Minnesord över Erik Marcusson, Pershyttan
Som liten pojke flyttade jag in på Ågatan i Örebro i början på 1950-talet. Det tog inte lång tid innan jag hade hittat en lekkamrat i Erik, som bodde högst upp i hörnhuset mellan Wasagatan och Ågatan med Nikolaikyrkan som närmaste granne.
Erik och jag blev barndomsvänner och jag lärde känna Eriks familj, pappa Gunnar, mamma Inga-Lisa och syster Åsa i ett hem där musiken spelade en viktig roll. Eriks absoluta gehör låg i generna och genom ungdomsåren blev så många musikaliska minnen skapade genom Erik; Mozarts klarinettkonsert, som Erik spelade, Beethovens pianokonserter, hans egen tolkning av ”the House of the Rising Sun” och mycket annat , som varar än i dag.
Vi tillbringade sommarveckor tillsammans i Marcussons stuga vid Norasjön, i Älvdalen, vid Järleån med aborr-, gädd- och öringfiske eller bäcköring i Stenarstubäcken i Kilsbergen. Kilsbergen blev mer och mer vårt el Dorado med strövtåg, orrspel och vinterfärder på skidor i trakterna kring Ramsjön. Vi övernattade i kolarkojan vid Spjutkällan och smög ut i vinternatten för att kika på pärlugglan i trädet utanför kojan. Vi vakade under våren på myrarna vid Ämten för att i gryningen ligga tysta och spana på orrspelet.
Vi gjorde tidiga morgonutflykter före skolan till Oset och vi cyklade till sångsvanarna vid Tysslingen
Kilsbergen, fåglarna, skogen och mossarna blev mer och mer Eriks värld. Teckningarna han började skissa efter flyttningen till Markbacken som ung pojke, blev starten på måleriet och skulle utveckla sig till ett livslångt konstnärsskap.
Våra vägar gick åt olika håll efter gymnasie- och studieåren. Erik blev lärare och bildade familj i Dalkarlsberg. Där fanns Kilsbergen, skogen och fågellivet på nära håll och var inspirationskälla för hans utveckling till, som han själv beskrev det, ”skogsakvarellist”.
Vi var på olika platser genom stora delar av livet, Erik och jag, men vi tappade aldrig kontakten eller vänskapen från barndoms- och ungdomsåren. Kompisgänget från gymnasietiden i Örebro hade ofta vägarna förbi Dalkarlsberg och Pershyttan och födelsedagarna blev alltid ihågkomna. Alltid var gluttsnäppans trefaldiga tui-tui-tui vår gemensamma signal.
Det blev ännu ett orrspel för oss tillsammans i vuxen ålder. En aprilnatt för några få år sedan övernattade vi i kojan på Älvamossen och bevakade återigen det fascinerande spelet i gryningen på den plats där Erik året innan hade närkontakt med en varg.
Nu är Erik borta. Det blev för tidigt, sjukdomen är grym. Många, många minnen finns hos familjen, alla hans kompisar, hos mig och hos många andra – minnen av hans målerier, hans akvarellkurser, hans musik och hans starka känsla för alla sidor av vår natur.
Jag hoppas och jag tror att Erik också nu i sin himmel kan känna doften av pors, lyssna till flocken av drillsnäppor i vårnatten och kanske också till en gluttsnäppas flöjtande ton.
Per Lindberg, barndomsvän
Visa mer
Visa mindre