekt om våld i nära relationer i olika länder under några år. Villkoren och attityderna i en del av dessa länder gjorde ett starkt intryck på henne. I SOU 2004:018 (Brottsförebyggande kunskapsutveckling) hänvisas till Kerstins arbete om Bemötande av funktionshindrade personer i samband med brottsutredningar och 2005 fick hon via Handikappförbundens samarbetsorgan medel från socialdepartementet, för att under ett år driva ett projekt om våld och övergrepp mot kvinnor/flickor och män/pojkar med funktionshinder. (”Synliggör det osynliga!” Ett projekt om våld – funktionshinder – könsperspektiv. Hon påbörjade en doktorandutbildning i Örebro med sikte på att göra en avhandling inom sitt område samtidigt som hon fortsatte att vara aktiv i olika projekt och som föreläsare, ända till slutet. Under de senaste 10 åren satt hon i styrelsen för BOJ i Uppsala, där hon arbetade mycket med frågor och projekt som hade en anknytning till våld i nära relationer. Utöver detta var Kerstin aktiv i S-kvinnor i Uppsala och hon hade ett stort engagemang i frågor hon ansåg skulle ge oss ett mer jämställt och jämlikt samhälle.   Terje Helland