Lars Hansson

Jag hade turen när jag som mycket ung att som sommarjobb välja färdtjänsten i stället för cafeterian på Johannelund. Jag fick den bästa mentorn och chef en ung person kunde få. Jag var en av Lasses medarbetare när han fick uppdraget att organisera och samla färdtjänsten inom Stockholms läns landsting. Det var en tid då allt hände. Ny teknik, nya arbetsverktyg och nytt arbetsinnehåll. Vi lärde oss nya saker hela tiden. Lasses tillit och tilltro på mig fick mig att växa som medarbetare och människa. Allt var möjligt- och misstag kunde rättas till. Lasse hade visioner, mål och krav som chef för färdtjänsten som han tydligt förmedlade. Han var ändå som chef snäll i ordets bästa mening - han var generös, fördomsfri och öppen och ville väl. Han var envis, kunde vara tjurig och brusade lätt upp men väntade man bara en liten stund gick det fort över. Naturligtvis stöttade han mig när jag beslutade mig för att att börja plugga på universitetet. Kunskaps - och kompetensutveckling var viktigt för honom. Jag vet att Stig delade många av mina erfarenheter. Jag är medveten om att tiderna har förändrats men den här tiden har naturligtvis präglat mig i mitt fortsatta arbetsliv och min syn på hur en bra chef skall vara. Marie Sillén

Minnen av morbror Lasse ... Jag förstod på ett tidigt stadium att Lasse åtnjöt av privilegium som andra inte hade. Bland annat minns jag att Lasse var den enda person som klev in hos oss utan att ta av sig skorna, på den tidens pappavis hjälpte han aldrig till att duka på eller av … nej, han satt i lugn och ro och läste Gotlandstidningen inne hos mormor. Jag visste dessutom att han var med i Texaco, vilket jag gärna berättade för folk när vi körde förbi en bensinmack. Senare insåg jag att han faktiskt inte var delägare i oljeindustrin - men som arbetsgivare var han medlem i SACO ! När det var kalas hos oss, åt oftast de vuxna och Gunnar i mormors rum, vi barn fick äta i mitt rum för att de vuxna skulle få vara i fred och prata om ointressanta saker. Då och då rungade Lasses skratt genom väggarna, och det skrattet har jag hört då och då i drömmen genom åren. När jag hade en mycket svår öroninflammation vid 4 års ålder kom Lasse och hämtade mig och momor och körde oss till Sabbatsberg i folkan. Jag minns att han var tvungen att bära mig ut till bilen och in på sjukhuset, jag hade över 40 graders feber och var jättesjuk. Mamma och pappa var i Danmark. Senare, när jag var 16 år, hoppade jag av gymnasiet utan tillåtelse hemifrån. Mamma ställde till en kris i c:a 2 minuter och sen ringde hon upp Lasse. När hon hade lagt på luren, sa hon. « Du börjar på måndag ». Under de 3 år som jag jobbade på Legitimeringsnämnden kände jag att Lasse tog mig på allvar utan att någonsin ge mig ett enda systerdotterprivilegium. Men jag vikarierade faktiskt som arbetsledare vid 18 års ålder vilket var väldigt stort då. Allt som har med det jobbet att göra har lagt förtroendegrunden till hela min karriär, speciellt som företagsledare. Lasse har alltid representerat en slags « räddare i nöden » för mig, arketypen för Ledaren med stort L, en person som går i spetsen men ser till andras behov. Jag tror att det är en bild som många kan känna igen sig i. Faktum är jag inte har träffat Lasse speciellt ofta in vivo de senaste 36 åren, men vi har setts i drömmen, och han har alltid varit en god leverantör av relevanta meddelanden. Nu fick vi inte säga ajö ordentligt men jag var dock vaken den 15 juni kl 4 på morronen. Lasse har alltid varit en viktig person i mitt liv. Jag tror att han visste det. I dag går mina tankar till Lasse, men också till Hertha och Mamma, alla de tre syskonen iväg på den Stora Resan inom loppet av 9 månader. Likaså tänker jag på Ylva, Carin, Torgny och Lilian, och på alla år vi tillbringade på Landet tillsammans, och på alla minnen därifrån - vilka är outtömliga. Jag känner en stor tacksamhet över att få ha varit en del av allt detta. Villarzel du Razès, Frankrike Deb 4 juli 2018

Farväl till den bästa chefen jag någonsin har haft. Alltid så ärlig, pålitlig och rättvis. Har bara gott att säga. Tack för tiden på Johannelund!

När vi var små sjöng pappa "Som en solörn" som vaggvisa när vi skulle sova. Det var en sång som han lärt sig i Unga örnar på 50-talet. Texten är skriven av Nisse Johansson och musiken är en rysk folkvisa, "Stenka Razin". Som en solörn steg vår längtan Över trista dagars grå Över orosfyllda vatten Högt mot rymdens klara blå. Och vår tanke for så vida Och vår dröm blev stor och ljus Och den steg på gyllne vingar Under våra stormars brus. Som en solörn, längtans fågel, Fri och underbar och stark Som på vida vingar svävar, Steg en vår ur tjälad mark. Å, hur stark var icke anden, Hur sjöd blodet i vårt bröst Med den sträva hårda handen Skar vi skörd den gyllne höst. Det var tro och det var styrka, Det var kamp och det var strid – Som en solörn steg vår längtan mot en dröm av ljus och frid –.