FONUS

FONUS

Käraste svärfar! Din son Björn är det bästa som finns i mitt liv, kan jag med visshet säga efter 33 år! Men du och mamma Majsan har också gjort mycket annat för mig (och oss) under årens lopp, så jag har mer ändå att vara tacksam över. Framförallt att ni välkomnade mig i familjen med sådan kärlek! Alla gamla skämt om trassel med svärföräldrar blåser bort i en frisk vårvind, istället har vi upplevt värme, omtanke och glädje! De sista åren sörjde jag att se ditt eget ”jag” blekna bort, men jag visste att det var oundvikligt, och var istället tacksam för de tillfällen då vi kunde tala och skämta, nästan som förr. Det minne jag vill dela med mig av är kanske inte så stort eller mäktigt, men det återkommer till mig ofta, och gör mig tacksam varje gång! På åtti-talet började jag delta i medeltidsmarknader, jag sålde smycken jag skapat själv. Jag hade ingen bil och fick bära både varor och all utrustning. Så småningom tog både jag och Björn körkort och vi fick även vår första bil av Björns föräldrar. Nu var det dags för mig att bygga ett marknadsstånd, och på den tiden fanns mycket lite info om hur man kunde göra ett som passade till just medeltidsmarknader. Jag baserade mitt på ett vikingatida tält, som jag sett en skiss på i en modern skrift. När allt väl var klart, både trä och tyg, och jag testade det i verkligheten så upptäckte jag att det var väldigt vindkänsligt, och riskerade att blåsa iväg. Det var för högt i förhållande till basen och för lätt. Jag var besviken och funderade på om jag behövde göra om allt arbete. Men nu kom Stanley till min räddning! Genom sin erfarenhet som pilot (både i flygvapnet och i privatflyget) visste han mycket om vindar och luftmotstånd och aerodynamik i allmänhet. Han hade dessutom byggt två hus och kunde se att min träkonstruktion visserligen var lätt, men troligen ändå skulle hålla. Så han undersökte vikten, tältdukens vindfång, vinklarna i konstruktionen, och beräknade att om jag placerade två tyngder i två hörn på ståndet så skulle det med största sannolikhet inte blåsa bort vid normalstarka sommarvindar. Och han räknade fram _hur_ tunga dessa säckar med grus behövde vara, så att jag fick tillräckligt med tyngd, men inte behövde släpa på onödigt tunga säckar! Åren har gått sedan dess, marknadsståndet tjänar mig fortfarande väl varje sommar, träkonstruktionen och tyget har hållit, och säckarna med grus har räddat ståndet många gånger från att blåsa omkull. Och varje gång jag hanterar mina tyngder så är jag tacksam för att de gör sitt jobb men inte är ännu tyngre. Nu har det gått sju månader sedan vi förlorade Stanley. Och det har gått drygt 14 månader sedan min egen pappa Gunnar dog. Dessa två fäder har Björn och jag hyllat med vårt (försenade) julkort för 2017, och den text jag skrivit i samband med kortet. Där har vi också lagt in ett antal foton på våra pappor. (Julkortssidan: http://jul.dax.nu) Jag minns dig Stanley, din raka gestalt, dina leende ögon, din kluriga humor och din kärlek till din familj, även till mig. Tack för allt! / Vicki

Jag tror att du gillade Alaska skarpt fast av någon anledning har jag alltid tänkt på dig som en engelsman. En äkta riktigt fin engelsk gentleman. En som med eftertanke och utan överflöd av ord eller tonlägen uttrycker väsentligheter men än viktigare lyssnar på andra. Stark och vänfast. Det finns inte många av din kaliber nu för tiden.

Lugn, klurig och finurlig Du kunde nästan allt Nyfiken och nalta äventyrlig Kära morbror Stanley, så fint att du fanns!

Tack kära Stanley för att du var som en snäll pappa för mig och en rolig och snäll morfar för Arnavaz när vi som mest behövde det. Vi minns dig med glädje och mycket värme.

En sista hälsning! Lars-Erik Anna