Morfar
Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig, inte en kväll utan att du funnits i mina tankar, jag saknar dig så otroligt mycket. Jag saknar dina händer, då kraftfulla och grova men samtligt de mjukaste händer jag vet. De som pillade mig i håret och kliade mig på ryggen, för det var du grym på, ingen kunde klia som du.
När jag föddes vågade du inte komma in till mig. Du var så rädd för att smitta mig med något. Det var så mycket kärlek och omtanke från. Hur mycket du än ville gå in till mig så gjorde du inte av omtanke och rädsla för att jag skulle bli sjuk. Jag är döpt efter din mormor och farmor och jag lovar att göra allt för att förtjäna det, att leva upp till. Jag ska inte förstöra det, jag lovar.
Måndagarna var din och min dag, pappa var borta och mamma jobbade sent. Det var morfar och Alva tid, även kallad morfarmåndag och pannkaksmåndag. Jag är så tacksam att du tog dig tiden, att du fanns där för mig och ville vara bara med mig. Det fanns ingen som kunde leka så bra som du.
Vi lekte kurragömma och du gömde dig i skorstenen i köket, det var bara ett par ben som stack fram, vi hade ballongkrig och du smashade mig i ansiktet så att jag kiknade av skratt och du med för den delen. Vi spelade fia med knuff och du blev alltid lika arg när jag knuffade dig. Du gav mig det är arga ögat som du själv inte visste om att du gjorde. Det vänstra ögonbrynet åkte ofrivilligt upp och du stirrade på mig som bara du kunde, med all den kärlek som dina ögon utstrålade. När jag sedan frågade om du kunde lyfta på ena ögonbrynet så sa du nej. Men jag lovar morfar, du kunde det. Du visste bara inte om det.
Sen var det dags för pannkakorna, inga mått använde du utan gick helt på känsla och det gör mig sjukt imponerad. Jag önskar så att du kunde förstått ditt eget värde och dina unika kunskaper. Smeten vispade du ihop lätt som en plätt. Det var viktigt att den var tillräckligt salt och att du fick steka i riktigt smör. När du äntligen började steka och doften av pannkakorna spreds i huset hördes det ganska snart ek duns. Du hade precis som du alltid gjorde slagit huvudet i köksfläkten. Det var som att du aldrig lärde dig, som att du aldrig såg den för det slog aldrig fel. En svordom slapp ur din mun och du fortsatte att steka. Jag kommer aldrig glömma dina pannkakor, de som bara du kunde göra, de med de frasigaste kanterna och den perfekta balansen mellan sött och salt. Jag lovar morfar, jag ska försöka lära mig, det ska jag verkligen, även om jag aldrig kommer att bli lika bra som du.
Det finns ingen som kramade som du, de där hårda kramarna som aldrig tog slut, du kände att jag ville vara kvar en stund till och bara dra in din doft. Doften av världens bästa morfar.
Det finns ingen som har så mycket saker som du hade, och så mycket konstigt du hade men också en hel del bra och finurliga saker. Du var en riktig prylgubbe och det kan nog alla skriva under på. Samtidigt var du en riktig problemlösare, problem fanns inte i din värld utan du hittade alltid på nya lösningar på allt, en riktig uppfinnare med speciallösningar överallt. Du kunde lösa allt.
Att du älskade din familj var det ingen tvekan om, din känsliga gestalt som bara lyste av kärlek mot sin familj och alla de som du höll kär, du var väldigt väldigt omtyckt och med dig hade man aldrig en tråkig stund. Alltid hade du något skämt på lager eller en kommentar som kunde få oss att vika oss dubbla av skratt. Tack morfar för alla skratt du gav oss, det kommer jag aldrig att glömma.
Du ville vara med oss, så mycket du kunde, du följde med oss på resor till Kolmården och Astrid Lindgrens värld. Ja du var med oss lite överallt vilket jag är tacksam för, det gav mig en chans att vara med dig och att lära känna dig på riktigt. Att känna trygghet och vilja att ständigt vara nära dig. Du blev en riktigt mysmorfar. Jag blev ständigt stolt och imponerad över hur mycket du orkade med. Vi släpade runt dig överallt och du bara hängde på, envis som en åsna. Backarna på Kolmården var inga problem utan du tog dig sakta men säkert upp. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ärvt lite av din envishet och din fighterinstingt du visat.
Bio var något du älskade och gick på så mycket du kunde, gärna action, västern eller svenskt men du gick också på tecknat med mig. Även om det inte var din favorit. När det blev läskigt fanns alltid din trygga hans att hålla i, den som alltid var varm och så otroligt mjuk trots att du alltid fick självsprickor på vintern. Tack morfar för att du följde med mig på bio och tack för att du ringde och sa att nu är det länge sedan vi var på bio Alva. Det är dags att vi hittar något att se. Du var aldrig omöjlig och det gick att få med dig på det mesta och jag önskar jag hela mitt hjärta att vi bara kunde se en sista film. Den hade du fått välja, vilken du ville, undra vilken film du hade valt
Jag önskar att jag en sista gång kunde få höra dig skratta sådär innerligt, se dig höja på ena ögonbrynet när du sitter och funderar, att jag kunde fått en sista kram och hört dig kalla mig för skitunge och retas med mig som du alltid gjorde. Hört dig sjunga, sett dig dansa, hört dig säga att du tyckte om mig, att jag var viktig för dig. Känna din lukt och bara ha dig hos mig, bara en sista gång.
Du var viktig för mig morfar, utan dig skulle jag inte vara den jag är idag, utan dig vore jag ingenting.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. Jag hoppas att du sitter där uppe och tittar ner på mig och är stolt. Jag lovar att jag ska göra allt för att göra dig stolt. Jag kommer alltid älska dig och du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Fridens liljor morfar, kom gärna och hälsa på någon gång så att jag vet att du är okej. Tjoo på dig gubbe. Jag älskar dig för alltid. Ditt barnbarn
Alva Klara Maria Belin Kottorp.
Visa mer
Visa mindre