Elin Ericsson

Mamma Elin föddes i Gällivare och växte upp i en lantbrukarfamilj tillsammans med åtta syskon. Barnen fick ta ett stort ansvar för hemmets alla sysslor då deras mor avled alldeles för tidigt. Händelsen kom att skapa en stark gemenskap i familjen och följde syskonen genom hela livet.  Det kom också att prägla mammas känslor för den egna familjen med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Som ung började hon sin yrkesbana som växeltelefonist åt Televerket för att sedan finnas till hands i hemmet under våra uppväxtår. 1964 gick flyttlasset till Skellefteå då vår pappa Frans-Eric fått en tjänst som föreståndare på Wasabröds filial. När vi pojkar blivit lite större sökte hon sig ut i arbetslivet igen och fick tjänst som hemsamarit. Det var ett jobb som hon trivdes väldigt bra med och hon var mycket uppskattad av de gamla hon hjälpte. I slutet av 60-talet förverkligade mamma och pappa en gammal dröm genom att köpa en sommarstuga i Hjoggböle. Där tillbringade de all tid de kunde. Att sköta om sina planteringar var något mamma älskade. Vi barn kom också att trivas där och Hjoggböle är ett kärt minne för oss men också för våra barn. När sommarstugan inte nyttjades bodde mamma och pappa på Varvsgatan. De njöt av den fina utsikten över älven och livet runt Manhemskajen. På Varvsgatan blev de kvar i 40 år men på grund av begynnande krämpor flyttade de till Trygghetens seniorboende 2008. Efter ett par år kom mamma att bli ensam i lägenheten då pappa av hälsoskäl inte kunde bo kvar. Pappa flyttade till Regnbågens äldreboende. Det var förstås en jobbig tid för mamma. Hon gjorde täta besök hos pappa ända fram till 2013 då han gick bort. Mamma tyckte om att baka och laga mat men av naturliga skäl blev det mindre av det på ålderns höst. Hon fortsatte dock att sköta sitt hushåll och laga sina egna måltider ända fram till sina sista dagar. Hon fick hjälp med större inköp men titt som tätt tog hon sin rollator för att småhandla på ICA. Hon deltog också i träffar på Sankt Olovsgården och var inte vädret alltför dåligt så promenerade hon dit och hem igen. Mamma värnade om de sina, att få träffa sina närmsta höll livsglädjen uppe. Hon var ständigt intresserad av att få höra om barnbarnen och deras familjer. Fanns möjlighet så var hon alltid med. Långa resor hindrade henne inte från att besöka Norrköping och så sent som i somras var hennes senaste besök. Det var så lätt att tycka om vår kära mamma, hon ville alla så väl. Hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Tomrummet är så stort, men tacksamheten över att hon funnits så mycket större.   Håkan och Bengt med familjer