Harry Hägg

Harry växte upp på Tomtebogatan i Vasastan. Hans far gick bort redan när Harry var 13 år, så han fick snabbt bli vuxen och kombinera teknisk utbildning med jobb. I samband med detta träffade han en kompis som följt honom hela livet och som han tillbringat de flesta somrar med på Blidö, tills hälsan satte stopp. Blidö blev en samlingsplats för de båda kamraterna från tonåren till vuxna, då de umgicks med respektive familj inklusive barn och barnbarn. På Blidö har det mekats för grannar och eget bruk, fiskats, surfats i ett ständigt umgänge med nära och kära. Professionellt så reste Harry internationellt till kunder och leverantörer som expert och rådgivare för eftermarknadsprodukter till fordon. Han älskade att köra MC och bil. Kring detta blev det också mycket idéer och mek i svågrarnas bilverkstad i Ryggesbo, till känd crossförare från Knåda samt kunder och vänner i Sverige. Harry hade förutom bilsport och motocross ingen direkt erfarenhet eller koppling till sport. Intresset tändes när sönerna tog upp ishockey. Här bidrog Harry med skjuts och föräldrar stöd såklart, men framförallt en pragmatisk lösningsorientering till att ständigt anpassa klubbor, skridskor och utrustning för olika åldrar och situationer. Alltid på gränsen till det möjliga och senaste, ”state of the art”. Han uppskattades av föräldrar, ledare och framförallt spelarna för sina idéer, engagemang och givetvis sin unika slipning av skridskor som då nog var främst i Sverige, även på elitnivå. När pojkarna slutat spela ishockey så blev fokus datorer/desktop och fortsatt mek med det som kunde förbättras eller lagas. När det var dags för pension så drabbades Harry först av stroke, men med beslutsamhet och en enorm vilja kämpade han sig tillbaka till en mycket god rörlighet och normalt tal. Sedan gick hans älskade hustru bort och han gick successivt in i glömskans värld. Harry var inte nöjd med pensionärslivet. Det var svårt att hitta en ny identitet och nya aktiviteter. Han återkom ofta till saknaden av arbetet och sin livskamrat. Kanske fick han hjälp att glömma det för honom negativa nuet genom demensen. Många av de bästa och positiva stunder som vi anhöriga fick uppleva var när Harry kunde återberätta tidigare händelser från fjällvandringar, fiske, båtliv, jobbet och framförallt hur något fungerar mekaniskt. Detta var ofta detaljrikt och kristallklart beskrivet. Han frågade ofta hur sina söner, syster och barnbarn mådde och lyste upp när han fick positivt besked. Harry hade lätt att få kontakt med alla och sa vad han tyckte. Han charmade både barn, kvinnor och män. Vi minns hans nyfikenhet, leendet och glimten i ögonen. Harry sa kanske inte att han älskade någon utan att han var stolt, då kände man kraften och kärleken. Det kommer vi alltid minnas, den tar aldrig slut!