FONUS

FONUS

En stjärna har slocknat, men ljuset dröjer kvar Det är svårt att fånga ett helt liv i ord, särskilt ett liv som rymde så mycket omtanke som hennes. Vår älskade mamma, fru och mormor har lämnat oss, och tomrummet efter henne är oändligt. Men lika stor som sorgen är, lika stor är tacksamheten för allt hon var. I rollen som hustru var hon livets trygga hamn. En partner att dela varje stund och varje utmaning med, där kärleken inte bara uttrycktes i ord utan i tusen små, dagliga handlingar av omtanke och värme. Som mamma var hon grunden vi stod på. Hennes kärlek var som en osynlig hand i ryggen, en ständig källa till trygghet och glädje. Hon lärde oss vad omtanke faktiskt betyder i praktiken och gav oss ett hem som alltid bodde i hennes närvaro. Som mormor var hon fantastisk. Hos henne fanns det alltid tid för skratt, alltid utrymme för lek och en alldeles särskild sorts villkorslös kärlek. Man brukar säga att de vi älskar aldrig verkligen försvinner. De lever vidare i våra sätt att vara, i skratt som påminner om deras, och i den kärlek vi ger vidare till varandra. Vår mamma, fru och mormor fattas oss varje sekund, men hennes värme bor kvar i våra hjärtan för alltid.