Karl-Göran Linzander

Karl-Göran, Jag lärde känna dig när jag började i Lidingö Kammarkör 1973. Jag var bara 20 år då, och kören blev som en andra familj för mig i mitt vuxenblivande. Så många fina musikminnen, så många skratt, så mycket tok, men också så många samtal, både djupa och allvarliga. Av detta var du en viktig del. Jag sjöng även i andra musikprojekt som du ledde. Minns särskilt en konsert med musik av Benjamin Britten, där du gav mig förtroendet att sjunga solo till ackompanjemang av en harpist, som var så duktig och så vacker att Siri och Ylva, mina döttrar som var strax i början av sin skoltid, prompt bestämde att de bägge skulle bli harpister. Ditt och Kerstins hem på Lovön var alltid öppet och där, på samma sätt som i kören, njöt jag av takhöjden för både glädje, bus och djupaste allvar. Senare när jag och min man Bengt, efter tio års samboende, bestämde oss för att gifta oss, frågade jag självklart dig om du ville viga oss. Och du sa jag med sådan uppriktig glädje, att jag ännu blir glad när jag tänker på det. Och vi glömmer aldrig det fantastiska vigseltal du höll för oss, efter våra långa samtal före vigseln. Sista gången vi sågs för några år sedan, var du redan svårt märkt av din sjukdom, och vänner som träffat dig senare har berättat hur du mått. Så när beskedet om din bortgång nådde oss, så var vi ju i någon mening beredda. Det vi inte var beredda på var att träffas här och ta farväl av dig just denna dag. För just denna dag, 16 augusti kl 13.00, för 15 år sedan, vigde du oss i Maria Magdalena kyrka. Inte ett helt vanligt sätt att fira sin bröllopsdag på. Men jag kan inte låta bli att tänka: Kalle ler i sin himmel... Jag bär med mig mycket från dig som jag är tacksam för. Ditt förhållningssätt och öppenhet för tankar hjälpte mig många gånger i min egen vacklande väg i tron och mitt förhållande till kyrkan. Du bidrog till att jag vågade vända tillbaka till kyrkan, du dömde aldrig när jag prövade mina tankar. Tack!

Du efterträdde mig på tjänsten som församlingsassistent i Gustaf Vasa församling. Jag och Jan ("Ludde") deltog vid midnattsgudstjänster där. Senare korsades våra vägar igen på Lovö. Jag (född Axelsson på Ängstorp) och familjen var då fritidsboende på Greta Söderbergs Bocktorp, där även Ulrika var med. Många Valborgsmässoaftnar hörde vi Lovö kyrkokör under din ledning sjunga in våren i Drottningholmsparken! Senare var Jan med dig i Österåkers församling och höll kurs för personalen i ljudteknik i kyrkan. Vi minns dig med glädje! Kerstin & Jan Lundin

Minns med Stor värme Min komfermation i Gustav Vasa Kyrka Alla minnen från våra läger o Midnattsmässor Vi var Karl-Görans första grupp Många många posiy minnen. Tack för att Du gjorde Min Komfermation till ett oförglömligt minne. Många Många år senare Hade jag den stora Äran att få vigas i Österåkers Kyrka Av Karl-Göran En önskan so m gick i uppfyllelse Tack för att du gjorde även denna upplevelse till ett minne varmt i mitt ❤️ Vila i frid

Karl-Göran kom som en frisk fläkt till kören Grannlåten i Bromma i början på 80-talet. Efter tio års ihärdigt arbete "adlades" vi till kammarkören Mixtura Beata och började åka på körresor både i Norden och södra Europa. Mixtura Beata (salig blandning) var väl också en god karakteristik av KG själv: andlig men också livsnjutare. Kören var viktig för oss som var med som en ständig kraftkälla, men också för KG genom livets törnen och kransar. Vi saknar KG men hans minne kommer att leva länge i våra sinnen. MIXTURA BEATA

Minns med tacksamhet den tid du var Skärholmskörens ledare. Det var en härlig tid. Vi hade roligt samtidigt som vi lärde oss mycket. Trevligt hade vi på terminsavslutningen i prästgården på Lovö . Vila i Frid!

Käre vän! Vi möttes 1976 när Eva och jag blev medlemmar i Lidingö kammarkör. Du vigde oss och döpte Simon och Linnea. Du har varit vår familjepräst. Men främst en nära vän till oss båda. Vår vänskap fördjupades av din förmåga att se människan som också blev namnet på ditt musikradioprogram. I din öppenhet för vår mänsklighet kunde vi följas åt och mötas ända till din sista plågade tid. Sorgen du lämnar oss med vet vi är ett vittnesbörd om glädjen över vänskapen vi nu tacksamt får spara som ett minne! Tack Karl- Göran! Harold och Eva Göthson