FONUS

FONUS

Britt somnade lugnt, stilla och tryggt in efter en tid som varit tung och prövande. Hon fick lämna i ro på sitt boende på Sjöbacka i Tavelsjö, omgiven av värme, omtanke och en personal som gav trygghet och värdighet in i det sista. Hon hade under flera år varit nära livets slut flera gånger. Det fanns en längtan efter vila, efter att få vara med sina pojkar igen. Samtidigt levde hon vidare. Hur och varför är inte alltid lätt att förstå. Mycket blev aldrig sagt, många frågor fick inga svar. Och kanske är det så det måste få vara. Tre av hennes pojkar har gått före henne. Att leva vidare efter sådana förluster förändrar allt. Det gör livet stillsammare, tyngre, ibland svårare att nå fram i, både för den som lever det och för dem som står nära. Ändå fortsatte dagarna att komma, en efter en. Orden hon själv önskade till sin dödsannons rymmer mycket av det som är svårt att förklara: ”Vem kan segla förutan vind.” Ett liv där motvinden varit stark, där färden inte alltid var rak eller lätt, men där hon ändå höll sig flytande på något sätt. Kanske säger sången mer än orden någonsin kunde göra. Nu har hon fått ro. Nu får hon vila. I hjärtat bär jag er. /Thess