Katarina Wahlström

Kära Kat, Du hade prövats hårt av livets svårigheter men ändå funnit en vardagsharmoni. Du "såg oss", gav ofta beröm när du uppskattade något, men kunde också vara frank. Du hade en härlig humor, ibland vass men också hjärtlig. Dina kolonilotters skördar och din tillagningskonst kommer vi alltid att minnas med delikat eftersmak. Du var en bildad estet, uppdaterad bokläsare och delade generöst med dig av intressanta tankar om politik och kulturlivet. Ofta var du piffigt klädd i egenhändigt sydda kläder – färgen var väl inget att tveka om! Dina sista år kom att präglas av sjukdomen. Du sade för några år sedan att "demensen äter orden" – kan det uttryckas bättre Under de sista sorgesamma åren har det ändå varit en ynnest att få följa dig din sista tid i livet och även den samvaron minns vi med värme. Tack för mångårig och innerlig vänskap. Vi saknar dig! Inger, Anita, Britta

Jag minns när vi, i början av sjuttiotalet, åkte runt på Närkeslätten i Katarinas gröna bil. Så småningom hittade vi ett gammalt ålderdomshem i Kräcklinge by. Katarina och hennes barn blev det självklara navet i det kollektiv som växte fram. Det var en spännande tid. Ett senare minne är från tiden då Katarina bodde på Rådmansö. Jag minns när vi fann nattviol i hundratal , guckusko i mängd och många andra rara växter. Ofta avslutades utflykterna på Katarinas veranda, ibland i sällskap med andra blomsterentusiaster. Katarina, du skapade alltid vackra miljöer och trivsel omkring dej och jag är glad över att jag fått vara din vän Laholm den 30 juli 2018 Svea

Jag har tre bilder i mitt minne av Katarina, som jag vill dela med mig av. Det första är för många år sedan vid Katarinas sommarstuga på Vätö. Vi sitter fyra kvinnor skrattande vid ett bord i sommarnatten. På bordet står en fantastisk sommarbukett i en av Katarinas fina krukor. Det andra är då Katarina besökte oss på Orust. Vi hade åkt ut till en ö i fjorden och Katarina sitter på huk i strandkanten och leker med mina två barnbarn. Det tredje är den sista gången jag besökte Katarina. Hon ligger och slumrar och jag berättar om Norrtälje och Rea-Lisa, men säger fel namn. Då hör jag Katarina säga; men så heter hon väl inte. Tack Katarina för fin vänskap under många år. Du var speciell.