My Dahlströms minne

1988.08.29 - 2013.06.30

Berättelsen om My:s liv som prästen berättade i kyrkan

My:s livshistoria
Skidåkarkarriären började i princip när hon kunde stå på egna ben.<br /> Om än lite motvilligt i början.<br /> Som 4-åring åkte hon iväg på en mor och dotter vecka i Åre där det stora intressena utkristalliserade sig och visade sig vara <br /> 1. Glass<br /> 2. Bad i poolen på Tott Hotell.<br /> ”Mammapedagogiken” blev då – ett åk mot ett dopp i poolen<br /> Eller ett åk och sen glass<br /> Så höll det på under många år.<br /> I 8-årsåldern blev det dags för en far dottervecka i Storliens backar.<br /> Fast det blev mest poolen på Storliens högfjällshotell det också..
Så man kan kanske säga att vatten i dess olika former kom att bli hennes grundelement.
Det går inte att beskriva My utan att prata om sången. <br /> Hon sjöng i princip från födelsen. Till småsyskonen Max och Mayas stora initiala förtvivlan.<br /> Vi har filmer där de bara några månader gamla ligger hjälplösa i mamma och pappas säng där My bänkat sig med sin tvåhövdade publik sjungandes sånger om Max och Maya. Med lika hög och lycklig röst som när hon i midsomras sjöng Rövarsången hela natten så det ekade över hela skärgården.<br /> Fast Max &amp; Maya uppskattade det inte lika mycket som publiken i midsomras. <br /> <br /> Det finns en kör i Sverige som är världsberömd inom sin genre: Jakobs Kyrkas Kammarkör. <br /> De var ofta på Koholmen i Mys barndom på träningsläger. De sjöng hela dagarna och det tog inte lång tid innan My var en del av kammarkören. 10 – 12 år gammal satt hon där med notblad i handen som hon inte alls kunde tyda och sjöng altsopranstämman tillsammans med de andra - vuxna -körmedlemmarna.<br /> <br /> Alla som känner My väl vet att sången nog var vägen som ledde henne in i andligheten. Konfirmationslägret leddes av en fantastisk kantor som gjorde hela lägret till en stor musikalisk upplevelse för henne. Det följdes av en resa till det franska klostret Taizé där det varje sommar samlas tusentals ungdomar från hela världen. Alla får en arbetsuppgift.<br /> Mys blev – att sjunga i kören.<br /> Hon satt bakom munkarna och sjöng de entoniga bönerna och skulle ha åkt tillbaks om hon hade fått fortsätta leva.
Vattnet och snön blev hennes livsnerv.<br /> Att leva i snö och vinter blev nog redan från början en varm och skön upplevelse för henne.<br /> Pappa lärde henne tidigt hur viktigt det var att klä sig varmt. Som lydig 8-åring klädde hon sig därför i dubbla tröjor, dubbla termobyxor OCH dubbla jackor när hon traskade iväg till skolan. Hon såg ut som en Michelingubbe och var utan tvekan i flera år Österskärsskolans mest påpälsade barn.<br /> Vi undrade ibland vad de andra barnen tänkte.<br /> För även som barn är det ju viktigt att vara ungefär som alla andra.<br /> Men just det.<br /> Att vara som alla andra – det blev aldrig riktigt Mys ”grej”.<br /> Hon gick sin egen väg.<br /> När andra åker iväg för att säsonga en vinter stannade hon kvar, köpte en lägenhet och skapade sig ett liv där.<br /> När andra frågade ”när hon skulle skaffa sig ett RIKTIGT jobb” så väckte det tankar som ledde till intressanta samtal hemma. Nu senast i våras med sin mamma. Hon berättade om att så många av dem hon träffade på fester och i olika sammanhang faktiskt hatade sina jobb och gick ditt bara för att få vara lediga till helgen. De levde för ledigheter och semestrar.<br /> My sa: Hur kan de – som hatar varje minut på sina arbetsplatser fråga mig när jag ska skaffa ett riktigt jobb?<br /> Jag som har två jobb som jag ÄLSKAR!<br /> Jag vaknar varje morgon under sommaren och är glad och lycklig över att få gå till jobbet på Äventyrens Ö som jag älskar! Glad att få göra det jag gör på ön som betyder så mycket för mig! <br /> Och på vintrarna är det samma sak. Jag är lycklig varje morgon när jag är på väg till jobbet för att jag älskar det med! Jag gör viktiga saker! Jag hjälper människor att lära sig njuta av skidåkning och få samma underbara upplevelse som jag själv får av att åka skidor.<br /> Jag förstår inte hur man kan stanna kvar på ett jobb som man hatar och bara arbeta för att ha råd att vara ledig?<br /> Själv hade hon kanske kunnat göra en annan typ av karriär. Hon jobbade en vinter som Eventproducent på Skistar där hon ansvarade för 6 programveckor men tackade nej till tjänsten nästa år. Hon saknade skidåkningen, lekfullheten och glädjen i mötet med elever eleverna och på guidningarna.
Barn var viktiga för My och hon hade många barn. <br /> Alla i hela Åre ungefär.<br /> Mammor och pappor har berättat hur deras barn egentligen inte från början gillat att åka skidor. Men de längtade efter de obligatoriska skidskoleveckorna som alla Årebarn får.<br /> För att få träffa Myran som hon kallas i Åre.<br /> Hon har också barn från både Schweiz och England vars föräldrar berättar att de åker till Åre bara för att deras barn vill åka skidor med Myran.<br /> Hon älskade verkligen sina små balla Åre-barn som åkte offpist på Åreskutans baksida redan som 5-åringar och historierna hon berättade om dem är många och fulla av kärlek.
Mys två stora kärlekar i livet var ön och Åreskutan. Ön där hon sommartid la så mycket kraft och energi.&nbsp;
Ön som hon genom sin glädje och omvårdnad fick så många gäster att älska. Ön – som hon skrev om i sin blogg - där hon fick betalt för att leka, skratta och klättra i träd.<br /> Och Skutan där hon fick och spred så mycket glädje. I Åre by var hon en välkänd profil som folk kände igen. Både som skidåkare, guide och som programledare på Åre TV. Mer och mer blev hon en offentlig person. Hon var speaker vid olika tävlingar. Hon intervjuades i tidningar när Skistar behövde en representant som kunde guida utländska (och svenska) journalister på besök i Åre. Eller berätta om Åre. Hon ledde Barnens Nyheter och hoppade in som programledare för morgonsändningarna i TV. Hon blev ett offentligt ansikte.<br /> Men för henne var offentligheten aldrig viktig och ingenting hon sökte.<br /> Den sökte henne och eftersom det innebar kul arbetsuppgifter så nappade hon.<br /> Och älskade det också.
My älskade nog livet mer än de flesta och levde varje dag till 110%
Hon njöt av livet och tog för sig av det.<br /> Det är ett arv hon lämnat efter sig till många.<br /> Hennes Facebooksida fylls av just sådana berättelser.
Polischefen i Åre säger att hon aldrig upplevt det hon mötte under de två första veckorna efter My´s olycka. Var hon än kom fanns det alltid någon som berörts av My. Någon som hade berättat för sina kollegor om My´s enorma livsenergi. Hon sa att hela bygden var i sorg och hon hade aldrig upplevt tidigare att en enda människa däruppe påverkat så många.<br /> <br /> Hennes mamma sa strax efter olyckan att ”Tänk om det är så att varje människa föds med en hårddisk och det är vår livsuppgift att fylla den med glädje och upplevelser? I så fall så tror jag att Mys hårddisk var full nu. Hon hann nog med mer upplevelser och glädje än de flesta människor får under en 75-årig livstid.”
Mys livsglädje lämnade ingen oberörd.&nbsp; Hennes förmåga att verkligen SE personen hon hade framför sig fick andra att känna sig betydelsefulla.&nbsp; Hon stöttade, hjälpte och tog hand om alla som behövde bli omhändertagna.&nbsp; <br /> My gjorde ett djupt intryck och inspirerade alla hon mötte och vi låter orden från en av hennes nära vänner Sofie beskriva det arv hon lämnade efter sig:
Du var och kommer alltid förbli en dyrbar skatt, som ändlöst och givmild spred och delade med sig ljus och livglädje till alla du mötte, oavsett ålder eller bakgrund.&nbsp;<br /> <br /> Din låga och glöd brinner fortfarande vidare i alla ljus du tänt, min underbara vän.&nbsp;<br /> Jag bär den inom mig, jag vårdar den livsglädjen du spred till mig, jag säger åt den att brinna och växa sig starkare. Det går långsamt, sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar. Men elden, livsglädjen, den dyrbara och ändlösa gåva som du så frikostigt delade med dig av, den kommer sakta tillbaka. Växer sig starkare, för dig My, för dig vill jag leva livet..<br /> Inte betrakta det, utan leva det, fullt ut.&nbsp;

My:s livshistoria Skidåkarkarriären började i princip när hon kunde stå på egna ben. Om än lite motvilligt i början. Som 4-åring åkte hon iväg på en mor och dotter vecka i Åre där det stora intressena utkristalliserade sig och visade sig vara 1. Glass 2. Bad i poolen på Tott Hotell. ”Mammapedagogiken” blev då – ett åk mot ett dopp i poolen Eller ett åk och sen glass Så höll det på under många år. I 8-årsåldern blev det dags för en far dottervecka i Storliens backar. Fast det blev mest poolen på Storliens högfjällshotell det också.. Så man kan kanske säga att vatten i dess olika former kom att bli hennes grundelement. Det går inte att beskriva My utan att prata om sången. Hon sjöng i princip från födelsen. Till småsyskonen Max och Mayas stora initiala förtvivlan. Vi har filmer där de bara några månader gamla ligger hjälplösa i mamma och pappas säng där My bänkat sig med sin tvåhövdade publik sjungandes sånger om Max och Maya. Med lika hög och lycklig röst som när hon i midsomras sjöng Rövarsången hela natten så det ekade över hela skärgården. Fast Max & Maya uppskattade det inte lika mycket som publiken i midsomras. Det finns en kör i Sverige som är världsberömd inom sin genre: Jakobs Kyrkas Kammarkör. De var ofta på Koholmen i Mys barndom på träningsläger. De sjöng hela dagarna och det tog inte lång tid innan My var en del av kammarkören. 10 – 12 år gammal satt hon där med notblad i handen som hon inte alls kunde tyda och sjöng altsopranstämman tillsammans med de andra - vuxna -körmedlemmarna. Alla som känner My väl vet att sången nog var vägen som ledde henne in i andligheten. Konfirmationslägret leddes av en fantastisk kantor som gjorde hela lägret till en stor musikalisk upplevelse för henne. Det följdes av en resa till det franska klostret Taizé där det varje sommar samlas tusentals ungdomar från hela världen. Alla får en arbetsuppgift. Mys blev – att sjunga i kören. Hon satt bakom munkarna och sjöng de entoniga bönerna och skulle ha åkt tillbaks om hon hade fått fortsätta leva. Vattnet och snön blev hennes livsnerv. Att leva i snö och vinter blev nog redan från början en varm och skön upplevelse för henne. Pappa lärde henne tidigt hur viktigt det var att klä sig varmt. Som lydig 8-åring klädde hon sig därför i dubbla tröjor, dubbla termobyxor OCH dubbla jackor när hon traskade iväg till skolan. Hon såg ut som en Michelingubbe och var utan tvekan i flera år Österskärsskolans mest påpälsade barn. Vi undrade ibland vad de andra barnen tänkte. För även som barn är det ju viktigt att vara ungefär som alla andra. Men just det. Att vara som alla andra – det blev aldrig riktigt Mys ”grej”. Hon gick sin egen väg. När andra åker iväg för att säsonga en vinter stannade hon kvar, köpte en lägenhet och skapade sig ett liv där. När andra frågade ”när hon skulle skaffa sig ett RIKTIGT jobb” så väckte det tankar som ledde till intressanta samtal hemma. Nu senast i våras med sin mamma. Hon berättade om att så många av dem hon träffade på fester och i olika sammanhang faktiskt hatade sina jobb och gick ditt bara för att få vara lediga till helgen. De levde för ledigheter och semestrar. My sa: Hur kan de – som hatar varje minut på sina arbetsplatser fråga mig när jag ska skaffa ett riktigt jobb? Jag som har två jobb som jag ÄLSKAR! Jag vaknar varje morgon under sommaren och är glad och lycklig över att få gå till jobbet på Äventyrens Ö som jag älskar! Glad att få göra det jag gör på ön som betyder så mycket för mig! Och på vintrarna är det samma sak. Jag är lycklig varje morgon när jag är på väg till jobbet för att jag älskar det med! Jag gör viktiga saker! Jag hjälper människor att lära sig njuta av skidåkning och få samma underbara upplevelse som jag själv får av att åka skidor. Jag förstår inte hur man kan stanna kvar på ett jobb som man hatar och bara arbeta för att ha råd att vara ledig? Själv hade hon kanske kunnat göra en annan typ av karriär. Hon jobbade en vinter som Eventproducent på Skistar där hon ansvarade för 6 programveckor men tackade nej till tjänsten nästa år. Hon saknade skidåkningen, lekfullheten och glädjen i mötet med elever eleverna och på guidningarna. Barn var viktiga för My och hon hade många barn. Alla i hela Åre ungefär. Mammor och pappor har berättat hur deras barn egentligen inte från början gillat att åka skidor. Men de längtade efter de obligatoriska skidskoleveckorna som alla Årebarn får. För att få träffa Myran som hon kallas i Åre. Hon har också barn från både Schweiz och England vars föräldrar berättar att de åker till Åre bara för att deras barn vill åka skidor med Myran. Hon älskade verkligen sina små balla Åre-barn som åkte offpist på Åreskutans baksida redan som 5-åringar och historierna hon berättade om dem är många och fulla av kärlek. Mys två stora kärlekar i livet var ön och Åreskutan. Ön där hon sommartid la så mycket kraft och energi.  Ön som hon genom sin glädje och omvårdnad fick så många gäster att älska. Ön – som hon skrev om i sin blogg - där hon fick betalt för att leka, skratta och klättra i träd. Och Skutan där hon fick och spred så mycket glädje. I Åre by var hon en välkänd profil som folk kände igen. Både som skidåkare, guide och som programledare på Åre TV. Mer och mer blev hon en offentlig person. Hon var speaker vid olika tävlingar. Hon intervjuades i tidningar när Skistar behövde en representant som kunde guida utländska (och svenska) journalister på besök i Åre. Eller berätta om Åre. Hon ledde Barnens Nyheter och hoppade in som programledare för morgonsändningarna i TV. Hon blev ett offentligt ansikte. Men för henne var offentligheten aldrig viktig och ingenting hon sökte. Den sökte henne och eftersom det innebar kul arbetsuppgifter så nappade hon. Och älskade det också. My älskade nog livet mer än de flesta och levde varje dag till 110% Hon njöt av livet och tog för sig av det. Det är ett arv hon lämnat efter sig till många. Hennes Facebooksida fylls av just sådana berättelser. Polischefen i Åre säger att hon aldrig upplevt det hon mötte under de två första veckorna efter My´s olycka. Var hon än kom fanns det alltid någon som berörts av My. Någon som hade berättat för sina kollegor om My´s enorma livsenergi. Hon sa att hela bygden var i sorg och hon hade aldrig upplevt tidigare att en enda människa däruppe påverkat så många. Hennes mamma sa strax efter olyckan att ”Tänk om det är så att varje människa föds med en hårddisk och det är vår livsuppgift att fylla den med glädje och upplevelser? I så fall så tror jag att Mys hårddisk var full nu. Hon hann nog med mer upplevelser och glädje än de flesta människor får under en 75-årig livstid.” Mys livsglädje lämnade ingen oberörd.  Hennes förmåga att verkligen SE personen hon hade framför sig fick andra att känna sig betydelsefulla.  Hon stöttade, hjälpte och tog hand om alla som behövde bli omhändertagna.  My gjorde ett djupt intryck och inspirerade alla hon mötte och vi låter orden från en av hennes nära vänner Sofie beskriva det arv hon lämnade efter sig: Du var och kommer alltid förbli en dyrbar skatt, som ändlöst och givmild spred och delade med sig ljus och livglädje till alla du mötte, oavsett ålder eller bakgrund.  Din låga och glöd brinner fortfarande vidare i alla ljus du tänt, min underbara vän.  Jag bär den inom mig, jag vårdar den livsglädjen du spred till mig, jag säger åt den att brinna och växa sig starkare. Det går långsamt, sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar. Men elden, livsglädjen, den dyrbara och ändlösa gåva som du så frikostigt delade med dig av, den kommer sakta tillbaka. Växer sig starkare, för dig My, för dig vill jag leva livet.. Inte betrakta det, utan leva det, fullt ut.

Berättelsen om My:s liv som prästen berättade i kyrkan

My:s livshistoria
Skidåkarkarriären började i princip när hon kunde stå på egna ben.<br /> Om än lite motvilligt i början.<br /> Som 4-åring åkte hon iväg på en mor och dotter vecka i Åre där det stora intressena utkristalliserade sig och visade sig vara <br /> 1. Glass<br /> 2. Bad i poolen på Tott Hotell.<br /> ”Mammapedagogiken” blev då – ett åk mot ett dopp i poolen<br /> Eller ett åk och sen glass<br /> Så höll det på under många år.<br /> I 8-årsåldern blev det dags för en far dottervecka i Storliens backar.<br /> Fast det blev mest poolen på Storliens högfjällshotell det också..
Så man kan kanske säga att vatten i dess olika former kom att bli hennes grundelement.
Det går inte att beskriva My utan att prata om sången. <br /> Hon sjöng i princip från födelsen. Till småsyskonen Max och Mayas stora initiala förtvivlan.<br /> Vi har filmer där de bara några månader gamla ligger hjälplösa i mamma och pappas säng där My bänkat sig med sin tvåhövdade publik sjungandes sånger om Max och Maya. Med lika hög och lycklig röst som när hon i midsomras sjöng Rövarsången hela natten så det ekade över hela skärgården.<br /> Fast Max &amp; Maya uppskattade det inte lika mycket som publiken i midsomras. <br /> <br /> Det finns en kör i Sverige som är världsberömd inom sin genre: Jakobs Kyrkas Kammarkör. <br /> De var ofta på Koholmen i Mys barndom på träningsläger. De sjöng hela dagarna och det tog inte lång tid innan My var en del av kammarkören. 10 – 12 år gammal satt hon där med notblad i handen som hon inte alls kunde tyda och sjöng altsopranstämman tillsammans med de andra - vuxna -körmedlemmarna.<br /> <br /> Alla som känner My väl vet att sången nog var vägen som ledde henne in i andligheten. Konfirmationslägret leddes av en fantastisk kantor som gjorde hela lägret till en stor musikalisk upplevelse för henne. Det följdes av en resa till det franska klostret Taizé där det varje sommar samlas tusentals ungdomar från hela världen. Alla får en arbetsuppgift.<br /> Mys blev – att sjunga i kören.<br /> Hon satt bakom munkarna och sjöng de entoniga bönerna och skulle ha åkt tillbaks om hon hade fått fortsätta leva.
Vattnet och snön blev hennes livsnerv.<br /> Att leva i snö och vinter blev nog redan från början en varm och skön upplevelse för henne.<br /> Pappa lärde henne tidigt hur viktigt det var att klä sig varmt. Som lydig 8-åring klädde hon sig därför i dubbla tröjor, dubbla termobyxor OCH dubbla jackor när hon traskade iväg till skolan. Hon såg ut som en Michelingubbe och var utan tvekan i flera år Österskärsskolans mest påpälsade barn.<br /> Vi undrade ibland vad de andra barnen tänkte.<br /> För även som barn är det ju viktigt att vara ungefär som alla andra.<br /> Men just det.<br /> Att vara som alla andra – det blev aldrig riktigt Mys ”grej”.<br /> Hon gick sin egen väg.<br /> När andra åker iväg för att säsonga en vinter stannade hon kvar, köpte en lägenhet och skapade sig ett liv där.<br /> När andra frågade ”när hon skulle skaffa sig ett RIKTIGT jobb” så väckte det tankar som ledde till intressanta samtal hemma. Nu senast i våras med sin mamma. Hon berättade om att så många av dem hon träffade på fester och i olika sammanhang faktiskt hatade sina jobb och gick ditt bara för att få vara lediga till helgen. De levde för ledigheter och semestrar.<br /> My sa: Hur kan de – som hatar varje minut på sina arbetsplatser fråga mig när jag ska skaffa ett riktigt jobb?<br /> Jag som har två jobb som jag ÄLSKAR!<br /> Jag vaknar varje morgon under sommaren och är glad och lycklig över att få gå till jobbet på Äventyrens Ö som jag älskar! Glad att få göra det jag gör på ön som betyder så mycket för mig! <br /> Och på vintrarna är det samma sak. Jag är lycklig varje morgon när jag är på väg till jobbet för att jag älskar det med! Jag gör viktiga saker! Jag hjälper människor att lära sig njuta av skidåkning och få samma underbara upplevelse som jag själv får av att åka skidor.<br /> Jag förstår inte hur man kan stanna kvar på ett jobb som man hatar och bara arbeta för att ha råd att vara ledig?<br /> Själv hade hon kanske kunnat göra en annan typ av karriär. Hon jobbade en vinter som Eventproducent på Skistar där hon ansvarade för 6 programveckor men tackade nej till tjänsten nästa år. Hon saknade skidåkningen, lekfullheten och glädjen i mötet med elever eleverna och på guidningarna.
Barn var viktiga för My och hon hade många barn. <br /> Alla i hela Åre ungefär.<br /> Mammor och pappor har berättat hur deras barn egentligen inte från början gillat att åka skidor. Men de längtade efter de obligatoriska skidskoleveckorna som alla Årebarn får.<br /> För att få träffa Myran som hon kallas i Åre.<br /> Hon har också barn från både Schweiz och England vars föräldrar berättar att de åker till Åre bara för att deras barn vill åka skidor med Myran.<br /> Hon älskade verkligen sina små balla Åre-barn som åkte offpist på Åreskutans baksida redan som 5-åringar och historierna hon berättade om dem är många och fulla av kärlek.
Mys två stora kärlekar i livet var ön och Åreskutan. Ön där hon sommartid la så mycket kraft och energi.&nbsp;
Ön som hon genom sin glädje och omvårdnad fick så många gäster att älska. Ön – som hon skrev om i sin blogg - där hon fick betalt för att leka, skratta och klättra i träd.<br /> Och Skutan där hon fick och spred så mycket glädje. I Åre by var hon en välkänd profil som folk kände igen. Både som skidåkare, guide och som programledare på Åre TV. Mer och mer blev hon en offentlig person. Hon var speaker vid olika tävlingar. Hon intervjuades i tidningar när Skistar behövde en representant som kunde guida utländska (och svenska) journalister på besök i Åre. Eller berätta om Åre. Hon ledde Barnens Nyheter och hoppade in som programledare för morgonsändningarna i TV. Hon blev ett offentligt ansikte.<br /> Men för henne var offentligheten aldrig viktig och ingenting hon sökte.<br /> Den sökte henne och eftersom det innebar kul arbetsuppgifter så nappade hon.<br /> Och älskade det också.
My älskade nog livet mer än de flesta och levde varje dag till 110%
Hon njöt av livet och tog för sig av det.<br /> Det är ett arv hon lämnat efter sig till många.<br /> Hennes Facebooksida fylls av just sådana berättelser.
Polischefen i Åre säger att hon aldrig upplevt det hon mötte under de två första veckorna efter My´s olycka. Var hon än kom fanns det alltid någon som berörts av My. Någon som hade berättat för sina kollegor om My´s enorma livsenergi. Hon sa att hela bygden var i sorg och hon hade aldrig upplevt tidigare att en enda människa däruppe påverkat så många.<br /> <br /> Hennes mamma sa strax efter olyckan att ”Tänk om det är så att varje människa föds med en hårddisk och det är vår livsuppgift att fylla den med glädje och upplevelser? I så fall så tror jag att Mys hårddisk var full nu. Hon hann nog med mer upplevelser och glädje än de flesta människor får under en 75-årig livstid.”
Mys livsglädje lämnade ingen oberörd.&nbsp; Hennes förmåga att verkligen SE personen hon hade framför sig fick andra att känna sig betydelsefulla.&nbsp; Hon stöttade, hjälpte och tog hand om alla som behövde bli omhändertagna.&nbsp; <br /> My gjorde ett djupt intryck och inspirerade alla hon mötte och vi låter orden från en av hennes nära vänner Sofie beskriva det arv hon lämnade efter sig:
Du var och kommer alltid förbli en dyrbar skatt, som ändlöst och givmild spred och delade med sig ljus och livglädje till alla du mötte, oavsett ålder eller bakgrund.&nbsp;<br /> <br /> Din låga och glöd brinner fortfarande vidare i alla ljus du tänt, min underbara vän.&nbsp;<br /> Jag bär den inom mig, jag vårdar den livsglädjen du spred till mig, jag säger åt den att brinna och växa sig starkare. Det går långsamt, sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar. Men elden, livsglädjen, den dyrbara och ändlösa gåva som du så frikostigt delade med dig av, den kommer sakta tillbaka. Växer sig starkare, för dig My, för dig vill jag leva livet..<br /> Inte betrakta det, utan leva det, fullt ut.&nbsp;

My Dahlströms minne

Berättelsen om My:s liv som prästen berättade i kyrkan

Berättelsen om My:s liv som prästen berättade i kyrkan

Länkar