Som alltid med döden så är det ofattbart att du inte längre lever. För att säga att du inte längre finns vore fel, för du finns med mig varje dag och jag är säker på att fler här inne håller med mig om det.
Kära mormor, din kärlek var alltid villkorslös. Alltid. Till dig kunde man komma och din dörr stod alltid öppen, din famn likaså och på den vedeldade spisen stod en skål egenplockade blåbär med varm mjölk och väntade.
Jag är så otroligt glad över att du fick träffa Yrsa och att hon fick träffa dig. Och även om hon är för liten att minnas dig så kommer vi berätta om dig och låta ditt minne leva kvar.
De sista gångerna vi träffades hann vi prata på ett sätt som vi inte gjort tidigare. Nu var det två vuxna kvinnor, två mammor, som möttes. Du berättade för mig hur stolt du var över dina barn, hur modig och omtänksam Annelie var, hur snäll och rar Tommy alltid var och hur driven och ordentlig Urban var. Jag vet att du kanske inte alltid sa det till dom själv, därför gör jag det nu.
Du var själv en blygsam kvinna men det är tack vare dig och morfar som era barn har dom egenskaperna och är så fina som dom är.
Du berättade också om wiktor och hur synd det var att han inte fick vara med längre. Du berättade att han alltid fanns med dig, varje dag, och att du kände det.
Nu är du med wiktor igen, och det känns bra att han inte längre är ensam. Jag fick ha dig vid min sida i livet tills jag blev 30 år och nu är det wiktors tur att få kramas med dig.
Jag älskar sig mormor och kommer alltid sakna dig.
Visa mer
Visa mindre