Per Erik Willö

Född 7 april 1921, Malmö
Död 2 juni 2017, Hässelby

Meny för minnessidan

Per-Erik Willös liv

Så här har mitt liv varit

Nertecknat av Per-Erik Willö vid 84 års ålder 2005

Digitaliserat av Henrik Henrikson 2015

Den 7 april 1921 föddes jag i Husie, en liten by fem kilometer öster om Malmö. Alla barn förlöstes i hemmet på den tiden.

Min morfar Per Åberg, som var född i Fosie, samma by som Per-Albin Hansson kom från, byggde sin smedja och bostad 1880 i Husie by. Tomten låg alldeles intill kyrkogården. Smedjan byggdes av soltorkad tegel man hämtat från en gård som brunnit ner öster om byn. Min mormor Elna Åberg var gilleskokerska och byns spettekaksbagerska, en konst som hon lärt av sin mormor, som hon i sin tur lärt sig på Skaberjö slott av kokerskan på 1850-talet. Mormor hade ett särskilt hus där hon bakade sina spettekakor.

Min morfar dog i januari 1921, samma år som jag föddes i april, så honom har jag ej träffat. Far och mor övertog huset när morfar dog, och mormor bodde kvar hos oss. Edvin Holmberg, som hade varit gesäll hos morfar, övertog smedjan och drev den några år, men sedan byggde han en ny smedja på andra sidan vägen.

Min mormor dog när jag var fyra år, omkring 1924. Henne har jag bara ett minne av. Det var en gång hon satt i köket och skalade potatis. Så minns jag provinsialläkaren Ekelund var ute i köket och kokade morfinsprutan, när mormor låg på sitt yttersta. Vårt hus låg, som jag skrev, intill kyrkogården, så vi barn satt i fönstret och såg när kistan sänktes i graven.

Min mor hette Hilma, och var yngsta dottern till smeden Per Åberg. Vi hade ju ingen nytta av smedjan, så där gjorde vi ett nytt bageri till mor.

Min far kom som rättare till Husie boställe. Han var född i Borlunda, som ligger i närheten av Eslöv. Min farmor och farfar bodde i Reslöv. Farfar var föreståndare för kommungården, där de gamla bodde på den tiden. Sedan köpte de en liten gård i Reslöv, inte långt från Trollenäs slott. Gården brändes ner av brandkåren, när jorden skulle gå över till granngården.

Min far gick på folkhögskola. Sedan värvade han sig på tre år vid Vendes artilleriregemente i Kristianstad. Men han slutade med det militära, och skötte sedan gården, där husbonden saknades. Sen kom han, som jag skrivit, som rättare till Husie boställe där Fritz Hansson var arrendator. Mor var hjälpreda till frun, och det var väl där de träffades.

Det har berättats att det blev ett hejdundrandes bröllop, men fotografen misslyckades med fotograferingen så vi har inga minnesbilder från festen.

Någon större konstnärlighet har jag ej haft, men så kallad kreativ har jag alltid varit. När hemsömmerskan kom och sydde om gamla kläder till oss, blev det nya dockkläder till min syster Elisabet. Hon var ett år yngre än jag. Vi lekte mycket tillsammans och kivades mycket. Ett av nöjena på den tiden var när vi fick åka med Genarpståget till Bokskogen. Vagnarna var öppna och lövade med boklöv.

Jag har ett speciellt minne från en hembygdsfest på Torup slott. Vi hade läst mycket av Selma Lagerlöf i skolan, och nu kom hon där på Torup, spatserande bara några meter från oss, arm i arm med friherrinnan Henriette Coyet. Den synen har jag ännu kvar i mitt minne.

Efter första världskriget blev det besvärligt för lantbruket, så far lämnade jordbruket och blev istället delägare i Malmö Expressförening. Första tiden körde han med häst. Sedan tog han körkort så sedan blev det att han körde med bil.

Vi var många barn i byn. Mina första lekkamrater var Idas pågar, Börje, Åke och Ove. Våra tomter låg intill varandra. Det fanns ett grustag i närheten, och där grävde vi många grottor. Min far och Idas man Emil hade båda varit anställda på Husie Boställe. Emil och Ida hade den i särklass vackraste trädgården i byn. Idas jästakakor, en slags pannkaksliknande kakor med jäst, och mandelskorpor var suveräna. Emil cyklade varje dag till sitt arbete på gödningsfabriken i Limhamn. Det var över milen dit. Han hade även haft sitt barndomshem i Limhamn.

Hela familjen hjälpte till med bethackning för det var hårda tider på 1930-talet.Far intresserade sig inte särskilt mycket för vad jag höll på med, men han höll mig med bräder, så jag kunde spika hus. Mor var också mycket snäll. När jag behövde spik eller färg sade hon ”Ta börsen och ta vad där är”.

Hon övertog spettekaksbakningen efter mormor på 1920-talet och hon bakade sin sista kaka när hon var nära 90 år gammal, några veckor innan hon dog. Hon bakade på det gamla sättet med bokved. Hon hade de gamla fina släktena Bager och Kockum med flera som kunder. Hon hade även bakat till kronprins Gustav Adolf, sedermera Gustav IV Adolf. När jag var med på Skåneveckan på Skansen kom bland andra prins Bertil. Han berättade för mig att hans far var mycket förtjust i spettekaka, men att han då ville ha smör till.

Första tiden som mor bakade fick någon för hand dra runt klossen, men sedan fick hon en elektrisk motor, som drev den runt.

Far hade ju varit rättare hos Fritz Hansson på Husie boställe. Hansson gick i konkurs och han fick lämna allt. De nya ägarna hette Ida och Bernhard Bengtsson. Han var en duktig jordbrukare, men mycket sträng mot sina anställda. De hade två barn, Jan och Marianne, som min syster Elisabet och jag var mycket tillsammans med. Vår familj var de enda i byn som umgicks med de nya ägarna.

Så gick barndomsåren och 1928 började jag i småskolan i grannbyn Kvarnby. Fröken Kvist hette min lärarinna. Hon kom direkt från seminariet, så det var hennes första arbete. Hon var snäll. Hon lärde oss läsa. Vi hade inget elektriskt ljus i skolan, utan vi använde fotogenlampor. Dessutom eldade vi med ved och koks i en stor kamin som stod vid väggen i klassrummet. Småskolan var två år och storskolan fem år. Det var en så kallad B2-skola.

I tredje klass hade jag en lärare som hette Welinder. Jag har inga särskilda minnen från det året.

Harry Andersson hade jag som lärare i klass fyra. Han var mycket sångintresserad, så där lärde jag mig många sånger, som sitter kvar i minnet ännu i 80-årsåldern.

Så i femte klass fick jag min drömlärare Gösta Wahlgren. Han var en mycket duktig berättare, och vi fick veta mycket om världsläget. Slöjd och teckning var mina favoritämnen, och lärare Wahlgren hade fått sin utbildning på Nääs slöjdseminarium, och han hade nya fina idéer om hur slöjdundervisningen skulle gå till. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv var när jag fick börja i träslöjden. Först blev det en blomsterpinne, en skärbräda och en nötskål.

Sen fick jag syn på ett fint allmogeskåp i skånsk stil, ett så kallat drängaskåp som min lärare gjort. Jag frågade om jag fick göra ett likadant och det fick jag. 1934 står det på skåpet som jag äger än idag.

Min lärare skar även så kallade döderhultar. Det tände jag på. Jag gick ut och hämtade en vedpinne och skar en liknande gubbe som min lärare gjort. Min gubbe föreställde en gårdfarihandlare som vi kallade för rö´e Sahlin. Han sålde mest tvålar, som han hade i en väska.

Julfesten var höjdpunkten på höstterminen. Då gjorde vi en stor julkrubba av halm. Den var så stor så vi fick själva vara Josef och Maria. Vi övade flitigt hela hösten. Vid ett av dessa tillfällen satt läraren vid orgeln och jag råkade skratta åt en annan elev. Läraren for upp och gav mig den enda aga jag fått i hela mitt liv – två örfilar som sved ordentligt. Sen blev julfesten icke av, därför att jag ej brukade allvar.

Min mor bakade en spettekaka till lärarens mor till julen. Jag skulle leverera den. Varken jag själv eller mina föräldrar nämnde någonsin med ett enda ord vad som sedan hände. När jag levererade kakan till lärarens mor i Malmö låg min lärare svårt sjuk. Han hade tydligen dåligt samvete för han lovade att det likväl skulle bli en julfest, efter helgen, och så blev det. Vi fick vår julfest fastän lite senare.

Det sista året i folkskolan fick jag ägna mycket tid till att skära trägubbar. Om det berodde på hans dåliga samvete eller ej, det vet jag inte.

1935 blev Husie församling inkorporerad med Malmö stad. Vi fick därför avlägga samma avgångsprov som eleverna i de betydligt modernare skolorna i Malmö, och det visade sig att vi klarade dem lika bra, fastän vi bara kom från en enkel byskola.

För eleverna i avslutningsklasserna utlyste Malmö stad en slöjdpremie på 50 kronor. Min lärare skickade in mina trägubbar. Nämnden tyckte först att det inte liknade någon skolslöjd, men de ändrade sig sedan. Därmed fick jag mitt första premium på examensdagen den 31 maj 1935.

Det var en ung präst som hette Gunnar Twete som höll avslutningen. Det var den sista examen som hölls i den 100-åriga skolan i Kvarnby. Föräldrarna fick kaffe i trädgården där en spettekaka som mor bakat tronade mitt på bordet.

Under min skoltid fick jag en lillasyster 1932. Jag hade inte en aning om att jag skulle få ett syskon. En morgon låg det en liten Ingegerd i mangelkorgen, och barnmorskan Hilda Pettersson sade bara till mig att storken varit där. Så lite upplysning fick barnen på den tiden om livets fortbestånd.

Vi i avgångsklassen skulle resa på skolresa till Stockholm så vi behövde förstärka reskassan. Under valborgsmässoafton och första maj gick vi runt som i gamla tider och sjöng den gamla sången Maj i Byn. Det blev inte mycket till sömn sista natten före resan. Så kom vi till huvudstaden och blev inkvarterade på Klara skola i en gymnastiksal.

1935 var Västerbron precis färdigbyggd och den var ännu rödmålad. Första kvällen gick vi igenom Gamla Stan och upp på Katarinavägen för att se hur vacker Stockholm var i kvällsbelysning. Under de följande dagarna besökte vi så klart Skansen och vi gjorde en båttur till Gripsholms slott med samma båt som ännu är i trafik 2005. Jag kände att till Stockholm måste jag tillbaka, men det tog tio år innan den önskan gick i uppfyllelse.

Jag hade prövat till Malmö Borgarskola och jag hade kommit in. Den skolan låg på Repslagargatan, men man höll på att bygga en ny skola på Regementsgatan. Den togs i bruk till vårterminen 1936, så vi var de första eleverna i den nya fina skolan. Det var en handelsskola, så ämnena var ointressanta för mig, som bara hade mina trägubbar i tankarna. Så det blev de sämsta betyg jag någonsin haft. För att få börja i andra klass måste jag läsa upp mig under sommaren, men det vägrade jag göra, så jag slutade i skolan.

Min far kände överfaktorn Nils Andersson på Åkerlund & Rausing. Han lovade att höra sig för om det fanns någon möjlighet för mig att få börja där som tecknarlärling, men det var fullt. Jag fick börja i tryckeriet istället.

Vid 15 års ålder fick jag börja att arbeta i skift. Jag var assistent till sedermera kommunalpampen och riksdagsmannen Erik Svenning. Det var stora rullar som Eriks bror Gunnar och jag fick slita med, när man tryckte julpapper. Tryckeriet låg vid Caroli kyrka innan det flyttade till Lund.

När något skulle diskuteras kom ledningen gående på rad. Först direktör Ruben Rausing, sedan disponent Crafoord, faktor Andersson och sist Erik Svenning, som då var ordförande i Litografförbundet. Direktör Ruben Rausing startade Tetra Pak, och Crafoord startade Gambro, och som alla vet blev dessa världsföretag.

Alla anställda var mycket snälla mot mig, men det hjälpte inte. Efter ett år slutade jag! Far hälsade inte på mig på länge efter det beslutet. Det var så att jag hade läst en annons i Skånska Dagbladet där möbelfirman Larsson & Nilsson annonserade efter bildhuggare.

Kristell, som var vaktmästare på Kvarnby skola hade sagt till mig att jag skulle passa som bildhuggare. Så jag cyklade runt i Malmö och letade efter skyltar det stod bildhuggare på. Så nu fanns det en möjlighet till ett förverkligande. Feg som jag alltid varit bad jag mor ringa. Det var ju utlärda yrkesmän de behövde. Mor ringde och hon berättade för dem om mina trägubbar. Så tog jag dem med mig och cyklade till Kaptensgatan 4 där fabriken låg. Jag visade dem för fabrikör Larsson och bildhuggare Erik Gullberg. Jag fick börja som lärling med en lön på 15 kronor i veckan. Jag var lycklig, men de andra bildhuggarna sade till mig: ”Gå tillbaka till ditt andra jobb! I det här yrket finns det ingen framtid.” Men jag blev kvar. Jag stod i fem år och skar möbler som skulle likna stilmöbler, så kallade bastardmöbler i barock, rokoko och chippendale. Jag gjorde som mitt gesällprov ett dokumentskåp som jag själv ritade. Jag fick gesällbrev som bildhuggare på det skåpet.

Min bäste vän Lennart Påhlsson från Husie hade också börjat som snickarlärling. Det var jag som lurade honom att söka det jobbet, och jag hade dåligt samvete för det. Men Lennart var mycket intelligent, och han blev en otroligt duktig snickare. Vi stannade kvar i firman till den 9 april 1940 då Danmark invaderades av Tyskland. Vi blev då alla arbetslösa, så det blev bethackning istället den sommaren. Undervisningen på yrkesskolan fortgick som vanligt. Där undervisade en gammal fin bildhuggare som hette Berling. Asmund Arle och jag stod i skolans källare och högg i sten.

En kväll när jag cyklade hemåt kom bönder med kärror på vägen. Det kom dessutom massor

med bussar. De skulle användas för att blockera Bulltofta flygfält, för man visste ju inte om även vi skulle invaderas av tyskarna. Som väl var blev det inte så.

I april 1942 ryckte jag in till I7 i Ystad för att göra min militärtjänst. Första året låg jag i Ystad. Sedan blev det Revinge och därefter hamnvakten i Ystad och Trelleborg. Jag blev krigsskadad i början av tjänstgöringen. Jag fick en bajonett rakt genom armen av en nitisk korpral som ej såg att baljan hade glidit av. Men den hade lyckligtvis gått in i armen på så vis att det inte blev några framtida men.

En del av Malmö Fotbollsförenings storstjärnor, som Börje Tapper, Kjell Rosen och Egon Jönsson var alla mina exerciskamrater. Egon, som kallades hemliga Jönsson, sjukskrev sig på måndagen, men på lördagen var han alltid frisk, och han gjorde många värdefulla mål för MFF.

Mina regementschefer var först överste Ehrensvärd och sedan överste Tamm. När den tyska transittrafiken skulle avverkas låg vår grupp på yttersta piren i Trelleborgs hamn med alla vapen skarpladdade. Vi visste ju inte om färjan som kom in i hamnen var full av soldater som dagen innan. Men som väl var fanns inga soldater på färjan.

Sedan var jag inkallad i flera omgångar under de kommande åren. Efter hemkomsten från det militära försökte jag arbeta som bildhuggare, men det gick inte. Så en dag kom det massor med judiska flyktingar från Danmark, och däribland var en tysk konstprofessor som hette Harald Isenstein. Han anordnade en skulpturkurs på Malmö Yrkesskola, där jag deltog. Då berättade han att han skulle öppna en skola i Lund hösten 1944, så jag anmälde mig direkt. Det blev min räddning.

Vi hade modellering efter levande modell i gamla Katedralskolan, och teckning av antika gipser på Universitetet. Så gick vi på professor Ragnar Josephsons konstföreläsningar. Han talade om Sergel det året.

En dag hörde vi ett väldigt vrål från skolgården på Katedralskolan. Det var när det blev fred våren 1945, Professor Isenstein, som haft en skulpturskola i Köpenhamn, återvände dit till den. Han ville att jag skulle följa med.

Det var under året i Lund som jag lärde känna keramikern Åke Holm från Höganäs och skomodellör Henry Hallberg från Eslöv. De var också elever här i Lund. Vi blev vänner för livet. Det är mycket jag har att tacka dem och deras fruar Anni och Ingeborg för, så som all gästfrihet de visat mig och senare även min fru.

Skulptören Thure Thörn, som också varit elev hos Isenstein hade hört genom skulptör Gunnel Friberg att Konstfackskolan i Stockholm, eller Tekniska Skolan som den hette på den tiden, skulle få nya lärare. Bland andra en som hette Robert Nilsson som skulle vara väldigt bra.

Ture och jag var båda utbildade i hantverket. Han som stuckatör och gipsgjutare och jag som träbildhuggare. Vi tog några skulpturer med oss till Stockholm. Vi packade upp våra skulpturer hos vaktmästaren på Tekniska Skolan. Robert Nilsson kom in och tittade på våra skulpturer, och vi fick börja som så kallade extra-elever.

Kriget hade gjort att vi var flera som hade varit ute i yrkeslivet och vi hade en annan arbetstakt, än de som kom från skolan direkt. Men det var nog inte till någon nackdel.

Ture och Jag hade inte ordnat någon bostad i förväg när vi kom upp till Stockholm. Vi gick till bostadsförmedlingen på Centralstationen. Där fick vi bara kalla handen. Det var helt omöjligt att få ett rum. Precis när vi skulle gå ringde det i telefonen. Det var ett av de mindre hotellen i Klara som fått ett återbud på ett rum, så vi fick det rummet.

Hotellet låg på Drottninggatan, bara ett stenkast från skolan. Men det skulle bli för dyrt att bo där i längden. Första söndagen vi var i Stockholm gick vi till Nationalmuseum. Ture kände igen en kille där och hejade på honom. Han hade gått på Skånska Målarskolan i Malmö många år tidigare. Han hette Gideon Isaksson. Han berättade att han nu arbetade som murare och plattsättare i Stockholm, men målade på sin fritid. Vi berättade om våra bostadsförhållanden. Gideon sade att han precis skulle ha gift sig, men det blev tyvärr inget av. Han hade precis flyttat in en fin lägenhet på Reimersholme. Han sade: ”Jag lovar ingenting, men ring mig senare i veckan, så får vi se”,

Ture ringde honom ett par dagar senare, och då fick vi veta att vi kunde få bo i ett av rummen i Gideons lägenhet. Där fanns inga möbler, så vi skaffade oss varsin madrass och låg på golvet hela första läsåret.

Detta första år i Stockholm, 1946, var ett dramatiskt år. Per-Albin Hansson dog strax efter att vi kommit till Stockholm. Honom hade jag hört tala flera gånger i Malmös Folkets park, och hans lugna röst i radion under ofärdsåren hjälpte nog många. Han kom från Fosie, en grannförsamling till Husie. Ture och jag stod vid Odenplan och såg det mäktiga begravningståget på väg till Norra kyrkogården.

Ture skulle en gång gå till Centralen och köpa en Malmötidning. Då small det så Ture satte sig på ändan. Det var den så kallade Söndagssabotören som var i farten, men ingen blev skadad.

En februarikväll när jag hade lagt mig på madrassen hoppade jag rätt upp, väckt av en kraftig smäll. Gideon kom in med andan i halsen och då small det igen. Vi visste inte vad som hänt, men vi tittade ut på gatan. Hela den höga muren till Vin & Spritcentralen låg ikullvräkt. En del av spritfabriken hade exploderat. Det var en mycket kraftig explosion, som verkade ha hörts ända till Malmö, för strax efteråt ringde min mor och undrade om jag levde. Det hade strax efter explosionen gått ut ett meddelande i radion, och det var det som mor hade hört.

Vi cyklade så länge vi kunde över Västerbron och längs Norrmälarstrand till Mäster Samuelsgatan 69 där skolan låg. Det var en upplevelse att komma från en liten by i Skåne till ett Stockholm som höll på att vakna upp efter fem års krig, även om inte Sverige deltagit i själva kriget. Gamla Klara, som jag upplevt tio år tidigare var, vad jag kunde se, oförändrat. Vi gick och åt dels på restaurangen S. H. T. Norma på Kungsgatan, dels och framförallt på en gammal ölhall på Vattugatan, hos Jullan. Där fanns en avdelning för ölgubbar, men i den inre delen kunde man få god, hemmalagad mat. Jag minns särskilt biff med lök och stekt sill.

På Konstfackskolan fick vi egna nycklar så vi kunde gå dit när vi ville. Robert Nilsson var en fantastisk bra lärare. Jag fick väldigt bra kontakt med honom från första stund. Han var ju skåning från Höganäs. Det visade sig att han varit skolkamrat med Åke Holm, som jag träffade i Lund på skulpturkursen.

Vi hade många skisstävlingar och det gick rätt bra för mig. Bland annat skulle vi göra en relief som skulle skildra ett läsår på skolan. Min relief fick hänga vid entrén till en utställning. Skolstyrelsens ledamot arkitekt Olof Thunström (Thun-Olle) hjälpte mig att hänga upp den en timme före öppnandet, han i frack och jag i ostrukna byxor.

Thun-Olle skulle ta emot kronprinsen Gustav Adolf när han besökte utställningen.

På våren stod jag på gården och högg en relief i Ignaberga kalksten. Då hade jag fått förtroendet att se till Torun Bülow-Hübes första barn, som låg i en barnvagn vid sidan där jag stod i högg i stenen. Torun gick i avdelningen för metall. Hon har ju verkligen lyckats med sina smycken. Toruns far var stadsplanechef i Malmö, och han var med när Malmö stad köpte vårt hus och mark i Husie till kyrkogård.

I möbelavdelningen gick John Kandell. Vi blev goda vänner från första stund.

Min vän Ture Thörn blev fort populär på skolan. Han hade lätt för att tala och höll bejublade auktioner. Ture och jag deltog även i folkdanslaget. Ture och jag fick ju börja som extra-elever, men vår lärare Robert Nilsson tyckte efter andra årets slut att vi gjort lika mycket som de andra eleverna, så vi fick avgångsbetyg efter två år. Ture har haft nytta av sitt betyg, ty han blev senare lärare, men mitt betyg har legat i en låda utan att ha använts någon gång.

Robert Nilssons fru Barbro Nilsson var huvudlärare i textil på skolan, och även konstnärlig ledare för Märta Måås Fjetterströms firma i Båstad. Robert och Barbro bodde dels på Smedjebacken vid Brunkebergstorg och dels på Lidingö, i Barbro Nilssons hem. Där åt jag många goda söndagsmiddagar, eftersom Barbro även var en duktig matlagare.

Då levde ännu fru Emma Lundberg, känd för sina böcker om trädgårdskonst. Hon satt mest tyst och lyssnade på oss andra.

Jag får inte glömma att sent på hösten 1945, strax före jul, kom en liten rund flicka som skulle bli elev på skolan. Hon kunde bara några ord svenska. Hon hade på våren 1945 kommit med de så kallade vita bussarna från ett koncentrationsläger i Tyskland. Hon vägde då bara 30 kilo, men åt upp sig under sommaren. Hon hade haft sitt hem i Lodz i Polen, och i ghettot i Warszawa. Sedan hade hon varit i Buchenwald och flera andra läger. När Jemena Markenkovska (med reservation för stavningen) kom tillbaka efter jullovet, kunde hon så mycket svenska att hon kunde göra sig förstådd, men hon sa aldrig ett ord om det hemska hon hade varit med om.

Hon var mycket duktig och gjorde många skulpturer med judiska motiv, bland annat en vandrande jude. När hon sen började på Konsthögskolan tyckte professor Grate att hon skulle skriva en bok om sina hemska år, men hon vägrade. Fast många år senare skrev hon åtta böcker om det hemska hon hade varit med om, och hur hon för första gången hade känt sig som en vanlig människa när hon kom till oss.

Roberts och Barbros son Pål-Nils Nilsson, även kallad Pålle, blev en av mina bästa vänner. Han hade redan då bestämt sig för att bli fotograf. Vi gjorde vår första flygresa mellan Malmö och Köpenhamn. Sedan cyklade vi Gotland runt. På den tiden fanns järnvägen kvar på Gotland, och på höstkanten kunde man få köpa ett 14 dagars kort, som man kunde resa med hur mycket man ville. Vi hyrde en tandemcykel som vi tog med på tåget till slutstationen. Sedan cyklade vi runt och såg de flesta kyrkorna på ön. Pålle tog fina bilder av dem. Han blev ju senare vår första professor i fotografi. Han har fotograferat hela Sverige för Turistföreningen.

Sista läsåret bodde jag på fem ställen. Började utanför bakgården på Stockholms Central. Sedan Storängen, hos en fin gammal man som bjöd på fina söndagsluncher. Sedan blev det Björknäs, vid Skurubron, och ett ställe som jag ej kommer ihåg, för att till slut komma till Narvavägen hos två gamla tanter. Hos dem bodde jag tillsammans med Carl-Arne Breger, som senare blev en av de största formgivarna i plast.

Han köpte sedan en gård i Skåne, i mina barndomstrakter, där han också hade sin firma.

Avgångsklassen från H.K.S. (Högre konstindustriella skolan) hade före kriget gjort en resa till Italien som avslutning på studierna. Vi planerade som första skola efter kriget göra en likadan resa. Pengar till resan fick vi bland annat genom att sälja konsthantverk på julmarknaden på Stortorget i Gamla Stan. Några industrier, som Gustavsberg, skänkte också pengar till oss. Keramiklärarinnan Märta Grönvall, som hade varit reseledare före kriget, var villig att ställa upp som ledare även för oss.

Vi hyrde bussar av Linjebuss. De var de första som ordnade resor till kontinenten. Året var 1947. Vi åkte från Helsingborg till Helsingör. Färden genom Danmark gick på en dag. Första natten låg vi i Åbenrå på södra Jylland. Andra dagen åkte vi genom Hamburg, som till stora delar låg i ruiner. Jag kommer särskilt ihåg järnvägsstationen, som bara bestod av ett stålskelett. Så alla dessa händer som sträcktes in i bussen så fort vi stannade någonstans. Det var hemskt att se. Det var bara röjt en gata mitt i ruinhögarna. Ruinerna fick ej röras. Det låg många lik begravda här. På grund av sjukdomsrisk fick de ligga kvar.

Så fortsatte färden genom ett vårfagert tyskt landskap. Det var bara två år sedan allt det hemska utspelats här. Schweiz var lika vackert som alltid med sina höga berg som ännu var snötäckta. Simplontunneln var en upplevelse att åka igenom, och komma ut till nästan högsommar på andra sidan Alperna. Vid tullstationen till Italien fick Ture ej komma in. Han hade tappat bort sitt pass. Övriga deltagare fick bo på ett hotell i närheten av gränsstationen. På morgonen släppte de in Ture. Han hade spelat kort och druckit vin med tullarna hela natten.

Så gick färden vidare mot Gardasjön. Jag satt på Tures plats i bussen och stack ner handen mellan ryggstödet och sitsen. Där låg Tures pass. Det hade antagligen glidit ur fickan någon dag tidigare. Så nu kunde vi lugnt åka vidare.

Den första stora staden vi kom till var Milano. Delar av staden var sönderbombade. Jag kommer särskilt ihåg den vägg där Leonardo da Vincis Nattvarden stod. Den väggen var det enda som stod kvar av den kyrkan. Domkyrkan däremot var nästan hel. Den fick vi besöka, liksom den berömda operan.

Sedan gick färden vidare över Verona och Assi till Rom. Jag glömmer aldrig när vi från busstaket fick syn på Peterskyrkans kupol. Man hade sett bilder på den i många år, men att få se den i verkligheten var något helt annat. En vecka stannad vi i Rom. Vi besåg Forum Romanum, Colosseum med flera sevärdheter. När vi var i Sankt Peterskyrkan var jag uppe i kopparkulan på kupolens tak.

Vatikanmuseet var ännu en upplevelse med bland annat Rembrandts stanser.

Jag och en flicka blev vid ett tillfälle tagna av polisen. Hon hade glömt passet på hotellet. Vi fick åka i full fart till hotellet i en militärjeep för att hämta hennes pass.

Jag kommer inte ihåg om det var före eller efter Rom som vi var i Florens. Det var en fantastisk stad. Tyskarna hade sprängt alla broar utom Ponte Vecchio. Kvarteren runt Uffizierna var också bortsprängda. Det berättades att den tyska militärchefen för Florens hade fått order om att spränga sönder hela staden, men han vägrade. Här fanns skulpturerna av Michelangelo, som Dagen och Natten och Davidsstatyn i Akademien, och mycket annat som var lika imponerande.

Vi fortsatte vår färd längs Medelhavet till staden Pisa. På den tiden fick man gå upp i det lutande tornet. Det var en egendomlig upplevelse när man stod där uppe och tittade ner.

Vidare kommer jag ihåg de fantastiska bronsportalerna till baptisteriet i romansk stil.

Sedan åkte vi vidare utmed Medelhavskusten för att bada och fira midsommar. Vi åkte till ett ställe som hette Bordighera. Det är en trakt som är känd för sina nejlikoodlingar, så det blev en majstång klädd med dessa blommor. Italienarna såg frågande ut och undrade vad det var vi höll på med. Gideon Isaksson, som jag bodde hos under första läsåret på Konstfackskolan, hade fått följa med på den här resan, då man ej hade fått bussen full.

Vi hade så när blivit av med vår reseledare Märta Grönvall. En stor våg sög ut henne på djupt vatten, men Gideon fick tag i henne i sista stund.

Jag har två fina tavlor av Gideon, ett porträtt och en tavla med rosor som jag fick på min 25 årsdag. Han åkte sedan efter vår italienresa hem till Trelleborg, hans hemstad, och blev där en uppskattad konstnär.

Så började vi hemfärden. Den gick förbi Marseille på natten, så därifrån har jag inga minnen. Vägen hem gick genom Rhonedalen. Det enda minnet jag har från den delen av resan var en romansk kyrka i Vesseaux. Jag köpte en bok om kyrkan, som jag ibland drömmer om att få återse.

Paris var ju vårt andra stora resmål. Om den staden hade man ju hört många berättelser, om sevärdheterna där och om de många konstnärer som levt sitt liv där.

När vi kom till Paris blev vi åter påminda om kriget, ty de amerikanska soldaterna fanns fortfarande kvar. Louvren var det första museum vi besökte. Det var enormt. Här borde vi ha gjort många besök, men vi skulle bara vara här i tre dagar.

Vi skulle ju så klart åka upp i Eiffeltornet. När vi var där klättrade några bergsbestigare över barriären och tog sig ner på utsidan med hjälp av rep. Det filmades, och den filmen fick ett fint ljus och den visades i Stockholm några år efteråt.

Hallarna fick också ett besök. Pompidoumuseet var då ännu inte byggt, och jag kommer inte ihåg om vi besökte Versailles, men Napoleons grav kommer jag ihåg, och Montmartre med Sacré Coeur-kyrkan.

Hemfärden gick över Enschede i Holland där vi stannade en natt. Ett starkt minne har jag från Köln. Domkyrkan stod ensam kvar, när nästan hela staden i övrigt låg i ruiner. Det var en syn som jag aldrig glömmer.

Färden hem gick vidare genom Tyskland och Danmark, och vi var tillbaka i Helsingborg i början på juli 1947. Mitt livs största äventyr var till ända.

Som jag tidigare skrivit fick vi sälja vårt gamla hem i Husie till utvidgningen av kyrkogården

som fanns på två sidor av vår tomt. Vi fick 30000 kronor för huset och ett halvt tunnland jord. Far lät bygga en ny villa till oss, precis vid Bulltoftas nya flygstation, men mor vägrade att flytta dit förrän jag kommit hem från Stockholm. Men det blev ett himmelrike för mor att få flytta in i en nybyggd villa. På det gamla stället hade hon bland annat fått bära allt vatten från grannen. Hon lät inreda sitt spettekaksbageri i källaren och där bakade hon sina kakor i 30 år. Den sista bakade mor och jag några månader före hennes död, och då var hon närmare 90 år.

När jag var hemma från Stockholm tog jag kontakt med Robert Nilsson. Han höll på med en stor relief till det nybyggda Folkets Hus i Malmö. Arkitekt Sven Ivar Lind hade ritat en villa och ateljé i Lerberget, och det var där Robert och Barbro arbetade under somrarna. Till hösten skulle Robert börja undervisningen på Konstfackskolan. Han var tillsatt på tio år. Han ville att jag skulle bo i Lerberget och hålla leran fuktig åt honom. Han arbetade med den halva veckan. Ture tog sedan gipsformer på leran och den brändes hos Andersson & Johanssons keramikfabrik i Höganäs. Jag fick sedan i uppdrag att med två murares hjälp montera den på plats. Det var inte lätt, men det gick till slut.

Robert hade på sommaren fått en förfrågan om han ville göra några änglar i trä till en baldakin

i Ängelholms kyrka. Det var så att länsarkitekt Nils O Blank höll på med en restaurering av kyrkan. Robert hade dock inte tid, så han rekommenderade mig i stället. Jag reste till Ängelholm för att träffa prästen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var samma präst som jag fått mitt första premium av i Kvarnby skola årtiondet tidigare, nämligen numera vice pastor Gunnar Twete, som även varit min konfirmationspräst i Husie. Jag fick i uppdrag att göra en skiss på änglarna. Skissen blev godkänd av kyrkorådet och arkitekt Blank. Jag fick använda slöjdsalen i min gamla skola i Kvarnby som ateljé, och där högg jag änglarna. När de var färdiga ville man även byta ut figurerna av evangelisten och Kristusfiguren på predikstolen, så jag högg även dessa i trä.

Vice pastor, som Twetes titel var, blev tyvärr inte vald till kyrkoherde i det borgliga Ängelholm, utan han fick en tjänst i Helsingborg. Vi har sedan haft kontakt med varandra genom åren. Deras son Anders kom, liksom vi, sedan att bo i Hässelby, så vi fick alltid besök när Gunnar Twete och hans fru kom till Hässelby.

Arkitekt Blank fick senare i uppdrag att göra ett restaureringsförslag till min hemkyrka i Husie, när Svens Wigart var kyrkoherde där. Jag fick då i uppdrag att göra en skiss till en altartavla i den kyrkan. Tyvärr fanns det inga pengar till restaureringen, så det blev inget av med det uppdraget.

Jag blev kvar i Malmö läsåret 1948 – 1949. Ture och jag fick hyra en lokal i gamla Folkets Hus, där vi bland annat hade kurser i krokiteckning. Min längtan till Stockholm blev dock för stor. Jag kontaktade min gamla lärare på Konstfackskolan, Robert Nilsson, och frågade om jag inte kunde få gå ett extraår som specialelev i skulptur, och det fick jag.

Där träffade jag möbelarkitekt John Kandell och keramiker Signe Persson. De skulle också gå som extraelever i skulptur. Vi fick disponera den gamla lanterninen som ateljé. Ivan Jacobsson höll också till där. Robert Nilsson fick en förfrågan av en arkitekt Rangdal i Göteborg om han inte hade någon elev som skulle kunna hugga några träreliefer till Torpaskolan i Göteborg, som han hade ritat. Det skulle vara olika djur över entrédörrarna, så att barnen skulle hitta rätt även om de ännu inte kunde läsa. Robert rekommenderade mig, så på så vis hade jag ordnat det läsårets ekonomi.

John Kandell tävlade jag mycket tillsammans med både på skolan och i allmänna tävlingar. Vi fick pris i den första tunnelbanetävlingen, men vi fick ingen beställning. Vidare fick vi pris till en torgbrunn i Helsingborg. Där fick Sven Lundqvist beställningen.

Till julen 1948 hade vi som förr en traditionell julfest, och jag var, som två år tidigare, med i folkdanslaget. Min danspartner var det året den sedermera rektorn för Konstfackskolan Gunilla Lagerbielke.

Våren 1949 planerades åter igen en studieresa till Italien. John och jag anmälde oss. Liksom två år tidigare startade vi från Helsingborg – Johns hemstad. Jag låg över hos Johns föräldrar natten före avresan. Det hade hänt en hel del i de tyska städerna på de två åren. Husen hade delvis återuppbyggts, och vägarna var nu i betydligt bättre skick. Även denna gång var Märta Grönvall reseledare. Resan gick precis samma väg som förra gången, med undantag att vi denna gång också reste till Neapel, Pompeji och Capri. San Michele var en upplevelse. För att komma dit fick vi åka båt från Neapel. Anläggningen ligger högst uppe på berget ovanför byn Anacapri. Därifrån hade man en fantastisk utsikt mot Vesuvius.

Pompeji var också fantastisk. Vi hade ju läst mycket om staden i konsthistorien, men att få se den i verkligheten var fantastiskt.

Vi firade även denna midsommar i Bordighera, liksom förra gången i ett fallfärdigt hotell. Sedan åkte vi, liksom förra gången, över Marseille genom Rhonedalen till Paris. De amerikanska soldaterna var nu borta. Vi besökte, liksom förra gången, Louvren och alla andra sevärdheter. Resan hem gick över Holland. Nu var det mer uppröjt kring Kölnerdomen i Tyskland. Så gick färden genom Danmark och vi kom fram till Helsingborg.

John åkte tillbaka till Acklings arkitekturkontor, där även hans bror Axel arbetade.

Jag stannade i Malmö sommaren 1949 men jag längtade ändå till Stockholm. Skulle jag våga söka till Konsthögskolan? Jag skickade upp några skulpturer och teckningar, och jag blev faktiskt antagen till provtagning. Jag gick med bävande steg till Fredsgatan. Till min glädje hade jag blivit antagen som elev i skulptur. Vi var två stycken, men den andre såg jag inte till. Det visade sig vara Gunnar Brusewitz, som suttit bredvid mig och provtecknat. Han hade så klart kommit in, men han började aldrig. Så jag blev ensam elev i skulptur det året. En dag mötte jag Robert Nilsson på gatan. Han tyckte att det var dumt av mig att ha sökt in på Konsthögskolan. Jag gav honom delvis rätt. Min stil var långt ifrån akademisk, men å andra sidan fick jag många kontakter med arkitekter, vilka jag senare fick många arbeten genom.

Professor Erik Grate hade två år kvar som lärare men jag fick väl inte så stor kontakt med honom.

Bror Hjort började som lärare samma dag jag började som elev. Vi hade modellstudier varje förmiddag. En av modellerna kallade vi för ”Knorran”. Hon hette Jane von Knorring och hon var monumental. Professor Erik Grate hade henne som modell till den stora liggande kvinnofiguren på Gävle torg. Hon var mycket snäll och alla älskade henne. Hon hörde till inventarierna i Sergels gamla ateljé.

Där hade ”Limpan” också sin gipsverkstad. Han hette egentligen Lindström. Göran Strååt gjorde en skulptur av honom, och den står nu gjuten i brons i närheten av Sergels torg.

Det fanns en stor vedspis i ateljén, som eldades i varje morgon med ved och koks av en liten man. Han fick bära all björkveden från Sergels gjutgrop, där alla Sergels mästerverk gjutits.

Under rasterna mellan modellstudierna roade jag mig med att söka nya former. Om dessa blev bra lät jag leran torka och sedan brände jag dem i koksglöden i kaminen. Det blev många roliga former som kom till av en slump, på samma sätt som i mors spettekakor.

Professor Sven Ivar Lind tog initiativet till att skulptörer och arkitekter skulle samarbeta med olika projekt. Han fick ett erbjudande från Malmö av en kyrkovärd i Sankt Petri församling, som ville ha en skulptur samt ordnandet av platsen utanför kyrkan. John Kandells bror Axel gick samma årskurs som jag bland arkitekterna på Akademien. Han och jag beslöt oss för att göra ett förslag tillsammans. Alla skulptörerna och arkitekterna blev bjudna på en resa till Malmö så att vi skulle kunna bese platsen. Jag avstod emellertid, eftersom jag så väl redan visste hur den såg ut.

Vi hade en hel pilallé utanför vårt hus i Husie, när vi var barn. Det var våra klätterträd. Jag vet inte hur jag fick idén, men ett livs träd skulle det bli, och då var pilträdet det som låg mig varmast om hjärtat.

Axel Kandell och jag vann första pris. Vi fick strålande kritik av prisnämnden som bestod av professorerna Erik Grate, Stig Blomberg, Erik Lundberg och Sven Ivar Lind. I utlåtandet hette det bland annat att det var en glädjefylld skånsk barock.

På den här tiden bodde jag hos en före detta frisörmästare som hette Bror Pettersson och hans fru Ester. Bror hade varit barndomsvän med Ernst Rolf, så de satt alltid på första parkett på alla premiärer. Han hade haft sin frisersalong i Operahuset, så han kände många sångare och skådespelare. Wiktor ”Kulörten” Andersson var en av deras umgänges vänner. I det rum som jag hyrde kom aldrig en solstråle in. Rummet hade formen av en tårtbit och låg mot norr. Bostaden var på Regeringsgatan 69 snett emot Nalen, som jag väl besökte någon gång.

Varje söndag kom gentlemannen Bror in till mig med kaffe på sängen. Fru Pettersson spådde mig en dag. Hon sade att jag skulle göra en lång resa, och hon fick snart rätt.

Vi hade fått en ny lärare i skulptur – Stig Blomberg, som precis nu skulle börja sin tio års period som lärare. Han var en mycket vänlig man och vi tyckte bra om honom.

Året 1952 inbjöd Milano stad, som då hade fått ett stort palats färdigrestaurerat, alla konstakademier i hela Europa att ställa ut elevarbeten där. Mitt livsträd fick äran att utställas där. Vi var några elever som blev medbjudna och däribland jag. Professor Stig Blomberg och Hugo Zuhr följde också med. Det blev en fest i flera dagar, som Milano stad bjöd på. Karl Granqvist hade lyckats få tag på biljetter till en fotbollsmatch mellan Milan och Inter. I Milan spelade trion som kallades Grenoli – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilken ännu detta år är verksam i Italien som vinodlare. I Inter spelade Nacka Skoglund. Det var en folkfest utan like.

När festen var över i Milano, åkte jag med Blomberg och Zuhr till Rom med ett så kallat rapidtåg. Det gick snabbt och mjukt, och det var nästan ljudlöst inne i kupén. Stig Blomberg kände till ett litet pensionat i Rom som ägdes av en norsk dam. Där bodde jag under vistelsen i Rom. Det var under den tiden som Milles hade en ateljé där. Min värdinna ville att jag skulle besöka honom, men jag var lite sur på honom. När Milles hade hört att man ville ha en skulptur till Malmö var han framme och vilje sälja en av sina egna skulpturer. Men det blev ju inget av med den affären.

Blomberg och Zuhr åkte hem men jag åkte vidare till Neapel, Pompeji och Capri. Det var i november, så det var inte så många turister där. Jag kunde i lugn och ro bese Pompeji och hade några sköna dagar på Capri med Vesuvius i bakgrunden.

Därifrån åkte jag till Florens. Där träffade jag en kamrat från konstfackskolan. Han gick på en konservatorskola där.

Nu hade det kommit upp lite flera broar än den gången jag var där 1947. Så återvände jag till Stockholm och studierna där.

På våren 1953 var jag hemma i Skåne för att göra en beredskapsmånad i det militära. Min skiss till livsträdet var utställd på Malmö museum. Jag råkade se Sydsvenska Dagbladets löpsedel. Allra överst stod det med stora svarta bokstäver: ”Befängd skulptur hotar misspryda Malmö”. Det var inte den ordinarie kritikern som skrivit, utan en annan kritiker. Han skällde ut min skulptur i flera spalter i tidningen. Han skrev bland annat att stockholmsprofessorerna inte skulle lägga sig i vad för skulpturer Malmö stad skulle ha.

Jag bestämde mig då för att göra livsträdet i full skala i Sergelateljén som elevarbete. Den blev sedan gjuten i gips av gipsgjutaren Josephson som arbetade hos Vidells gipsgjuteri.

Den var sedan utställd på elevutställningar men tyvärr fick jag den inte såld, så jag fick lagra den i ett garage hos Robert Nilsson på Lidingö, där den sedan frös sönder. Alla de timmar jag arbetat med den var förgäves. Det var inte roligt. Jag kom aldrig riktigt igång på Akademien efter det bakslaget.

Åren före det här hände var mycket tunga. Som jag skrivit flyttade vi in 1947 i vårt nya hus i Hohög. Far blev sjuk i början på 1950-talet och blev inlagd på Malmö Allmänna Sjukhus. Han skulle opereras för en svulst i magen. När mor dagen efter besökte honom talade hon med professor Wulf, som opererat honom.

”Fru Andersson får sätta sig”, sade han innan han talade om för henne att cancern hade gått in i levern, ”så jag kunde inte göra något. Jag fick bara sy ihop såret”, sade han.

På den tiden talades det ej om för patienten hur farligt det var, så far trodde när han kom hem att allt var över. Bara för mig berättade mor om hur illa ställt det var med far. Mina systrar ville hon inte oroa i början. Det blev en hemsk sommar för mor och mig. Vi visste ju hur det skulle gå. Erik, min svåger, åkte runt i bil med far och oss andra på den skånska slätten. Far älskade att se hur allt växte. Vi visste ju att det var den sista sommaren för honom. Far, som vägt90 kgnär sjukdomen började blev allt magrare. Han bara satt och tittade på maten.

Jag hade precis kommit in på Konsthögskolan, så jag reste till Stockholm några månader på hösten. När jag senare på hösten kom hem, låg det en mycket mager man i sängen. Han tog min hand, och det var första gången som vi berörde varandra. Jag kände att han blev glad att jag kommit hem.

Den största glädjen för honom den här tiden var när syster Astrids cykel slog mot staketet utanför huset. Då visste han att han skulle få några timmars lindring av hennes morfinspruta.

Julen närmade sig och det var ju den tiden som mor hade flest beställningar på spettekakor. Jag visste hur man bakade spettekakor, så jag hjälpte till med att baka kakor på dagen och vakade över far på natten.

Syster Astrid var fantastisk. Hon var lite sträv på ytan, men när det gällde så ställde hon upp till hundra procent.

Far blev mycket sämre på julafton, men han levde till annandag jul. Syster Astrid satt hos oss hela helgen och tröstade oss, och hon förklarade för oss när far var död. Begravningen var i Husie kyrka.

Jag åkte tillbaka till Stockholm, efter att vi hade haft bouppteckning. Det bestämdes att mor skulle få bo kvar i orubbat bo, som det heter. Hon skulle fortsätta att baka sina kära spettekakor. Då kom det alltid folk, så att hon inte behövde känna sig så ensam. Min äldsta syster Elisabeth hjälpte mor mycket de sista åren. Hon blev lika duktig som mor att baka spettekakor, men tyvärr fick hon inte fortsätta sedan. Lokalen var för liten.

På Konsthögskolan fortsatte undervisningen som vanligt. Jag försökte hänga med så gott det gick, men en dag gick jag rätt in i väggen. Jag tog mig med stor möda till Malmötåget. Sedan var jag i 14 dagar totalt borta. Jag hörde hur folk rörde sig i rummet, men jag såg dem inte. Läkaren konstaterade att jag var helt slut.

Det var ju inte konstigt – först vetskapen om fars obotliga sjukdom, sedan alla spettekakorna jag bakat med sur bokved, och vaket på nätterna.

Jag fick ett roligt och uppmuntrande besked i alla fall – jag hade fått ett andra pris på en fontänskiss till en plats i Jönköping.

Efter några månader åkte jag tillbaka till Stockholm och då gick det bättre med studierna.

Det hände lite trevliga saker innan allt det här hände. Vi hade en mycket aktiv akademiklubb. En dag kom Slas och Euren och frågade mig om jag ville bli klubbmästare. De satt i valberedningen, och de tyckte att jag var lagom torrlagd. Jag hade ingen aning om vad det innebar, förutom att man skulle ordna fester. Matts Jungstedt blev vald till ordförande och det var tur, för jag hade inte talets gåva. En annan i styrelsen var en trevlig arkitekt från Göteborg som hette Leif Olsson. Han var även en duktig vissångare.

Nu var det så att Otte Sköld som var direktör på Akademien hade blivit chef för det nya Moderna Museet på Skeppsholmen och han skulle avfestas av elevkåren. Hur skulle allt detta kunna ordnas med mat och inte minst dryck?

Som väl var hade ICA börjat laga mat som man kunde beställa till fester i stora kantiner. Vi bestämde att vi skulle ta maten därifrån. Värre var det med spriten. Det var ju motbok på den tiden, även om vinet var fritt i alla fall. Så det var bara att låna ihop motböcker.

Vi skulle ha festen i Sergelhuset, i gamla statybildhuggarvåningen. Där hade jag hittat en garderob där jag förvarade sprit- och vinförrådet. Men en av eleverna hade hittat förrådet och tagit ur det.

Jag blev mycket arg och slängde killen bort på golvet. Det fick X-et Erixon se och han röt till mig: ”Uppträd inte som en polis! Det är ju fest.”

Men jag var arg och svarade: ”Du vill väl också ha vin och brännvin?” Då teg X-et. Det var den enda ordväxling jag hade med honom under alla år, trots att han hade sin ateljé ovanför vår.

Sedan urartade festen under kvällen, så bålen bestod till slut bara av läskedrycker, men det var det ingen som märkte.

Under middagen höll vår modell ”Knorran” ett strålande tal om det ottomanska riket, med hänvisningar till ett annat ottomanskt rike, som nu skulle ta slut.

Vi hade flera fester sedan. På en av dessa kom arkitekt Leif Olsson med en ny dam. Jag frågade honom om det var hans nya fru. ”Nej, det är min syster”, svarade han.

”Det har du aldrig talat om, att du har en syster här i stan.”

Efter några danser började jag förstå att den här damen var verkligen något att ta vara på. Hon heter Eivor, och efter 50 år har vi inte haft en tråkig dag tillsammans.

Det var tur att det inte var Leifs fru. Lite tidigare hade Leif träffat sin blivande fru Margarete Husberg.

Eivor bodde på den här tiden hos sin bror Leif i Årsta. Hon bjöd oss på kyckling med currysås. Den kryddan hade jag aldrig smakat i mitt hem i Skåne. Så varje gång vi äter den rätten tänker jag på den där första gången jag fick smaka den.

Eivor hade innan vi träffades bestämt att hon skulle åka till Göteborg och gå på en handelsskola. Det gjorde hon också.

Axel Kandell fick Romstipendiet, och då erbjöd han mig att bo i hans ateljé på Vattugatan. Den låg mitt emot restaurangen Tennstopet och Stockholms Tidningens redaktion. Ateljén hade en fin takterrass. En bit bort låg Klara kyrka. Det var ju mitt i tidningskvarteren i Klara. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms Tidningen kunde jag köpa mitt i natten. Här bodde jag nästan i två år, medan Axel bodde med sin fru på Svenska Institutet i Rom.

Jag fick mycket bra kontakt med lärarna i Arkitektur på ”Mijan”, som Akademin kallades. Professor Erik Lundberg, som bland annat restaurerat Malmöhus slott, höll föreläsningar, och då hjälpte jag till med att visa skioptikonbilder. Professor Lundberg hade ett otroligt dataminne. Han behärskade både konsthistoria, arkitekthistoria och alla andra historiska händelser.

Vår skioptikonapparat var av trä. Det var ingen glödlampa i den, utan det var två kolstavar, som man fick reglera hela tiden. Det var ett så kallat bågljus.

Som lärare i arkitektur för skulptörerna och målarna hade vi arkitekt Ture Ryberg. Han hade tidigare haft kontor med arkitekt Asplund. Nu ritade han bland annat Karolinska kårhuset. Jag fick av honom i uppdrag att göra en skiss till ett mässingsgaller, som skulle sitta framför ett fönster i den byggnaden. Olle Nyman gjorde en stor fresk till samma hus.

Sedan var det professor Sven Ivar Lind – han ritade Hotell Blå Jungfrun i Oskarshamn. Där fick jag göra mönstrade plattor i betong till hela fasaden. Min blivande fru Eivor hjälpte mig med gummiformen till plattorna.

Undervisningen hade nu kommit ut på Skeppsholmen, när Sergelhuset rivits. Vi kunde inte begripa varför vi mådde så bra, men det har ungdomar senare förstått genom sin sniffning med solution.

När jag slutade på akademin efter fem år gick jag till bostadsförmedlingen för att skaffa mig en lägenhet, men där fick jag kalla handen. Jag hade ju inte varit skriven i Stockholm under studietiden, så på bostadsförmedlingen uppmanade de mig i stället att söka bostad i Malmö. En av lärarna på akademin, arkitekt Nils Tesch, hade ett arkitektkontor där man ritade ett helt kvarter i det blivande Hässelby gårdsområdet. Eivors bror Leif Olsson arbetade hos honom. I ett av husen var det inritat lokaler som egentligen skulle bli garage. Leif ritade om dem till skulpturateljéer. Sådana lokaler behövde inte gå genom bostadsförmedlingen. Så där fick Lennart Källström, Emil Bergelin och jag varsin ateljé.

Man gjorde först i ordning min ateljé, så jag flyttade in på byggarbetsplatsen.

När Eivor kom tillbaka från handelskursen i Göteborg, som hon var mycket nöjd med, bodde hon först hos sin bror Leif på Norr Mälarstrand. Hon hade egentligen inte tänkt komma tillbaka till Stockholm, utan hade planerat att åka till England för att lära sig språk. Därför hade hon hoppat av från bostadskön efter att stått med där i sex år. Men de var så snälla att hon fick sin köplats tillbaka.

Hon hade flera anbud om arbeten att välja mellan. Hon frågade mig om råd, och jag föreslog Kooperativa Förbundet, som låg vid Slussen. På den tiden 1954 – 1955 var det ett av Sveriges största och mest välskötta företag. Hon började där, och hon har aldrig ångrat sig efter 30 år.

Eivor fick en fin bostad i Hässelby i samma kvarter där jag hade min ateljé, så hon beslöt att vi skulle gifta oss. Hon har sedan hela livet kommit med förnuftiga råd. S:t Tomaskyrkan i Vällingby var ej byggd ännu, utan den närmaste kyrkan fanns i en källare på Ångermannagatan. Där var en präst som hette Håkansson. Han vigde oss och gästerna bestod av mina kamrater från Konstfackskolan och akademin, Ivan och Kerstin Jakobsson, som även Eivor tidigt hade lärt känna.

Jag har hela livet gjort bort mig, så även på bröllopet. Jag fick se upp på Eivor, när jag skulle säga ja. Hur det nu var så hade jag halkat omkull och hamnat på knäna. De tre vittnena såg sedan till att jag aldrig fick någon chans att glömma det intermessot.

Jag får berätta lite om Eivors familj. När hon var fem år gammal dog hennes far. Han hade fått en stor tumör på hjärnan. Han remitterades till Serafimerlasarettet och till professor Olivecrona, som då hade börjat med sina hjärnoperationer. Tyvärr lyckades ej operationen, så Eivors mor Emma fick hem sin man i kista med samma tåg som hon själv reste med.

Hon fick det då sannerligen inte lätt. Hon var lite över 30 år och hade fyra barn, varav den äldste var tolv år. Hon hade varit hemmafru som alla kvinnor var på den tiden. En väninna rådde henne att sälja huset i Lilla Edet, och flytta till Göteborg. Där kunde hon hyra en stor lägenhet och börja hyra ut rum till studerande. Hon gjorde så.

Det var inte lätt under den värsta 1930-talskrisen att klara försörjningarna. På den tiden fanns inga socialbidrag. Hon slet i överklassens tvättstugor, som hos familjerna Prytz och Segerstedt. Jag beundrar verkligen Emma.

Helge, Eivors äldste bror, fick arbete som springpojke i ett bageri, och Åke, som var tolv år, i en speceriaffär. Där fick de sin mat.

Eivor själv fick vid 14 års ålder börja i ett kryddlager och sedan i många år i en köttaffär på Hisingen. Sedan var hon ett tag i Stockholm, innan hon började på den beskrivna handelsskolan i Göteborg. Leif gick väl mest i skolan och tog först studenten. Sedan utbildade han sig som arkitekt på Chalmers. Helge blev en mycket duktig snickare och vaktmästare. Åke började som inkasserare på Göteborgsposten och slutade som distributionschef på Göteborgs Posten. Hans fru Ann-Britt Leyman kunde springa fort och hoppa långt. Hon fick en bronsmedalj i längdhopp i Londonolympiaden 1948.

Professor Erik Lundberg höll på med ett restaureringsförslag till Västerås domkyrka, så jag fick i uppdrag av honom att göra en skiss på en ny predikstol. Församlingen ville ha ner prästen på golvet. I domkyrkan var tidigare en hög predikstol där prästen såg ner på församlingen.

Jag gjorde en skiss på en predikstol i keramik, som professor Lundberg gillade, men allt blev lagt på is. Det fanns inga pengar till renovering.

Efter några år skulle man öppna Erik XIV:s grav och i samband med det blev det aktuellt att utföra restaureringen.

Det var först en massa nämnder som skulle godkänna skissen av predikstolen. Den var ju inte av den vanliga modellen. Den var av ett nytt material som skulle provas. Tidningarna var också mycket intresserade, och de skrev att denna predikstol var den första i det materialet. Arkitekt Sigfrid Lewerentz blev arg på tidningarnas skriverier, för han hade tidigare använt liknande material för samma ändamål, och jag tror honom.

Så stod jag en hel sommar 1960 och modellerade lermodellen i den tomma kyrkan. Alla golv och gravar var uppbrutna. Där i gravarna låg adeln i sina fina kläder – de var det enda sällskap jag hade. Byggjobbarna hade semester.

Många morgnar hörde jag någon sätta en nyckel i kyrkporten. Det var biskop Cullberg, så vi hade en liten pratstund nästan varje morgon.

När jag var färdig med lermodellen och fått den godkänd, kom gipsgjutarna och tog former på leran. Dessa tog jag sedan till Gustavsbergs Keramikfabrik. Där skulle den göras i tegelformat. Varje sten skulle få ett nummer, så att man kunde montera dem i rätt ordning.

Stig Lindberg, som då var konstnärlig ledare på Gustavsberg, var i början ovillig att hjälpa mig, men när han fick höra var stenarna skulle placeras gav han med sig. Vi hade sedan ett gott samarbete, och kvalitén på deras arbete var den bästa man kunde tänka sig.

Så transporterade vi tegelstenarna tillbaka till Västerås. Där fick jag en fantastiskt duktig murare till hjälp med monteringen, och predikstolen blev till slut som jag tänkt mig. Kungen kom sedan och invigde hela kyrkan när allt var på plats.

Ungefär samtidigt, 1957, ritade professor Ivar Tengbom ett nytt stadshus till Skellefteå. I samband med det blev det utlyst en skulpturtävlan om en fontänskulptur. Vi var några skulptörer som blev inbjudna. Bland andra Martin Holgren, som var från Skellefteå, och Olle Adrin. Det var byggfirman Larco som donerade pengarna. Jag gjorde till en kopparskulptur som jag döpte till ”Vattenblomma”.

Prisnämndens utlåtande löd: ”Skulpturen har tagit vara på hur vackert snön kunde lägga sig på träd och buskar.” Det var lite överraskande att jag, som var från Skåne och bara upplevt två verkliga snövintrar 1940 – 1941, hade upplevt detta, när det fanns verkliga norrlänningar bland de tävlande. Jag fick första pris, och jag fick utföra skulpturen. Den står där ännu efter 50 år, vad jag har hört.

Vällingby centrum var nu i det närmaste färdigt. Nu var det dags för ett nytt storcentrum som skulle byggas, nämligen Farsta. Det skulle byggas av stadsbyggmästare Olle Engkvist. Arkitekterna Backström och Reinius ritade centrumet. Stig Blomberg hade fått en förfrågan om han kunde, i samarbete med arkitekterna, formgiva en stor fontän, som Olle Engkvist skulle skänka till Farsta Centrum. Men Blomberg hade inte tid så han rekommenderade mig till uppgiften. Jag fick en beställning på en skiss. Arkitekterna hade bestämt var den skulle stå i centrumet.

För att ta reda på hur en så stor fontänanläggning fungerade reste min fru och jag till Rom. Vi gick runt och fotograferade kända fontäner. Mest fascinerade blev vi av fontänerna vid palatset Villa d'Este med sina vattenkaskader.

För mig blev det fyra stora kar från vilket vattnet liksom ett vattenfall skulle rinna ner i en underliggande bassäng.

Min skiss blev godkänd. Bassängerna skulle huggas i vångagranit från Skåne. De fyra karen skulle gjutas i brons. Skånska Granit gjorde ett perfekt arbete och jag blev samtidigt bekant med firmans direktör Bertil Nordenhake. Skånska Granit gjorde allting färdigt i god tid, och monterade stenen på torget.

Vi gjorde modellerna till bronskaren hos Videlius gipsgjuteri, och var färdiga i god tid. Med bil åkte vi med gipsmodellen till Rosengrens bronsgjuteri i Limhamn.

Där fick den ligga månad efter månad. Ingenting hände.

Nu var det så att Arne Rosengren hade lämnat två anbud på bronsgjutningen, dels på ett där han skulle gjuta karen i ett stycke, dels på ett där han skulle göra dem i tre delar.

Olle Engkvist valde att göra gjutningen i ett stycke. Då visade det sig att Rosengrens lyftanordning inte orkade lyfta den tunga flaskan så karet blev felgjutet.

Samtidigt stod pelarna ensamma på Farsta torg. Tidningarna undrade när karen skulle komma. Det var svåra dagar för mig. Jag hade ju i god tid varit färdig med modellen. Till slut fick vi skippa gjutningen i brons. Jag fick i hast göra en ny skiss till fyra kar, som vi fick göra i järn. De gjordes hos Bromma smide, som Hans Backteman hjälpte mig med i sista stund.

Så när Carl Albert Andersson på invigningsdagen 23 oktober 1960 tryckte på knappen forsade vattnet som det var tänkt. Ingen märkte något, men jag ville få karen utbytta till ett beständigare material. Vi sökte överallt om vi kunde finna någon som kunde göra dem i koppar. Till slut fann vi en kopparslagarmästare i Borås som hette Ernst Elmgren. Han hade drivit stora kopparkärl till bryggerier i sin ungdom. Han åtog sig jobbet och gjorde alla fyra karen på några månader. Järnkaren på fontänen i Farsta byttes diskret ut mot de nya i koppar. De fungerade perfekt och sitter där ännu. En väsentlig del var ju hur vattnet fungerade i fontänen. Den delen gjorde ingenjör Hans Bergman perfekt.

En annan mycket intressant uppgift fick jag av arkitekt Georg Scherman. Han skulle på 1950-talet rita ett hus till försäkringsbolaget Trygg-Fylgia – en datacentral som skulle ligga i Västberga till en av de första datorerna i Sverige. Han hade en idé om att göra fasaden i gjutjärn. Det är den enda fasaden som finns av det materialet i Sverige.

Datorn var så stor att huset ej kunde färdigställas förrän datorn var på plats.

Jag gjorde fyra plattor som man kunde kombinera samman på olika sätt. Huset blev mycket uppmärksammat.

Arkitekt Alsing övervägde om han skulle använda samma material till riksbanken, men där blev det granit i stället.

Statens konstråd hade kopplat mig till att göra en skiss till ett räcke i gjutjärn. Det pågick nämligen en ombyggnad av Operakällaren och räcket skulle där sitta på en paradtrappa. Tyvärr fick jag inte göra det. Kostnaderna för ombyggnaden hade redan blivit för höga. Det var arkitekterna Alsing & Tesch som hade hand om ombyggnaden. Vi hade flera sammankomster med Tore Wretman, ägaren till Operakällaren. Han ville ha stora eldhundar i järn mot Kungsträdgården, men de blev inte heller av.

Arkitekterna Scherman och Romare hade tidigare ritat Historiska museet på Narvavägen. Arkitekt Romare hade dessutom ritat och renoverat flera kyrkor i landet. Han gav mig i uppdrag att göra nya kapitäler som skulle sitta upptill på pelarna i Järvsö kyrka – Sveriges största landsortskyrka. Vi göt kapitälerna i gips och sedan förgyllde vi dem delvis innan de sattes på plats.

Romare ritade även ett församlingshus till Köping. Där gjorde jag ett koppargaller framför ett stort fönster. Fondväggen i samlingssalen gjorde jag i stuck. Vidare medarbetade jag med portarna till Hofors kyrka – även de hade Romare ritat.

Staden Värnamo byggde 1961 ett nytt stadshotell som ritats av arkitekt Morgens Morgensen. Där ville staden ha en fontän framför. Jag fick i uppdrag att göra en skiss. Jag föreslog att den skulle göras i koppar och kallade den för ”Värnamo Lilja”. Jag fick beställningen. Ingvarsson och jag nitade ihop hela skulpturen, så där finns inte en enda svets.

När jag med min fru för några år sedan åkte förbi den fontänen fick vi se att den stod på snedden. Det visade sig att det hade varit cirkus i stan, och då hade man vattnat elefanterna i fontänen. En av elefanterna hade då ruskat om skulpturen lite väl hårt. Men nästa gång vi åkte förbi hade den åter fått sin rätta ställning.

Mariestad hade fått en stor donation av en av stadens stormän, och de pengarna skulle användas till en fontän. Nu hade man i Mariestad sett den fontän som jag gjort till Värnamo, så man gav mig en beställning på en skiss.

Jag sökte i litteraturen efter något lämpligt motiv, och fann en beskrivning av hur en gammal vänerskuta såg ut. Den hade en bullig form och ett stort segel. Jag kom att tänka på Spanska Trappan i Rom. Där satt folk på kanten av fontänen och man mötte den liksom uppifrån, på samma sätt som här från gamla stadsdelen i Mariestad.

Själva båtskrovet föreslog jag skulle huggas i röd vångagranit. Seglet skulle göras i koppar med livliga former, vilka man skulle uppleva som vinden i seglet.

Skissen blev godkänd och jag fick beställningen. Hade jag inte haft gamle kopparslagarmästaren Ernst Elmgren i Borås som medarbetare, så hade jag aldrig vågat göra seglet i koppar, men han hade ju gjort karen till Farsta Torg på ett mästerligt sätt.

Min gamla ateljé i Hässelby gård var nu emellertid alldeles för liten. Där hade jag ju bara tre meter i takhöjd. Den nya skulpturen skulle bli fem meter hög. Vi fann då en fin tomt i Hässelby villastad där det fanns ett hus som vi kunde bo i under byggnadstiden. Eivors bror Leif ritade både till det befintliga huset, och en separat ateljébyggnad. Eivors styvfar Börje Eliasson var byggnadsingenjör. Han gjorde alla konstruktioner. Dessutom gav han oss rådet att göra både källare och övervåning, och det är vi mycket tacksamma för. Vi flyttade in i det nya huset 1965. Allt hade blivit precis som vi önskade.

Under dessa år hade jag en mycket duktig medarbetare som hette Sune Rehn. Han hade gått på konstfackskolan några år efter mig. Han åtog sig lite arbeten hos andra skulptörer. Han och jag byggde nu upp hela seglet till Vänerskutan i gips i min nya ateljé.

Sedan fraktades hela modellen i bitar till Borås där Elmgren byggde in den i kopparplåt. Sedan tog vi bort gipsen. Det är många rör i skulpturen, men vattnet fungerar perfekt fortfarande efter 40 år.

Min fru och jag hade under många år ett sommarställe i Marstrand. När vi åkte dit stannade vi alltid till i Mariestad där vi tog en paus vid fontänen på torget och åt blåbärsglass.

De åren som följde efter det jag slutat på Akademin var väl de bästa som varit för min

yrkeskår ur beställningssynpunkt. I min ateljé på Kvarnhagsgatan i Hässelby gård avlöste beställningarna varandra. Under tiden som jag höll på med predikstolen till Västerås domkyrka fick jag av Svenska Bostäder uppdraget att göra tegelreliefer i 18 portar i kvarteret Haren på Skinnarviksringen på Söder i Stockholm, dessutom järngaller framför alla elementen i samma hus.

Jag gjorde ett modulsystem i mindre skala som jag kunde komponera olika mönster av. Ett gammalt tegelbruk norr om Uppsala, som gjorde handslaget tegel på det gamla viset, glaserade och brände teglet åt mig.

På fasaderna till fastigheterna på Skinnarviksringen hade jag även gjutit reliefer, samt en stor figur på fem meter på en av gavlarna.

Jag hade två murare till hjälp med uppmurningen i portarna. Åt dem måste jag hinna få klart en ny ports mönster varje vecka. Det blev lite väl stressigt - dels jobbet i Västerås, och dels detta stora arbete. För första gången använde Svenska Bostäder den så kallade enprocentsregeln.

En dag när jag var på väg till Skinnarviksringen fick jag väldiga smärtor i bröstet. Jag var

tvungen att stanna bilen. Jag trodde att jag fått en hjärtinfarkt, men så illa var det inte, som väl var. Det var så kallad stress.

Svenska Bostäder skulle bygga ett stort varuhus i Vällingby till Tempo. Där fick jag i uppdrag att göra ett mönster till de stora väggplattorna av betong. Arkitekten till det bygget var Dag Efvergren. Huset står ännu kvar, men nu är det Hemköp som har affär där. Huset har varit förskonat från klotter tack vare mitt småskaliga mönster.

Jag hade ett väldigt fint samarbete med chefsarkitekt Sverker Feuk och direktör Albin Aronsson på Svenska Bostäder.

När arkitekt Ivar Tengbloms kontor ritade om Stockholms Sparbanks kontor på Fredsgatan fick jag en beställning, dels på en grind i järn, dels ett koppargaller framför ett ventilationsrum för garaget. Banken flyttade till andra lokaler efter några år och Rosenbad blev regeringskansli. Mitt koppargaller sitter ännu kvar på Fredsgatan, snett emot Konstakademin, men det är inte många som lägger märke till dem.

Arkitekt Bengt Gate höll på att rita ett hus till Fabriks- och Metallarbetarförbundet på Torsgatan. Jag fick då en förfrågan om jag ville göra en skiss till ett koppargaller till entrén. Där skulle symboler skildra de båda förbunden. Jag fick beställningen och den utfördes på Ingvarssons verkstad. Jag läste i Dagens Nyheter att Ulf Linde inte tyckte om symbolerna jag gjort.

Huset har numera ett annat ändamål, men gallret sitter kvar.

En fin uppgift fick jag 1960 av Uppsala Stad, där man höll på med att bygga ut de östra stadsdelarna. Det var en arkitekt som hette Lindegren som ritade stadsdelen. Där hade man planerat in ett torg som skulle heta Brantingstorg, och skulle där göra en fontän. Området var känt sedan vikingatiden, så jag gjorde ett mönster i graniten på ”Våta Stenen”, som jag kallade skissen, som påminde om den tiden.

Min fru och jag var då på semester i Løkken på Jylland. Vi hyrde rum hos slaktare Nickolarsens nerlagda slakteri.

Jag gjorde skissen till fontänen i Uppsala där, och den blev godkänd. Bildhuggare Folke Didriksson högg den i svart bohusgranit. Den får en väldigt fin färg när vattnet strömmar över den på sommaren.

Jag fick då under min semester också ett fint uppdrag av arkitekt Anders Tengblom. Han ville att jag skulle göra skisser till två järnportar till ett kontorshus, som försäkringsbolaget Allmänna Brand skulle bygga på Birger Jarlsgatan intill restaurang Riche. Jag låg där på sanddynerna, de så kallade klitterna vid danska kusten, och gjorde de fösta utkasten till de många formerna. Även den skissen fick jag godkänd.

Efter semestern började jag med själva modellarbetet. Det var tack vare mitt goda samarbete med konstsmed Henning Persson som jag vågade åtaga mig det uppdraget. Först modellerade jag varje form i plasterina som jag skickade ner till Lund. Efter en tid kom modellerna utförda i järn tillbaka, så det blev många paket innan grindarna var färdiga.

Henning Persson orkade inte med själva ramverket, så jag vände mig till Hans Backteman på Bromma Smide, han som hade räddat mig i Farsta med karen till fontänerna. Hans skickliga smeder gjorde ramarna och monterade alla figurerna i grindarna.

Jag var ofta i Lund och såg hur skickligt Persson formade järnbitarna. Henning Persson hade en stor borsalinohatt och ett förkläde, som han hängde på en krok i verkstaden. När han lämnade verkstaden såg han inte ut som en smed, utan som en av de lärde i Lund, vilket han väl också var, på sitt sätt.

Ett av de sista mentalsjukhusen som byggdes där de gamla behandlingsmetoderna användes var Gullberna Sjukhus i Karlskrona. Det invigdes 1959. Jag fick av Statens Konstråd en beställning på en skiss till en miniatyrgolfbana, men det avskrevs, och jag fick istället i uppdrag att göra en skiss till ett järngaller runt en balkong. Den skulle bli14 meterlång och upp till tak. Gallret skulle vara utanför församlingssalen.

Det exklusiva materialet i foajén fick maror i olika färger, som det alltid var när arkitekt Lars-Erik Lallerstedt ritade hus, till exempel alla fina posthus han ritat.

Jag gjorde en skiss, där jag tänkte bränna ut fria former i järnplåt. Även detta jobb blev först bordlagt av Konstrådet, för man ville ha utlåtande från läkare, ifall patienterna skulle kunna ta skada av de fantasifulla formerna, men det skulle inte vara någon risk, sade läkarna. Därmed fick jag beställningen.

Konstrådet blev faktiskt väldigt förtjust i gallret. Skulptör Edvin Öhrström, som satt i konstrådet, sade att en bild av gallret skulle komma med i årsskriften. Samma år fick jag med ett liknande galler på Liljevalls Vårsalong. När Otte Sköld besökte utställningen rekommenderade han att gallret skulle inköpas till Nationalmuseet. Det hängde sedan där i flera år på konsthantverksavdelningen. Sedan har gallret haft en lugn tillvaro i museets lager där mitt arbete sannerligen inte är ensamt.

Ett annat arbete var Stockholms stadsarkiv – denna slutgiltiga förvaringsplats i Kungsklippan. Professor Sven Ivar Lind skulle rita det. Jag fick en förfrågan om jag ville göra en skiss till ingångsporten. Det var verkligen en spännande uppgift. Den underjordiska delen var redan färdig många våningar ner i urberget. Min uppgift blev att skildra lite av Stockholms historia på porten. Arkivet stod till mitt förfogande. Med en vaktmästare åkte jag ner i det allra heligaste. Jag fick sitta med Birger Jarls sigill och göra kopior av dem i lera. Vaktmästaren satt över mig hela tiden i valvet. Kopiorna blev sedan ciselerade (utmejslade) i koppar – ett material som jag även gjorde porten i. Birger Jarls torn på Riddarholmen blev också avbildad. Även detta arbete utfördes av Olsson hos Ingvars. Den porten sitter där än idag.

På Ifö-verken var man mycket generösa mot oss konstnärer. Vi fick allt material gratis, och de brände och glaserade våra arbeten – allt gratis. Jag var där i två omgångar. Först gjorde jag en18 meterlång keramikrelief till fasaden på landstingshuset i Västerås. Jag kommer inte ihåg vad arkitekten hette. Sedan en lika stor relief till ett socialt nämndhus i Linköping. Där hette arkitekten Dag Efvergren – samma arkitekt som jag samarbetade med till Tempohuset i Vällingby. Jag gjorde en relief med bara blå nyanser i glasyren.

Vi var några som hade varit elever på gamla Konstfackskolan på Mäster Samuelsgatan som fick en skissuppgift av Statens Konstråd. Vi skulle komma in med förslag till en skulptur på gården till nya Konstfack på Valhallavägen. Mitt förslag var en grupp med tre figurer på skissen, och de var tänkta att utföras i koppar. Kurt Torsjö vann tävlingen med en kvinnofigur, men den kvinnofiguren har lyst med sin frånvaro – den kom aldrig på plats.

(Nu har även Konstfack försvunnit – de hamnade ute vid Telefonplan. Dit flyttade man 2004, och jag var med vid invigningen av den nya skolan. Vi som var närvarande vid invigningen i min generation var mellan 75 – 85 år gamla.)

Strax efter tävlingen fick jag ett brev från Konstrådet att jag inom den närmaste tiden skulle få en ny skissuppgift. Det blev till en stor betongrelief för en högvoltsstation på Karolinska Sjukhuset, som min svåger arkitekt Leif Olsson ritade. Jag fick skissen godkänd, och vårat samarbete gick mycket bra.

Den reliefen fick kritik för att den inte berättade något särskilt. Min mening var att den skulle visa de former av bakterier som man kunde finna under ett mikroskop. Det var ju dessa som skulle besegras i högvoltsstationen.

Av bankdirektör Erik Gustaf Cavallin vid Tornabanken i Lund fick jag, i samband med en ombyggnad, göra en skiss till ett smide i bankens entré. Hilding Linnqvist gjorde en stor målning inne i banken. Det var genom Cavallin jag träffade den fantastiskt duktige konstsmeden Henning Persson. Han var en av de gamla fina hantverksmästarna som jag fick samarbeta med. Henning Persson var ordförande i Sveriges Smedmästarförening, och jag hade hört lite om honom genom min morbror, smedsmästare Nils Sjöberg i Svedala. Han var för övrigt en liten fin hedersman som lärt sig yrket av min morfar, Per Åberg i Husie. Han gifte sig med Pers äldsta dotter, Assarina, som han fick nio barn med.

Henning Persson var hedersledamot i Kulturhistoriska föreningen i Lund. Han var en av dem som intendent Karlin använde i den grupp där bland andra Märta Måås-Fjälkeström deltog med vävning. Persson var även ledamot av Lunds stadsfullmäktige samtidigt som Tage Erlander. Han tyckte att Tage var bättre som statsminister än som kommunalpolitiker. Henning Persson var också en fantastisk historieberättare.

Nu gjorde han ett fantastiskt fint smidesarbete till bankens entré efter mina ritningar.

Det blev en mycket fin invigningsfest på Grand i Lund. Henning Persson kom upp till invigningen av huset och han fick många lovord för smidet. Svenska Dagbladet skrev: ”Grindarna till Allmänna Brand hör tveklöst till det yppersta smidesarbetena från senaste år i det här landet.”

På den festen träffade jag den fine tecknaren Anders Sten på Sydsvenska Dagbladet. Han var vid den tiden nästan blind vilket var tragiskt.

Direktör Erik Gustaf Cavallin och jag blev vänner för livet, och jag fick många brev och många lovord av honom. På hans förslag fick jag ett år Skånes Hembygdspris, som jag fick mottaga i Åstorp.

Henning Persson ville bjuda några av sina goda vänner och Eivor och mig på restaurang Tennstopet, som låg på Vattugatan, där jag bott några år under studietiden. Jag hade aldrig under den tiden haft råd att besöka restaurangen. Den enda beröringen med Tennstopet hade jag en höst när jag öppnade dörren till terrassen och kände lukten av surströmming. Tennstopet var en av de få restaurangerna som bjöd på denna så kallade läckerhet. I Skåne har vi varit helt förskonade från den doften.

Nu blev vi placerade vid ett stort runt bord. Henning Persson som varit där förut visste hur han ville ha det. Middagen avslutades med kaffe och punsch. Det syntes på den lilla magen att det varit favoritdrycken.

Stressigt hade det varit innan grindarna till banken kom på plats, så jag var mycket trött. Jag satt på andra sidan bordet, så jag kunde inte höra vad de talade om utan bara skratten. Jag somnade, men Eivor lyckades resa upp mig i sista stund så jag ej ramlade under bordet.

Smederna hade ibland konferens i Stockholm. En gång när de varit på Berns restaurang, kom en ung flicka fram och frågade om inte kyrkoherden ville ha lite trevligt. Henning Persson hade ju sin borsalinohatt på huvudet, så han liknade en präst från landet. En bra bit framför Persson gick en annan smed, vilken Persson inte tyckte så mycket om, så han sade till flickan: ”Tack för erbjudandet, men det går nog inte. Men fråga klockaren som går där före!”

Man kan tänka sig vilket jubel det blivit bland de övriga smederna, när han fick anbudet.

Medan vi ännu bodde kvar på Beata Sparres gränd i Hässelby gårdsområdet, stod Eivor en dag i tvättstugan. Då kom en fru som bodde i samma trappuppgång ner för att tvätta. Eivor frågade henne var hon kom ifrån. ”Jag är född i Västerlanda, som ligger i Bohuslän”, svarade hon. ”Det är ju jag också”, sade Eivor.

Fru Greta Johnsson, som man sade på den tiden, hade inte haft sitt hem så långt från Eivors! Eivors mor visste vilka Gretas föräldrar varit. Greta, som vi snart kallade henne, hade mist sin man strax efter att de flyttat in i lägenheten i Hässelby. Eivor, som arbetade heltid, frågade henne om hon ej kunde tänka sig att hjälpa till lite med städningen av vår lägenhet och det ville hon gärna.

På det viset lärde jag mig att steka falukorv, för Greta hade under tiden flyttat till Akalla, så jag bjöd på lunch. Jag var ju hemmafru i vår familj. När vi flyttade till vårt nya hem i Hässelby Villastad hade jag till och med lärt mig att steka fläskkotletter vilka Greta tyckte smakade bra.

Varje torsdag när Greta skulle komma satt vår boxerhund Eddie vid dörren. Vi förstod inte hur han kunde veta att hon var på väg, men Eivor kokte potatis innan hon åkte till sitt arbete, och det var troligtvis den lukten han kände igen. Greta hade alltid godsaker i väskan till honom.

Jag blev mycket informerad om vad som hände i den kyrkliga avdelningen i församlingen för Greta arbetade en hel del i församlingslivet. Församlingssyster Birgitta, som var gift med redaktör Per-Rune Flemming på tidningen Västerort, arbetade mycket tillsammans med Greta.

På så vis fick jag också kontakt med Per-Rune. Han var intresserad av vad jag höll på med, så det blev en och annan rad i tidningen.

En annan person som Greta arbetade tillsammans med hette Karin. Hon var gift med en f.d. stationsinspektör, som hette Malm. Hans sista station hette Arlöv, inte långt från mitt hem i Skåne. Malm hade en son som hette Sören och var arkitekt. När Sören arbetade hos professor Ivar Tengbom med en klocka till Skellefteå stadshus höll jag på med en fontänskulptur till samma hus.

Sörens fru, Majken, var från Limhamn. Vi hade gått samtidigt på Skånska Målarskolan i Malmö på 1940-talet, men vi kände inte varandra. Indirekt hade vi faktiskt kunnat träffats tidigare – båda hade arbetat hos länsarkitekt Nils Blank på Länsarkitektkontoret i Malmö. Samtidigt som jag gjorde träfiguren till predikstolen i Ängelholms kyrka höll Blank på att restaurera den kyrkan.

Här i Hässelby bodde vi inte långt från varandra utan att bli bekanta. Så en dag tog Majken mod till sig och antastade mig när jag var ute och gick med hunden, och sedan dess har vi inte blivit av med dem.

Majken målar fina akvareller, och Sören har spelat många fina melodier på Eivors piano.

Jag läste idag att Solhagen, en gammal dansbana i min hemförsamling, skulle rivas. Där hade Sören spelat förr, och jag har antagligen dansat där på 1940-talet.

Jag fick 1968 en inbjudan från Konsthögskolan och Hantverksinstitutet där färgbolaget Casco ville lansera epoxiplast som ett nytt konstnärligt material. Det hade tidigare använts både i Paris och London. Kursen var förlagd till Hantverksinstitutet på söder i Stockholm. Det hette då att epoxi, som den nya plasten hette, var helt ofarlig. Den luktade inte, som polyesterplast, vilken man bland annat gjorde båtskrov av till segelbåtar.

Det var en fin kurs. Cascos duktigaste kemiingenjör var kursledare. Efter den kursen gjorde jag ett hundratal skulpturer i det materialet. Mina första gubbar i skolslöjden hade jag gjort i trä. Varför inte försöka använda detta nya material till liknande gubbar, en grupp som skulle beskriva min barndoms by?

Jag hade inte tänkt ut något bestämt program. Skulle jag gå efter gamla fotografier? Jag bestämde mig för att i stället göra dem efter minnet. Då skulle jag få en större enhetlighet. Därför har gruppen också fått en viss naivistisk prägel.

Först skar jag ut skulpturerna i hård frigolit. Sedan limmade jag dem innan jag målade dem med akrylfärg. Till slut fick de flera lager av epoxiplast på ytan så att de nästan blev som porslinsfigurer.

Jag beslöt mig för att börja med ringaren Viktor Andersson och hans hustru Hulda, där de satt på sin bänk mitt i byn. Sedan fortsatte jag med målare Axel Jakobson. Nästa blev Olof Pålsson som hade många kommunala uppdrag. Han var ordförande för kritbruksarbetarna – vår enda industri. Han var även fanbärare i förstamajtåget i Malmö. Han kunde inte cykla så han fick gå till Malmö, en promenad på över fem kilometer. Stången till fanan gick nämligen inte in i bussen.

Ja, sedan gick det av bara farten med nya gubbar och gummor. Jag fick uppleva min barndom på nytt. Konstigt nog kom jag ihåg de flesta. Var det någon detalj som jag ej kom ihåg, frågade jag mor.

Vi hade kyrkogård på två sidor av vår tomt, så vi kunde ej ha närmare kontakt med det kyrkliga. Det fanns bara två telefoner i byn. Dels på Husie boställe, dels hade morfar tidigt skaffat en sådan, så alla ringde till och från oss. Därför fick jag bland annat fin kontakt med det kyrkliga.

Så växte familj efter familj fram. Det blev sammanlagt 90 figurer. Alla familjefäder och deras fruar och barnen, som var i min ålder. Som jag tidigare skrivit så hade vi tre dansbanor i församlingen. Jag försökte med mina figurer fånga dansstilarna och vilka melodier som var populära de där åren.

Det tog några år att göra alla gubbarna. Jag hade inte visat dem för någon, utom för skriftställare Helge Andersson, som liksom jag sysslade med vår hembygd – han i skrift. Han skrev en artikel om mina figurer i Skånska Dagbladet. Det var 1971.

Jag råkade samtidigt fylla 50 år. Min fru Eivor ordnade en hejdundrande fest för 70 personer i vårt hem. Våra släkter från Göteborg och Husie, och många barndomsvänner från min hembygd i Skåne, kom hit. Så gjorde vi något som sedan gjorde verkan i många år – vi bjöd in alla våra grannar. På så vis kunde vi lära känna dem, och de varandra. Det var första gången som jag visade mina gubbar.

Först ringde författaren Lars Widding. Han hade läst Helge Anderssons artikel i Skånska Dagbladet. Nu ville han skriva om dem i Expressen. Han kom hem till oss med en fotograf. Vi bar ut alla gubbarna i snön och det blev fina färgbilder till artikeln i Expressen som kom vid påsktiden.

Bland gästerna var också den man som hade dragit med mig till Stockholm – skulptören Thure Thörn och hans fru Ada. När Ture kom tillbaka till Malmö efter min födelsedagsfest träffade han intendent Ingemar Tunander på Malmö Museum. Han satt då med Helge Anderssons artikel i Skånska Dagbladet om mina gubbar. Han frågade Ture om han kände till dem. Ture berättade att han precis varit i Stockholm och sett dem.

Nu var det så att det hade varit någon sorts strejk på museet, så Ingemar Tunander var tvungen att i sista stund ordna något till sin sommarutställning. Han hade tänkt att skildra 1920-, 30- och 40-talen med en utställning. För 1920-talet hade han valt en möllare, som hade huggit fantastiskt fina stentavlor med bibliska motiv. Mina gubbar tyckte han var en fin skildring av 1930-talet, och så skulle han ha med tidningen Arbetet med en fotoutställning som handlade om 1940-talet.

Intendent Tunander ringde till mig och frågade om jag ville deltaga i den utställningen. Det var en fråga! Givetvis ville jag det.

Några dagar senare kom en stor flyttbuss från min fars gamla firma Malmö Expressförening och hämtade gubbarna. De blev sedan utställda hela sommaren 1971 på Malmö Museum. Då levde många av de gamla som jag avbildat och de kom för att se sig själva. Som jag tidigare skrivit valde jag att göra dem ur minnet så de blev väl inte så porträttlika , men det blev en enhetlig stil över gruppen.

Museet tog fram alla händelser som finns omskrivna i litteraturen om Husie, från istiden fram till 1935, då Husie församling inkorporerades med Malmö stad. I katalogen till utställningen skrev skriftställaren Helge Andersson om gruppens tillblivelse och om livet i Husie församling under 1930-talet.

På denna utställning sommaren 1971 hade jag även med de skulpturer i plast som jag gjorde strax efter kursen om epoxiplast på hantverksinstitutet. Jag har väl ett hundratal ännu i min ateljé, men det var Husiegruppen som tog allt intresse.

Min äldsta syster Elisabeth var en mycket duktig sömmerska och hennes lika duktiga man Erik Levén, som skulle kunna bli vad som helst med sin fenomenala fingerfärdighet, gjorde fina applikationer efter mina målningar till denna och kommande utställningar. Jag sålde för övrigt en applikation till Södersjukhuset när jag kom upp till Stockholm, men den stals efter några dagar, så den var tydligen omtyckt.

Min lillasyster Ingegerd är elva år yngre än jag. Hon började sin yrkesverksamhet på Östra Grevie Folkhögskola, där hon lärde sig att väva. Hon fick sin första anställning hos fru Charlotte Weibull, där hon vävde tyger till dennes folkdräkter. Hon hade flera vävnader med på min utställning på museet 1971, där förresten fru Weibull köpte en vävnad av henne.

Ingegerd har till mina senare utställningar gjort många vävnader med mina gubbar. Hennes man, Rolf Paulsson, var henne till otrolig hjälp. Rolfs mor, Iris Strand, var, som jag tycker, en av de skickligaste på av väva flamskvävnader i vår tid. Rolf kunde allt det tekniska med till exempel varpning, som han lärt sig av sin mor.

Ingegerd utbildade sig sedan till konditor och var i många år anställd hos Malmös finaste konditori – Braun – för att sluta sitt yrkesverksamma liv som matmamma i en skola i Staffanstorp.

Efter utställningen på Malmö Museum 1971 ordnade museet en turné med mina figurer till museerna i Kristianstad, Ystad, Helsingborg, Karlskrona, Kalmar och till Moss i Norge, strax söder om Oslo. Därefter gick utställningen till Skövde konsthall, där min gamla skolkamrat från Kvarnby, numera rektor för Hjo Folkhögskola, Arvid Ydman, invigningstalade. Han berättade om vår gemensamma hembygd.

Vid samma tidpunkt hade vissångerskan Margareta Kjellberg underhållning i en lokal intill. Margareta fick efter sitt uppträdande så bråttom till tåget så hon glömde kvar sin fina hatt. Vi tog den med oss till Stockholm dagen efter.

Eivor lade hatten på ett ställe som hon trodde var säkert, men ve och fasa – vår hund Eddie hade givetvis fått tag på den fina hatten och nästan tuggat sönder den på natten. Eivor ångade upp hatten till den ursprungliga formen, men hon sade inget till mig på flera månader om intermezzot. Jag körde ovetande om dramatiken in till Margareta Kjellberg och överlämnade hatten till henne. Jag fick en kyss på kinden som tack.

Nästa visning blev 1973 på Gallerie Plaisiren på Hässelby slott. Intendent Birger Olsson på slottet hade fått reda på, genom Expressen, att jag gjort en byskildring från Skåne. Han var själv skåning, även om han kom från Österlen. Jag fick ställa ut hela gruppen under sommaren på Plaisiren. Det var under Hässelby slotts mest aktiva period. De nordiska huvudstäderna hade ju då varsin avdelning med intressanta saker från respektive land. Det anordnades kulturveckor hela sommaren, och det kom kulturintresserade från hela Norden.

Särskilt kommer jag ihåg en överläkare från Helsingfors. Han hade haft många patienter som blivit skadade av epoxiplasten, som jag gjort alla mina gubbar i. Och när han såg hur mycket jag arbetat med plaster i flera år utan något som helst skydd blev han förskräckt. Så när han året därpå kom till Stockholm ville han se hur jag hade klarat mig. Han och hans dotter kom hem till oss i Hässelby. Han undersökte mig och som väl var fanns det inga symtom. Även nu 30 år senare har jag inte fått några men.

När jag hörde hur farligt det var att jobba med epoxiplast, slutade jag med det och återgick till mitt gamla material – trä!

Min utställning på Plaisiren blev mycket väl bemött i Dagens Nyheter av Margareta Romdal. Stig Johansson skrev i Svenska Dagbladet den 30 juni 1973:

Gunnar Hellman och hans naiver får ursäkta men Per-Erik Willö och hans berättarkonst på Gallerie Plaisiren, invid Hässelby slott, har rört och roat mig mer än all denna internationella brokighet. Willö uppträder som en slags modern Döderhultare. Han berättar om sin barndoms by Husie i Skåne, numer ett offer för rationaliseringen. Men ännu på 30-talet fanns mycket kvar av det gamla självhushållet, då alla, bönder, hantverkare och småföretagare var som en stor familj. I målad plastskulptur beskriver han livet i det gamla Husie. Det är en underbar bygdekrönika som spelas upp. Typgalleriet är rikt och färgstarkt, skildrat ömt, kärleksfullt utan en uns av sentimentalitet.

Jag blev inbjuden till en tävling av Helsingborg stad för en skulptur till Vallåkra ålderdomshem. Vi var några skulptörer som hade anknytning till Skåne som blev inbjudna. Själv gjorde jag en skiss till ett lusthus med åtta skulpturer som skildrade människans åldrar; barndomen, ungdomen, mandomen och ålderdomen. Man skulle kunna sitta inne i huset och se på figurerna.

Jag vann tävlingen – tyvärr var det fel person, tyckte jag. Min gode vän, skulptör Åke Jönsson, bodde i samma by och var en mycket bättre skulptör och han borde ha vunnit.

Min gode vän och arbetskamrat från möbelfabriken i Malmö, Lennart Pålsson, åtog sig att göra själva huset. Han hade även kontakt med en mycket duktig konsulent från Helsingborg, som hette Alexander Tell. Han gjorde en fin vindflöjel till huset. Vi har sedan haft kontakt med varandra genom åren. Tyvärr var jag tvungen att begära uppskov ett år med leveransen. Det var inte populärt, men jag ville göra Husiegruppen helt färdig först.

Två flickor, studerande från Universitetet i Lund, hade hand om invigningen. Min mor bakade två stora spettekakor som vi bjöd pensionärerna på till invigningskaffet. Vi hade lindat in skulpturerna i papper före invigningen, som vi avtäckte under invigningstalet.

Husiegruppen hade nu återkommit till min ateljé i Hässelby. Då kom jag på att jag skulle göra en modell av byn. Byn var vackrast om våren när fruktträden blommade, och kyrkogården var full av vackra blommor. Försökte att få modellen av kyrkogården se ut som den såg ut 1935. Till och med försökte jag få gravstenarna rätt. Jag kommer ännu ihåg var de flesta låg. När modellen var färdig tänkte jag mig stå i kyrkotornet och se ut över bygden i de olika väderstrecken. Jag gjorde 15meters målningar åt de fyra väderstrecken där jag lade in gårdar och vägar och hur Malmö stad syntes på avstånd på den tiden. Visserligen hade jag önskat att få se byn lite högre uppifrån, till exempel från mitt Allers Familjejournalens flygplansmodell som jag tidigare berättat om. Nu 70 år senare är Husie by nästan borta. Den ligger mitt emellan de stora tillfartsvägarna till Köpenhamnsbron. Man gamla skola i Kvarnby ligger bara några hundra meter från Yttre Ringvägen.

1976 fick jag ett av de roligaste telefonsamtalen jag fått från Malmö. Man berättade att Malmö kommuninköpt hela Husiegruppen till stadshistoriska avdelningen på Malmö museum. Jag blev även inbjuden att utställa gruppen den sommaren på gamla Malmöhus slott. Båda de två stora salarna fick jag använda. Där visade jag för första gången modellen av byn och skärmarna med landskapsmålningarna.

Museistyrelsens ordförande Kurt Karlsson invigde utställningen. Både museichefen Ingemar Tunander och chefen för stadshistoriska avdelningen verkade nöjda. Till hösten blev hela utställningen flyttad till Malmö stads teaters foajé. Där var det många som såg den, däribland en herre som hette Bengt Aurell. Han hade fått i uppdrag att ordna Malmödelen under Skåneveckan, som till våren 1977 skulle hållas på Skansen i Stockholm.

Det blev en hektisk tid. Bengt Aurell ville ha ett blickfång i Bragehallen, som Malmö stad fått som utställningslokal. Han tyckte att min byskildring skulle passa. Vi placerade mina gubbar mitt i hallen som ett blickfång. Sedan fick de andra utställarna disponera alla väggarna.

Utställningen fick många fina besök, bland annat av prins Bertil, prinsessan Lilian och landshövdingarna Nils Hörjel och Bengt Petri. Det var här prins Bertil, som jag tidigare skrivit, berättade att hans far Gustav IV Adolf ville ha smör till spettekakan.

Vi var med på många fina fester på Solliden med bland andra Birgit Nilsson, Jan Malmsjö, Lasse Holmqvist och den gamla fina skalden Gabriel Jönsson. På den här tiden var Bæhrendtz chef på Skansen. Nya Skånegården invigdes av kungen den veckan. Jag kommer ihåg att det var fruktansvärt kallt den dagen. Tyvärr hade det blivit strejk den veckan på Sveriges Television, annars skulle det ha varit utsändningar varje dag från Skåneveckan. Sista dagen för utställningen upphörde strejken, och då kom Lasse Holmqvist med TV-kameror och filmade mina gubbar.

Just den dagen hade Malmö FF en viktig fotbollsmatch, vilken Lasse Holmqvist skulle referera på TV. Så han satt på Malmö idrottsplats och berättade om mina Husiegubbar. Fråga inte mig hur det gick till, men det lät bra i utsändningen.

Efter Stockholmsbesöket blev Husiegruppen placerad i det nyrestaurerade kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Den placerades på en vind, där jag tyckte att den passade fint in under de synliga takbjälkarna.

Två från Malmö TV, Bo Blomberg och Tommy Dahlgren, hade sett den första utställningen på museet 1971. De hade sökt anslag att få göra en film om byn. Vi gjorde inspelningen när gruppen var utställd på Sankt Gertrud.

Jag fick även besök i min ateljé i Hässelby där de filmade det jag arbetade med på den tiden, bland annat det nya livsträdet, som jag senare ska berätta om.

Marianne Söderberg var även med här ute i Hässelby. Bo Blomberg var i regel hennes fotograf, även i nuvarande serien om breven 2004.

Vår hund Eddie låg tyst under bordet när vi satt och åt, men så snart knivarna tystnade, brukade han komma med tassen på knäet, för att kanske få någon liten bit. Tyvärr blev det fel knä den här gången. Tassen hamnade nämligen på Marianne Söderbergs knä, så hon skrek i högan sky.

Man tog sedan några bilder av det övriga som jag höll på med i ateljén. Däribland min stora skulptur, som jag kallade ”Trädgårdsmannen”. Som modell till den hade jag min närmaste granne Arvid Hagberg. När han blev pensionär kom han varje dag ner till mig. Han hade på 1930-talet kommit som trädgårdsdräng till Hässelby. När Stockholm stad övertog Hässelby blev han kommunalanställd ”i gatan” som han kallade det. När Eivor också blivit pensionär brukade han ringa och fråga henne om jag var på jobbet.

Vår hund låg tyst och lugn på ateljégolvet, tills han hörde Arvids steg. Då var han strax vid dörren, för han visste att då vankades det godsaker.

Mina Husiegubbar hade åkt upp och ner från hyllorna åtskilliga gånger med Arvids hjälp. För att inte tala om Livsträdet som är fem meter högt.

Arvid var en stor fågelvän. Ibland kunde han ha tio talgoxar som klängde på honom. Han hade alltid en påse med ostbitar i fickan. Det visste fåglarna, så de följde honom vart han än gick.

När han stod på gatan brukade han kalla fåglarna vid namn, så folk trodde att han kände igen dem. Då skrattade Arvid. Han var en stor humorist, och behandlade alla lika. Barnen var mycket förtjusta i honom. Arvids hem var alltid perfekt ordnat. Hans fru, som var från Ljungsbro i Östergötland, kunde verkligen hålla ett hem fint, och Arvid hade trädgården som sitt arbetsområde.

För att återvända till mina Husiegubbar: När de var utställda på Sank Gertrud fick Israels

ambassadör syn på min grupp och han ville ställa ut dem i Jerusalem, men man kom inte

överens om vilka som skulle betala försäkringspremierna, så det blev tyvärr ingenting av med det. Även London var påtänkt som utställningsplats.

Lokalen på Sankt Gertrud skulle användas till annat ändamål. Gruppen stod på ett lager där man börjat med inpackningen av gubbarna som skulle till Israel innan det beslutades att det inte skulle bli något av med utställningen i Jerusalem. Av en slump fick rektorn för Videdalsskolan i Malmö, Göte Thulin, veta att hela gruppen stod nedpackad. Han fick, som jag tycker, en genialisk idé – att ta gruppen till sin skola och använda den i hembygdsundervisningen, vilket han också gjorde.

Några år senare hade Sydsvenska Dagbladet någon slags tävling, och den som vann fick önska sig något. Tävlingen vanns av en gammal skolkamrat till mig, Olof Kristell. Hans föräldrar fanns med avbildade i min Husiegrupp, så han önskade sig att få återse gubbarna. En tid efteråt skrev Sydsvenska Dagbladet vad Olof hade önskat sig.

Då bestämde kyrkorådet i Husie att de skulle utrymma hela församlingshuset en hel sommar, och låta Husiegruppen ställas ut där. Kyrkoherde Lars Tengsten hade fått arbetslösa ungdomar till hjälp för olika arbeten. De målade alla socklarna till figurerna!

Några år efteråt hade jag en ny utställning på samma plats – Södra Sallerups kyrka, där jag en gång huggit ornamentet på predikstolen, när Södra Sallerups kyrka var vägkyrka, och sist när Husie stadsdelsförvaltningshus invigdes på Höjaområdet. Något är kvar, men det mesta står i museets lager.

Många gamla Husiebor berättade då om gamla tider. Bland andra Arvid Ydmar och Olof Kristell. Kritbruksdirektören berättade om vår enda industri – kritbruket. Min fru Eivor berättade om hur gruppen växt fram.

Till arkitekt Blancks restaureringsförslag gjorde jag en skiss till en altartavla, som var tänkt till Husies kyrka, men det fanns inga pengar. Dessutom blev Blanck sjuk.

En annan arkitekt gjorde ett nytt förslag, men med honom hade jag ingen kontakt, så han valde ett glasfönster av Erik Olsson, och resultatet blev mycket vackert.

En förlaga till min altartavla hänger i ett kapell, som arkitekt Blanck ritat på 1930-talet. Jag gick ärenden åt murarna på den tiden. En dag kom en fin herre i basker, och de sade att det var Nils Blanck – just den arkitekten som jag nu 20 år senare skulle samarbeta med.

Som sagt – där hänger den förlagan till altartavlan, vilken jag tänkt skulle huggas i trä, som min mor och vi hade skänkt till kyrkan. Den hängde först i det nya vackra församlingshuset, som arkitekt Kalle Nygren ritat. Nu tycker jag att den har en fin plats där jag nästan hade mitt hem – nämligen i länsarkitekt Blancks fina kapell, som ligger i det grustag som vi barn hade som lekplats på 1930-talet vid Husie kyrka.

Jag hade inte kunnat släppa tanken på Livsträdet. Jag hade lite pengar innestående för tidigare arbeten, och jag fick ett arbetsstipendium. Eivor, som hade en fast inkomst från K.F., där hon var anställd i 30 år, tillstyrkte att jag skulle göra en modell. Som jag tidigare skrivit hade den gamla skulpturen frusit sönder. Det tog något år att göra ett nytt livsträd i full skala fem meter högt. När det var färdigt visste jag ej vad det skulle bli av den. Jag hade en viss kontakt med Malmö kommun och museet där genom mina Husie-gubbar. Jag berättade för Arne Lundberg och Kjell Eriksson, som båda satt i kommunfullmäktige, att jag hade en stor skulptur av Livsträdet färdig. Det var så lyckligt att de sökte en skulptur till en minneslund på Västra Skrävlinge kyrkogård. Det tog lite tid innan de hade samlat pengar till en bronsgjutning. Sedan fick jag beställningen. Calmex bronsgjuteri i Svedala utförde gjutningen till stadens belåtenhet. Tänk att efter 30 år ändå till slut få placera Livsträdet i Malmö. Visserligen inte vid Sankt Petri kyrka, som det var tänkt från början 1952, utan i en mycket vacker omgivning på Västra Skrävlinge kyrkogård.

Jag fick en förfrågan av Konstnämnden i Malmö om jag ville deltaga i en tävlan om en skulptur till Pilängen – där skulle det byggas en skola för utvecklingsstörda barn. Arkitekt Bror Tornberg skulle rita skolan. Där hade tidigare legat ett lantbruk, så jag döpte skissen till ”Vi var de sista som brukade jorden”. Jag gjorde ett gammalt lantbrukarpar som sitter på en bänk, omgivna av sina djur. Det skulle vara enkla former som barnen kunde känna igen. Jag ville ha färg på skulpturen, så jag föreslog att göra den i färggrann polyeterplast, på samma sätt som man gör båtskrov. Jag fick uppdraget, och jag gjorde figurerna först i frigolit, och sedan på det ett två centimeter tjockt lager av glasfiberarmerad polyesterplast. Skulpturen gjordes i plast på ett båtvarv i Stockholms skärgård. Sen åkte den på lastbil till Limhamn. Arne Lundberg från Kommunfullmäktige invigde den. Skolan i Pilängen för utvecklingsstörda barn är för länge sedan stängd, så jag vet inte något om skulpturens vidare öden. Min modell till den skulpturgrupp ville intendent Ingemar Tunander inköpa till Malmö museum. Den var utställd en lång tid på museet. Sedan förflyttades den till ett skyltfönster på Lilla Torg, som museet hade som blickfång. När den skulle flyttas därifrån råkade någon tappa den, så den gick i tusen bitar. Den vägde bara ett kilo, men det var från en stor höjd som den tappades. Mer vet jag inte. Så var den sagan slut.

En av mina längsta cykelfärder under 1930-talet gjorde jag till Trelleborg, då Axel Ebbes skulptur Sjöormen invigdes 1935. Det hölls varje år i Trelleborg en så kallad Torgfest, och pengarna från den festen gick till en fond, som skulle användas till stadens förskönande. Den här skulpturen var det första som fondens pengar användes till. För mig var det första gången jag var med på en sådan invigning, men det blev ju några fler under åren.

Nu var det så att pengarna i fonden höll på att ta slut, och torgfesterna förekom ej mer. Så Trelleborg stad utlyste 1990 en skulpturtävlan där man skulle använda de sista pengarna. Jag var en av de tävlande och jag lyckades vinna tävlingen med en skulptur i rostfritt stål, som jag kallade ”Skåneland”. Den skulle placeras intill en gammal järnvägsstation – Trelleborg Övre – som skulle byggas om till en bussterminal. Skånes böljande former blev huvudmotivet i min skulptur. Den invigdes av Stadsfullmäktiges ordförande och en stor hornmusikkår spelade. Tänk att efter 55 år tömma fonden med min skulptur. Det kunde jag inte drömma om som 13-åring.

Vi hade ingen konst i mitt hem. Där fanns ju min mors broderier och vävnader, men inga tavlor. Det som var mest fantasieggande var, som jag tidigare skrivit om, mors spettekakor och hur knaggarna av tillfälligheter kunde få fantasirika former. Jag insåg att det måste finnas en oändlig formvärld, men jag ville få fram ett system med regler, där jag kunde finna mina egna formkombinationer.

Jag började med att nollställa mig helt. Försökte glömma allt jag visste om form och färg. Det enda jag fick var ett blankt papper och en blyertspenna. Jag började med att numrera papprets fyra sidor. Pennan fick löpa på pappret hur som helst, utan att avbilda något.

Sen började jag med att lägga till exempel en gul färg i ett rytmiskt mönster i mitt klotter, och sedan en röd, grön, blå och svart. Mellan de olika färgfälten lade jag en svart linje.

Så först försökte jag hitta former som jag tyckte uttryckte något. Då tog jag till saxen och klippte ut dessa. Det var på samma sätt som jag tidigare berättat om med lerklumpen på Akademin, fast där var det en tredimensionell form.

Jag fick snart användning för mina idéer. Stadens Konstråd kom med en inbjudan till mig att göra en skiss till ett trägaller som skulle sitta i matsalen på fängelset i Västervik. Jag fick beställningen, och gjorde själv allt snickeriarbete. Min fru Eivor, som varit mig till ovärderlig hjälp med ekonomin och icke minst med tekniken följde med till Västervik, när vi skulle montera gallret. Hon hjälpte till med slutmålningen.

Vi bodde i den gamla fina stadsdelen under vistelsen i Västervik, som är en mycket vacker stad.

Av Södersjukhusets konstnämnd fick jag en beställning på några kapitäler i trä. Även här använde jag mig av mina idéer om form.

Jag hade varit bosatt i Hässelby i 45 år, men jag hade aldrig fått någon beställning från Hässelby. Det var samma sak i min hemförsamling Husie i Skåne. Därifrån hade jag inte heller fått någon beställning.

Borgarrådet Annika Billström satte emellertid igång den så kallade Ytterstadssatsningen. Då blev vi två stycken som fick tävla 1999 om en skulptur som skulle stå utanför Hässelby gårds tunnelbanestation – på Hässelby torg. Jag gjorde en skiss till en skulptur som jag tänkt skulle utföras i järn och röd vätögranit – så stor så att man skulle kunna sitta inuti den.

Hässelby var ju känt för sina många trädgårdsmästerier. 1940 var de ett hundratal, men nu i slutet på 1990-talet fanns bara ett trädgårdsmästeri kvar, ett som ägdes av familjen Würtz. Därför döpte jag mitt förslag till Flora. Jag fick beställningen, och vi gjorde den i Huddinge, på en firma som hette Industrimontering Mekan. De brände ut mina former i20 mmjärnplåt med laser, och rostbehandlades. Till slut målade jag det i färger som alluderade till blommor och grönska. Mitt i skulpturen finns en rund form i vätögranit som man kan sitta på. Ännu efter sex år – 2005 – har det inte varit någon åverkan på skulpturen. Min mönster är så småskaliga så det är väl inte så spännande att spraya på dessa.

Jag hade hela tiden ett mycket fint samarbete med Jerry Nilsson, som hade hand om förnyelsen av torget i Hässelby.

Invigningen förrättades av Stadsdelsförvaltningens ordförande Barbro Noreson. Jag hade tidigare hört henne i politiska diskussioner. Hon var då en driven debattör – faktiskt rätt frän. Men det var en helt annan människa jag mötte på invigningen – en vänlig och mycket positiv person. Hon lät några barn klippa av bandet. Sedan höll hon ett strålande tal. Hon sade bland annat att det är just sådana här uppdrag, som hon tyckte bäst om. Hon överlämnade sedan ordet till Eivor, som berättade om skulpturens symboler, och hur den hade kommit till. Det var inte första gången som hon berättade om mina alster.

Min gode vän Claes-Erik Bjällerud höll sedan ett mycket vackert tal. Jag hade fått göra en järnskulptur några år tidigare till Backluraskolan, där Claes-Erik då var rektor. Så blev det folkdansuppvisning av Hässelby folkdanslag inne i skulpturen. Jag hade ju tidigare varit lite folkdansare, så de ryckte mig med i dansen till den fina folkmusiken.

Från Konstnämnden i Stockholm hade intendent Kay Larsson och arkitekt P Reimers kommit. Som pricken över i:et uppvaktade de mig med en spettekaka från Skåne.

Konferencier var den person som jag hade mest att göra med under alla åren som vi arbetade med ytterstadssatsningen – Jerry Nilsson, och det gjorde han på ett ypperligt sätt.

Något år tidigare, 1998, under kulturhuvudstadsåret, hade stadsdelsförvaltningen anställt en kultursekreterare som hette Solveig Teleman. Hela Hässelbys kulturliv levde upp under hennes ledning. Hon hade gått på akademin som målare och sysslat mycket med teater. Vid ett tillfälle anordnade hon målning för allmänheten i hallen till stadsdelshuset. Det kom många som ville måla. Hon ordnade fin musikunderhållning och det blev TV-inspelning av vår verksamhet. Min skulptur av trädgårdsmannen flyttade vi från Hässelby museum till entréhallen på Stadsdelsnämnden. Där stod den i flera år, tills en person, som var missnöjd då han inte fått några bidrag, sparkade omkull den. Den blev så skadad att jag fick ta hem den till min ateljé för att laga den, och där står den ännu. Tyvärr försvann Solveig Teleman och med henne alla aktiviteter, så nu händer ingenting, trots att vi har en praktfull utescen på torget i Hässelby gård.

Förr i tiden när man blev färdig gesäll var det sed att man bytte efternamn. Jag hette Per-Erik Andersson till år 1942, Det fanns på den tiden firmor som lämnade förslag till nya släktnamn. Jag skickade efter en sådan lista på lediga namn. Mina kamrater Stig Nilsson, Ingvar Olsson, Lennart Pålsson och jag satt på danspalatset Amiralen i Folkets Park och bestämde att jag skulle söka namnet Willö.

Jag fick efter en tid ett papper från Justitiedepartementet att mitt namn Willö godkänts med underskrift av minister K. G. Westman, som han hette den gången. Så nu finns det ingen utom jag och min fru Eivor som kan använda detta namn.

Eivor som är en mycket duktig organisatör har bland annat ordnat två fina resor, en till Italien och en genom Europa med bil. Den första företogs med tåg på 1960-talet. Det var med SJ Resebyrå vi åkte. Allt var med första klass, såväl tåg som hotell. Resan började från Köpenhamns huvudbarngård. På den tiden var det färjor över Lilla och Stora Bält till Jylland. Sedan gick resan genom Tyskland. Den här gången såg man inte många spår efter kriget på järnvägsstationerna. Det var stor skillnad från när jag åkte samma väg 1947. Nu var stationerna nya och fina.

I Milano imponerades vi av den nya arkitekturen. Åke Eklöv, min kusin Martas son, var här på en mässa för ett Bonnierföretag, där han var anställd. Jag kommer ihåg att vi drack kaffe i den berömda gallerian i centrala Milano.

Venedig tror jag blev Eivors största upplevelse på hela resan. Vi såg bland annat Marcusplatsen och kanalerna. Eivor var ensam badare ute på Lido. Vi vet inte om hon fick någon bacill i sig där, men hon fick hög feber på tåget till Rom. Som väl var blev hon snart bra igen.

Vi besåg Rom och fick se påven på nära håll när de bar honom genom Peterskyrkan. Jag tror han hette Johannes XXIII den gången.

Så fick vi uppleva Capri och Pompeji. Sedan på hemvägen besökte vi Florens. Där hade man byggt upp alla broar igen.

Den andra resan företog vi med bil 1973. Jag hade haft en utställning på Hässelby slott med mina Husie-gubbar, så vi kom inte iväg förrän på höstkanten. Vi åkte över Göteborg till Fredrikshamn på Jylland, sedan genom Tyskland, Holland och Belgien till Normandie i Frankrike. Här kunde resan ha slutat för oss. Vi hade parkerat på fel ställe, så tidvattnet höll på att dränka vår bil. I sista ögonblicket hann vi flytta på den till ett säkrare ställe.

Sedan åkte vi in i Paris söderifrån. Nästa anhalt var Rivieran, där vi bodde några veckor och fick se mycket konst. Sedan tillbaka över Turin till Schweiz och genom Tyskland till Trelleborg. Vi hade då varit ute i nio veckor. Värsta missödet inträffade i Ruhrområdet. Där pajade bilens vindrutetorkare, men som vanligt var det Eivor som ordnade saken. Hon fann en Volvoverkstad som fixade skadan.

Sedan har vi rest med buss och flyg några gånger till samma länder.

Fyra personer har jag mest att tacka, för att mitt liv blivit så bra som det blivit. Min mor Hilma Andersson, född Åberg, som jag tidigare berättat om, betydde mycket för mig under min barndom och tidiga ungdom. Hon hade bara ett fel – jag blev överbeskyddad. Det resulterade i att jag blev försiktig i överkant och feg. Men utan hennes osjälviska hjälp hade inte min barndom blivit så kreativ som den blev.

Eivor, min fru, har lika stor del i det jag fått göra under min yrkesverksamma tid. Hon har helt osjälviskt stöttat mig i framgång, men framför allt när det inte blivit som jag önskat, har hon uppmuntrat mig att fortsätta och inte ge upp. Jag har haft en ofantlig nytta av hennes humor och hennes medfödda berättarförmåga. Hon har särskilt berättat om en tant Signe som hade sommarhus i Lökeberg, där Eivor tillbringat många härliga barndomssomrar. Jag har träffat tant Signe, som hade en otrolig skaparförmåga. Jag kommer särskilt ihåg några målningar hon gjort på ett dass. Eivor fick även sin önskan uppfylld – att få överta sin mors sommarhus och fick vara där 13 somrar.

Min folkskolelärare Gösta Wahlgren har jag till största delen att tacka för att det blev den här verksamheten som jag skulle ägna mitt liv till. Det är väl få förunnat att ha både sitt yrke och hobby i samma verksamhet. Här kan man verkligen se vad en lärare kan betyda i barndomen, men det är väl inte alla som har haft samma tur som jag.

Samma tur hade jag när jag kom till Stockholm och träffade Robert Nilsson. Vi fann varandra direkt, som jag tidigare berättat. Han förstod mina idéer, och jag har väl aldrig varken förr eller senare haft ett sådant självförtroende som under mitt andra år på Konstfackskolan. Detta tack vare att Robert trodde på mig. Han satte även en bok av Harry Martinsson i min hand. Jag har i dagarna, maj 2005, blivit färdig med ett hus, där jag har haft Harry Martinssons bok som inspirationskälla.

En dag fick jag se en repris av filmen ”Din stund på jorden” efter Vilhelm Mobergs bok med samma namn på TV. Min mors ”stund på jorden” blev nära 90 år. Jag var hemma i Skåne några dagar, och vi bakade tillsammans hennes sista spettekaka. De sista åren hade min syster Elisabeth bakat de flesta kakorna, och hon hade säkert fortsatt om hon hade fått tillstånd, men det var, som jag tidigare skrivit, för lågt i taket i bageriet.

Så en dag ringde telefonen. Det var Ingegerds man Rolf som ringde. Han berättade att mor låg på sjukhuset i Malmö. Eivor ordnade omedelbart en flygbiljett till mig, så efter några timmar var jag i Malmö. Jag vet inte hur mycket mor upplevde, men hon sade ”är du också här?”. Läkarna sade att vi lugnt kunde åka hem, så skulle de undersöka mor dagen efter. Men klockan halv tio ringde de från sjukhuset och sade att mor var död. Det blev en chock för oss alla, och våra nerver var inte de bästa, så vi vågade ej åka till sjukhuset den kvällen.

Mor, som alla åren bott kvar i vår villa i Hohög hade fått slut på oljan den kvällen, så hon bodde hos min syster Elisabeth den natten. När de skulle väcka mor på morgonen såg de att det inte var som vanligt med henne. Hon svarade inte på tilltal, så de ringde omedelbart efter ambulans. Det var ju tur att hon legat hos Elisabeth, för hemma låste hon så väl om sig, så då hade de fått slagit in dörrarna för att komma in. Hon hade haft tjuvar tidigare i villan.

Så kom de värsta dagarna i mitt liv. Jag sörjde mor mycket, men allt det praktiska måste också ordnas. Det blev besök hos begravningsentreprenören, och samtal med kyrkoherden Ulla Örtberg, som senare skulle bli vår granne i Hässelby i många år. Det var hon som jordfäste mor, vilket hon senare också gjorde med min gode vän Lennart Pålsson.

Begravningen ägde rum i Husie kyrka. Jag hade aldrig tidigare berört mor men när vi tog ett sista farväl av mor klappade jag henne på kinden, men den var iskall. Då brast tårarna.

Vi delade upp hemmet utan att det blev någon ovänskap. Sedan sålde vi huset, eftersom vi alla tre syskon redan hade hus.

Mor hade fått bo kvar hemma hela sitt liv, och hon hade varit frisk nästan hela livet. Detta mycket tack vare att min syster Elisabeth besökte henne dagligen. Och hon fick dö utan större plågor. Det var stora kroppspulsådern som sprack.

Mor besökte oss i Stockholm under 29 somrar. Jag hörde aldrig att det uttrycktes något ont ord mellan Eivor och mor. Det var säkert Eivors förtjänst. Mor tyckte nämligen inte om att jag bodde i Stockholm. Samtidigt fick hon ju uppleva mycket tack vare att vi bodde här.

Dalarna besökte vi ett par gånger, och där tyckte mor att det var underbart. Men hennes största upplevelse var en resa 1957 med inlandsbanan – till Abisko, då hon fick se fjällen.

”Ajeh”, sade hon, ”vad skulle jag här och göra. Det var liten skillnad på detta fjäll och Romeleklint, som är vårt högsta berg.”

Vi besökte även Narvik. Men resan berodde delvis på att jag vunnit en tävlan om en skulptur till Skellefteå stadshus, som professor Ivar Tengbom ritat. Den skulpturen har jag redan berättat om.

Den resan blev nog den största upplevelsen i hennes liv, som hon tänkte på när hon kom hem.

Det var tyst några år, då vi av en händelse fann några gamla foton från min första utställning på Malmö museum 1971. Eivor hade precis fått en ny skanner till sin dator, så hon försökte skanna av bilderna och de blev rätt bra. Vi beslöt att försöka göra en bok. Vi hade tidigare gjort texter om figurerna till svartvita bilder, som vi nu använde. Det blev en rätt omfattande volym.

Min äldsta syster dog 2005. När vi åkte till Husie på begravningen tog vi med boken och skänkte till Husie Stadsdelsförvaltning. Detta var på sommaren, så vi träffade ingen av ledningen.

Så den 7 februari 2006 fick vi följande brev från Husie Stadsdelsförvaltning:

”Malmö museer och Husie Stadsdelsförvaltning planerar att visa konsthantverket Husiegruppen av Per-Erik Willö i stadsdelen under perioden maj – augusti 2006. På museet planerar man samtidigt visa en mindre utställning om Per-Erik Willös övriga konstnärskap. En bok om konstnären och Husiegruppen kommer att ges ut i anslutning till utställningen.”

Det gladde mig mycket. Hela utställningen blev på Malmö museum2006, fantastiskt fint ordnat av Annika Nilsson, Malmö museum, och Linda Björk från Husie stadsdelsförvaltning, och med fantastiskt fina foton av Jenny Thornell.

Jag fick mycket god kontakt med stadsdelsfullmäktige ordförande Anders Ardman och Torsten Ericsson, som var stadsdelschef i Husie. Vi hade ett väldigt fint samarbete.

Vidare fick vi ett mycket kort besök i vårt hem av dessa herrar jämte vice ordförande Birgitta Lindgren, som gjorde ett fantastiskt fotoreportage av vårt hem, jämte Linda Björk.

Eivor berättade vid lunchen att jag tycker jag var bortglömd av Husie. På vernissagen kom Anders och stötte på Eivor, och sade: ”Nu kan han väl inte säga att han är glömd av Husie.”

Det kom 300 personer på vernissagen. Eivor höll ett föredrag om mina offentliga arbeten på Stadsdelsförvaltningen. Ingegerd Modig gjorde en fantastisk insats, genom att visa och berätta om min Husieskildning. Vi blev också avtackade på restaurang Olgas Café i Pildammsparken.

Utställningen blev sedan förlängd med två månader till sista oktober. Efter det så vilar nu utställningen i frid på Malmö museums lager. Kanske den tas fram till år 2035 då det blir 100 år sedan Husie inkorporerades med Malmö stad.

Boken som heter ”Willös värld” vilken redaktören för Husiedialogen Bengt Sager skrivit och redigerat tycker jag mycket om. Linda Björk var projektledare, och de fina fotona är tagna av Jenny Thornell, Malmö museum.

Eivors brorson Kristofer Olsson har fotograferat alla mina senaste verk och låtit inbinda tre stycken fina böcker med perfekt text till bilderna. Jag är otroligt glad för dessa böcker.

En annan sak som hände mig under utställningen var att jag då fick en beställning genom Susanne Rickardsson av en stor bronsskulptur till kvarteret Draken, som ska byggas några hundra meter från den plats där jag hade mitt andra hem. Det skulle alltså dröja tills jag blev 85 år innan jag fick en beställning till min hemförsamling. Kvarteret skulle inte bli färdigbyggt förrän 2008 – 2009, så jag trodde inte att jag skulle få uppleva den på plats. Skulpturen stod färdiggjuten 7 mars 2003 hos Pettersson Bronsgjuteri i Stockholm, levererades sedan för lagring två år på NKB lager i Malmö. Invigningen av skulpturen ”Husie Spira” blev den 25 september 2012. Själv kunde jag inte närvara. Lars, min systerson skulle närvara istället, men han kunde inte heller. Han var tvungen att resa till Kina, så hans syster höll invigningstalet på ett strålande sätt. Det finns att se på Internet.

Min gamle skolkamrat Stig Nilsson, som var lika gammal som jag, fick klippa bandet. Han är tyvärr död nu. Han ligger i minneslunden på Västra Kyrkogården, den plats där min skulptur Livsträdet står. Där ska även vi ligga.

Willö, Per Erik

Född 7/4 1921 i Husie (Malmöhus län, Skåne).

Mor

Andersson, Hilma Paulina

Född 23/12 1894 i Husie (Malmöhus län, Skåne).

Änka (26/12 1950).

Död 7/3 1984.

Far

Andersson, Johan

Född 10/5 1887 i Borlunda (Malmöhus län, Skåne).

Gift man (3/7 1920).

Död 26/12 1950.

Syster

Levén, Signe Elisabeth

Född 4/2 1925 i Kyrkhult (Blekinge län, Blekinge).

Syster

Ingegerd (gift med Rolf Paulsson)

Morfar

Persson Åberg, Per

Smed

Född 16/1 1856 i Fosie (Malmöhus län, Skåne).

Gift man (7/7 1877).

Död 21/2 1921.

Mormor

Åberg f. Persson, Elna

Född 22/9 1854 i Törringe (Malmöhus län, Skåne).

Änka (21/2 1921).

Död 7/1 1925.

Hustru

Willö, Eivor Edna Viktoria

Född 8/7 1925 i Västerlanda (Älvsborgs län, Bohuslän).

Minnesord

Hälsning Här kan ni se skrivna minnesord..


Se alla minnesord Skriv ett minnesord

Begravningsinformation

Begravningen äger rum tisdag 11 juli kl 11.00 i Hässelby Villastads kyrka. Efteråt inbjudes till församlingshemmet. Svar om deltagande till FONUS tel 08-709 86 60 eller vallingby@fonus.se senast 3 juli. . Per-Erik skall vila i minneslunden på Västra Skrävlinge kyrkogård i Malmö, invid sitt livsträd. Därför kommer en öppen minnesgudstjänst hållas även där måndag 14 augusti kl 11.00. Välkomna!

Beställ blommor

Beställ blommor till ceremonin eller till familjen till minne av Per Erik

Beställ blommor

Skänk en gåva

Skapa en donation till minne av Per Erik  Willö

Ge en gåva

Tänd ett ljus

Tänd ett ljus till minne..
 

Skriv in texten du ser i bilden nedan.
Bildtext
UppdateraNy kod
   Lyssna på

Följ Per Eriks minnessida