Professor Sven-Åke Axelsson, Västerås, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 83 år. Han efterlämnar hustrun Ulla, sönerna Bengt, Nils, Olle och Anders med familjer. <br />
<br />
Kärleken till naturen, till blommorna som går i dvala på hösten och återföds nästa vår, går som en röd tråd genom Sven-Åkes liv. <br />
<br />
Morfars trädgård i Skåne var en kär tillflyktsort även sedan familjen flyttat norrut till Gävle. Skogen erbjöd både spänning och lugn. Så när en kamrats pappa, som var jägmästare, berättade att han ”hade betalt för att fara ut i skogen” var fröet sått. <br />
<br />
Efter studenten och militärtjänsten som jägarsoldat praktiserade Sven-Åke i Boden för att förbereda sig för Skogshögskolan. Där förälskade han sig i sjuksköterskestudenten Ulla, de gifte sig och fick sin första son.<br />
<br />
Åren på Skogis födde inte bara ny kunskap utan också livslång vänskap med de övriga blivande jägmästarna. <br />
<br />
Familjen utökades med ytterligare tre pojkar, vilket inte hindrade familjen från att ge sig ut i världen. 1966-67 arbetade Sven-Åke för FN-organet FAO i Geneve, en tjänst som även tog honom till den tropiska regnskogen i Kongo Brazzaville. 1971-72 var Sven-Åke gästforskare i Montreal, där han arbetade med sin kommande doktorsavhandling om optimering av skogsmaskiners driftssäkerhet. <br />
<br />
Väl åter i Sverige bodde familjen i Umeå och sedan Lycksele, där de lät bygga ett hus vid älven med stor trädgård ¬– växtzonen till trots. På Skogsbrukets företagshälsovård arbetade Sven-Åke med att förebygga arbetsskador. Fjällresor och annat friluftsliv med sönerna var uppskattade inslag på fritiden. <br />
<br />
1983 blev Sven-Åke professor i skogsteknik vid Skogshögskolan i Garpenberg och flyttlasset gick söderut till mer bördiga marker. Huset vid sjön Hönsan i Hedemora blev den givna träffpunkten för barnen, och med tiden även för barnbarnen, som älskade hans lekfullhet och tålamod.<br />
<br />
Efter pensioneringen blev det mer tid för golf och skidåkning men framför allt för trädgården, där den kinesiska mandarinrosen var en av favoriterna. Sven-Åke tyckte också mycket om att läsa, gärna dikter. Men det var hustrun och familjen som alltid kom först, så även efter flytten till Västerås 2007. 80-årsresan till Mallorca, med alla barn och barnbarn, är ett kärt minne. <br />
<br />
Även märkt av sjukdom var Sven-Åke en positiv och livsbejakande make, pappa, svärfar och farfar. Vetskapen om att vi aldrig mer får se den skämtsamma glimten i hans blå ögon är svår att ta in. Samtidigt är vi så oerhört tacksamma över att få vi fått ha honom i våra liv. <br />
<br />
Sönerna Bengt, Nils, Olle och Anders
Professor Sven-Åke Axelsson, Västerås, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 83 år. Han efterlämnar hustrun Ulla, sönerna Bengt, Nils, Olle och Anders med familjer. <br />
<br />
Kärleken till naturen, till blommorna som går i dvala på hösten och återföds nästa vår, går som en röd tråd genom Sven-Åkes liv. <br />
<br />
Morfars trädgård i Skåne var en kär tillflyktsort även sedan familjen flyttat norrut till Gävle. Skogen erbjöd både spänning och lugn. Så när en kamrats pappa, som var jägmästare, berättade att han ”hade betalt för att fara ut i skogen” var fröet sått. <br />
<br />
Efter studenten och militärtjänsten som jägarsoldat praktiserade Sven-Åke i Boden för att förbereda sig för Skogshögskolan. Där förälskade han sig i sjuksköterskestudenten Ulla, de gifte sig och fick sin första son.<br />
<br />
Åren på Skogis födde inte bara ny kunskap utan också livslång vänskap med de övriga blivande jägmästarna. <br />
<br />
Familjen utökades med ytterligare tre pojkar, vilket inte hindrade familjen från att ge sig ut i världen. 1966-67 arbetade Sven-Åke för FN-organet FAO i Geneve, en tjänst som även tog honom till den tropiska regnskogen i Kongo Brazzaville. 1971-72 var Sven-Åke gästforskare i Montreal, där han arbetade med sin kommande doktorsavhandling om optimering av skogsmaskiners driftssäkerhet. <br />
<br />
Väl åter i Sverige bodde familjen i Umeå och sedan Lycksele, där de lät bygga ett hus vid älven med stor trädgård ¬– växtzonen till trots. På Skogsbrukets företagshälsovård arbetade Sven-Åke med att förebygga arbetsskador. Fjällresor och annat friluftsliv med sönerna var uppskattade inslag på fritiden. <br />
<br />
1983 blev Sven-Åke professor i skogsteknik vid Skogshögskolan i Garpenberg och flyttlasset gick söderut till mer bördiga marker. Huset vid sjön Hönsan i Hedemora blev den givna träffpunkten för barnen, och med tiden även för barnbarnen, som älskade hans lekfullhet och tålamod.<br />
<br />
Efter pensioneringen blev det mer tid för golf och skidåkning men framför allt för trädgården, där den kinesiska mandarinrosen var en av favoriterna. Sven-Åke tyckte också mycket om att läsa, gärna dikter. Men det var hustrun och familjen som alltid kom först, så även efter flytten till Västerås 2007. 80-årsresan till Mallorca, med alla barn och barnbarn, är ett kärt minne. <br />
<br />
Även märkt av sjukdom var Sven-Åke en positiv och livsbejakande make, pappa, svärfar och farfar. Vetskapen om att vi aldrig mer får se den skämtsamma glimten i hans blå ögon är svår att ta in. Samtidigt är vi så oerhört tacksamma över att få vi fått ha honom i våra liv. <br />
<br />
Sönerna Bengt, Nils, Olle och Anders
Axelssons och Gunnarssons
Sven-Åke och Ulla är en del av vår uppväxt. Vår gemensamma resa började med att pappa delade rum med Sven-Åke på Skogsvårdsstyrelsen i Umeå. Båda var nyinflyttade, bostadssökande småbarnspappor som hade ordnat provisoriskt boende i hyrda sommarstugor. Efter ett år av mer uteliv än inneliv, flyttade familjerna till nybyggda, moderna lägenheter på Sandbacka. Axelssons däruppe och Gunnarssons därnere.
I slutet av vår gata tog stan slut och vi saknade inget. Allt var ett äventyr och vi gjorde det mesta med Axelssons. Nya traditioner lades till gamla. Luciatågen genomfördes med olika grader av entusiasm. Axelssons bidrog med nya stjärngossar och flickorna Gunnarsson kämpade om luciakronan. Födelsedagskalasen omfattade gatans alla barn, accelererade i storslagenhet och kunde sluta i princip hur som helst. Föräldrarnas insatser var heroiska.
Vår tes är att fädernas skogliga intresse också ofta bidrog till val av plats och aktivitet. Till Valborg fälldes mycket träd, byggdes rejäla vindskydd och majbrasorna var enorma. Vi åt förkolnade korvar och stövlarna var alltid fulla med vatten, men det var varmt och torrt där på gransrisbäddarna. Ett enkelt midsommarfirande kunde övergå i ett ganska omfattande röjningsprojekt på björk. Utseendet på själva midsommarstången var dock en bisak. Axelssons och Gunnarssons flock av grodor i olika storlekar var inte heller nogräknade. Det hoppades runt vilken stång som helst, om den så låg ner.
Staden växte och familjerna flyttade med stadsgränsen till nya radhuslängor på Mariehem. Och där kunde den lilla folkhemssagan ha slutat, men det skogliga arbetet pågick på den tiden fortfarande i skogslandet, så igen, nästan samtidigt, gick nästa flytt. Axelssons till Lycksele och Gunnarssons till Storuman. Tio mil utgjorde dock inget hinder. Så i familjernas stora, nybyggda hus, fortsatte det att bjudas på många fantastiska middagar. Även om matgladheten var något varierande i den yngre generationen, så kompenserades det väl med stora mängder efterrätt, läsk, glass och annat smaskens.
Efter alla år finns Sven-Åke och Ulla kvar i våra liv. I stugan vid havet växer fortfarande Sven-Åkes hallon från Hedemora och Ullas 70årsfirande har förevigats med oss alla på härbre-trappen. Vi delar sorgen efter Sven-Åke. Men tänk, vilken fantastisk tid vi hade tillsammans.
Åsa och Eva