Magnus Olofsson

"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar  det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."   Så sa du för några veckor sedan och visst har det varit så att du varit killen med cancer de senaste månaderna. En sjukdom som bröt ned kroppen snabbt, snabbt. En kropp som blev allt tunnare och svagare, var full av smärta, infektioner och trötthet. Igår somnade du in för sista gången med J läsandes Agnes Lidbecks Finna sig bredvid och jag är så glad över att din önskan om att få vara hemma tillsammans med oss gick att genomföra. Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så.     Nu får vi finna oss i att du är borta. Det kommer att bli fruktansvärt tomt men vi minns inte den där killen med cancer. Vi minns den omtänksamme och generöse mannen och pappan med sin lågmälda och smarta humor och blixtrande skärpa, vi minns den hängivne supportern som på den allsvenska premiären kommenterade sitt lags vinst med ett svagt men tydligt strålande, vi minns de ingående förklaringarna av vad som gör en låt bra, vi minns de välformulerade inläggen texterna och vi minns kaffekoppen på trappan i solen på landet. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som du ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd. /Anna