Mats Falk

Till minnet av Mats Falk Min gode vän och tillika medicinske mentor Mats Falk har nedlagt sin jordiska skrud och fortsatt sin vandring på ett annat plan. Jag lärde känna Mats genom dåvarande Landstinget Kronobergs formidabla satsning, Förändringsdialogen. Mats var en av idégivarna till detta projekt. Redan vid vårt första möte stod det klart att han var en själsfrände. Våra intressen kring kropp/själfenomenet men framförallt våra tankar kring existensen löpte i samma banor. Ett av Mats främsta kännetecken, något av ett signum, var hans finurliga humor. Ett arv från hans studentikosa Lundatid. Det ligger nära till hands att tänka på Falstaff Fakirs mentala kullerbyttor och Piratens berättarglädje. Otaliga middagar har förgyllts av skrönor, givetvis på dialekt, alltifrån det burleska ut till det ekivoka. God mat, gott vin och goda samtal. Mats Falk var en sann renässansmänniska. I sina uppskattade föredrag kring medicin och läkekonst rörde han sig ledigt mellan olika perspektiv på vår mänskliga situation. Nya fynd inom partikelfysiken, kemin, medicinen bjöds upp till en spännande dans av Tranströmer, Hjalmar Gullberg, musikhistoria, litteratur och frisinnad teologi. Tro och vetande i endräkt. Våra privata samtal, vare sig via telefon eller vid de nyss nämnda middagarna, kom ofta att handla om existensens centrala mysterium, varför det finns något överhuvudtaget istället för ingenting. Mats förenade sin omfattande naturvetenskapliga kunskap med en djup förståelse av den kristna mystiken. Med stor intellektuell integritet presenterade han sina tankar kring en tillvarons högre ordning. Mats förenade elegant Darwins evolutionsteori med ett teleologiskt, ändamålsenligt perspektiv på skapelsen. Han hade inte något till övers för den fantasilösa sekulära materialism som idag tycks vara högsta mode. Mats hade planer på att framöver skriva om denna sin så kallade Amoritronteori. Vid flera tillfällen pratade vi om dispositionen av en sådan kommande skrift. Det blev tyvärr alltså inte så. Mats var en rakryggad traditionalist inom den kulturella sfären. Han sammanfattade ofta sin hållning genom att citera den ryske filmlegenden Andrej Tarkovskij: En konst som inte förmår att lyfta den mänskliga själen är inget annan än en tragedi. I relation till dagens ofta så trånga åsiktskorridor på våra kultursidor, var Mats tankar oerhört upplyftande för många av oss som fick träffa honom. Ingen svensk cyklop här inte. Mats kämpade tappert med sin Parkinsonsjukdom. Vi hade ett antal föredrag tillsammans runt om i länet. Många gånger när vi var på väg i bil till det utlovade föredraget, var jag rädd att det inte skulle gå att genomföra, då Mats för tillfället såg ut att vara så mycket sämre. Men på något nästan magiskt sätt lyckades han alltid mobilisera sin livsenergi och det gick galant. Sjukdomen tog tyvärr över tid mer och mer greppet över hans kropp. Men inte över hans själ. Vår sista middag ihop var ett försenat 75 årigt födelsedagsfirande. Kärestan Elisabeth hade gjort en fantastik anrättning och Mats bad henne korka upp en rött gyllene bourgogne som sparats till detta tillfälle. Som alltid innan ackompanjerades dinerandet av ett gott samtal och plötsligt uppoppandes skrönor, givetvis på dialekt. Som dessert blev det sen som alltid lite musik. Elisabeth vid pianot och Mats med cellon. Oförglömligt minne. Filmaren Lars Nordblom och jag gjorde en dokumentärfilm om Mats, I huvet på en gammal doktor, som hade premiär 2007. Själva filmandet var en otroligt rolig resa för oss alla tre. Det fanns inget färdigt manus, utan innehållet skapades direkt framför kameran. Mats gillade detta sätt att arbeta. Han fick fritt utrymme för sin spontana kreativitet där i stunden. Genom Öppna kanalens försorg här i Växjö, finns filmen att se på nätet. En möjlighet för den som vill möta Mats och hans tankevärld så här i efterhand. Mats Falk, alias Dr Uggla, har lämnat oss och tillvaron har därmed blivit en aning mindre och tystare. Alla vi som hade förmånen att fått lära känna Mats under hans jordevandring har våra egna speciella minnen att kunna gå till och glädjas åt. Våra samtal är avslutade för denna gång men kommer att återupptas när den tiden är inne. När jag sitter här på altanen i denna gudomliga blomstertid och skriver detta, kan jag nästan förnimma hur Mats själv skulle velat ha slutmeningen på denna minnesruna. Kort och gott: Dr Uggla har nu till slut flugit hem. Hans Ljungqvist