Osynlig som en blommas doft
och fri gudomligt fri
Så lämnar jag den jord, det stoft
man sagt jag skulle bli
Jag rör mig, svävar fjärilslätt
och lyckan saknar ord
Tänk hjärtat hade ändå rätt,
min själ blir aldrig jord
Kära Britta!
Vi var klasskamrater i sju år. Först i Huuki skola och sista året i Kaunisvaara. Det är så många minnen. När vi sov i aittan under myggnätet, när Elof hämtade oss i Aareavaara med häst på fredagarna, när vi cyklade till dansen i Kaunisvaara och stannade vid Kaunisjoki för att tvätta benen före Folkets hus.
Jag skulle vilja vara på Din begravning och ta farväl!
Din klasskamrat Viola.