Linnéa Fjällstedt

Vår älskade mamma, avled efter en tids sjukdom den 15 juni, 88 år gammal. Närmast sörjande är de fem barnen, Hans, Stefan, Kenneth, Annika och Sören med familjer. Linnéa växte upp i Stalon, i en syskonskara på tre. Efter sex år i folkskola jobbade hon som lillpiga och hembiträde åren 1938–1943, sedan gick hon lanthushållsskola 1943. Därefter blev hon praktikant på gods och läroverk i södra Sverige, och arbetade som föreståndare på Solbacka läroverk, när hon träffade Bror Fjällstedt på midsommarafton i Fatmomakke. De gifte sig 1948 och bosatte sig i Storbäck, Dorotea. De flyttade i början på 50-talet till Rönnäs, Vilhelmina, där de arbetade upp ett småbruk. Det var tungt arbete som gällde. Hon tog hand om jordbruket och barnen under långa tider, då maken var ute i arbete. Linnéa hade alltid haft ett stort intresse av det skrivna ordet, och skrev dikter och sånger ständigt. Hon gav ut sin första diktsamling, Ödets Nornor, 1965. Hon var begåvad och driven. Såg möjligheter i allt. Hade en stor sorg att hon endast gått sexårig folkskola. Hon hade gärna studerat, men hennes far var sjuk och hon behövdes hemmavid. Hon jobbade under en tid som kontorist i Vilhelmina, och hade också en egen vinjett som skribent för Västerbottens Folkblad. Hon reste runt i inlandet och skrev om nybyggarnas öden. Speciellt beundrade hon nybyggarkvinnorna och deras styrka. Detta gjorde också att hon 1975 debuterade som författare med Hungerpesten, som handlade om hennes egen mormors livsöde. Det kom att bli totalt 13 romaner som gavs ut under åren 1975 – 2007, samt en barnbok 1985. Alla hennes böcker skildrar hårda livsvillkor för människor som bott och verkat i Västerbottens inland. Främst har hon velat berätta kvinnornas historia, eftersom hon tyckte att männens historia redan var berättad. Hon fick motta flera fina utmärkelser för sitt författarskap. Detta resulterade i att hon reste runt i hela Sverige och föreläste om sina böcker och livet i Västerbottens inland. Med på dessa resor hade hon alltid maken Bror, som var hennes trognaste supporter. Tillsammans byggde de upp Fjällbacka, som blev mammas skrivarstuga. Där fann de ro och harmoni i samklang med naturen. Dit flyttade de också så småningom och har haft ett rikt och fint liv där på den plats där de trivdes allra bäst. Hon har också verkat som forskare, träsnidare och konstnär. Men mest av allt var hon vår underbara mamma. Hennes underbara berättarkonst, som kunde fängsla en i timmar, de berättande tavlor som hon skapat, hennes snidade träfigurer, hennes humor och livsvisdom, hennes obändiga vilja, de berättelser och dikter som hon skapat, hennes förmåga att aldrig ge upp, hennes förmåga att förlåta, hennes skarpa intellekt, och hennes oändliga kärlek. ”Vägen till mor, den är aldrig lång. Vi kan känna den åter och åter. Vägen till den som älskar oss mest, som ser, förstår och förlåter”. BARNEN