Maria Dahlgren

Gjorde nedanstående inlägg på facebook. Idag begravdes min fru Maria i Lidingö kyrka. Många vänner, släktingar, närmaste familjen, vänner till barnen, grannar både från Bromma och stan samt andra personer närvarade för att hedra Maria. Den yngsta deltagaren är 6 år och den äldsta kanske nära 80 år. Det var verkligen värmande att möta alla människor med olika band till Maria. Den lilla medeltidskyrkan med sina väggmålningar kändes fullsatt med drygt 60 personer närvarande. Fina blombuketter prydde kyrkorummet och prästen Magnus Östling höll en fin gudstjänst med flera tröstens ord och kyrkomusiker Benjamin Åberg spelade känsligt de psalmer och musikstycken vi önskat. Alla var djupt tagna av stunden vid sitt sista farväl till Maria. Det blev den fina begravning som Maria önskat. Ingen smörgåstårta, nix fina snittar i stor mängd i stället. En väninna till Maria hade arrangerat en hemfärd för familjekretsen med salongsbåten Olivia från Kyrkviken på Lidingö till Strandvägen i stan. Varmt tack till allt och alla. Lite att fundera kring är vad döden är för något Ett bärande element i den kristna kontexten är att döden innebär en hemkomst och en plats för ett evigt tillstånd av ro och närhet med Gud. Det känns skönt och tröstande. Hoppas det är så. Den som dör får se.

Nu har den starkast lysande stjärnan på himlen slocknat. Maria Dahlgren du ska flyga för du har vingar på din själ. Nu är du fri. Tack för att jag hade förmånen att vara din vän. En sådan fin människa som du träffar man bara på en gång i livet. Jag kommer att sakna dig för evigt. ❤️

Mara, jag kommer minnas din godhet, envishet och hur du bemötte din sjukdom med styrka och en förmåga att undvika sentimentalitet. Jag kommer även minnas våra pratstunder när du bjöd på kaffe i din ateljé. Trots många år som tidigare arbetskamrater, så var det nog stunderna i ateljén som jag på riktigt fick glimtar av din varma personlighet. En del lämnar jordelivet alldeles för tidigt. Du är en dessa Maria.

Kära Maria Jag har så många underbara minnen av dig. Middagar i er lägenhet, samtal, skratt och diskussioner. Festerna. Utflykter till konstutställningar och Antroposoferna i Järna. Alla underbara berättelser om huset i Oradea som jag lyssnade till, nästan som sagor. Denna vackra centraleuropeiska nittonhundratalsvilla. Även om jag inte varit där, har jag ju sett bilder. Stuka i trädgården med rotfrukter man grävde fram. Matkällare med inläggningar och hemgjord pasta som hängde i luftiga sidenpåsar. För i Ceausescus Rumänien var det närmast självhushållning som gällde. Men det speciella som du och jag hade ihop var att vi lagade mat. Vi gjorde färsk pasta, vi syrade vitkål, vi gjorde surkålsdolmar, rumänsk körsbärstårta och vi gjorde korv en gång om året. Korvmakeriet avslutades alltid med en härlig korvmiddag. Om allt hade varit som det borde vara, så skulle vi lagat korv i höst. Och vi tänkte utveckla korvmakeriet och göra din barndoms leverkorv. Jag frågade hur man gjorde den. Och du svarade, som om det var en vardaglig rutinsyssla: -Man tar ett grishuvud och kokar det i X timmar... Jag älskar den meningen. Det hade varit så roligt att få göra den där korven med dig. Köpa grishuvud i Hötorgshallen där de kunniga köttexpediterna säkert hade haft tips om vilket sorts grishuvud som var bäst. Gå hem till er och ha riktig bondesamhälle-matlagning och sen tillsammans äta korven. Mycket av maten lagade vi på mitt gamla sommarställe, Fredriksberg. När jag ser det framför mig, sitter Göran under ett äppelträd i trädgården och läser, klädd som en impressionist i stråhatt och ljus linnekostym. Gabriella sitter på verandan och funderar på om inte Sörmland trots allt är lite vackrare än Småland. I det stora bondköket med fönster åt tre håll och en arbetsbänk som vetter åt trädgården, står du och jag och hackar och kokar, pratar och skrattar. Snart ska vi öppna en flaska vin, sätta oss i trädgården och tillsammans allihop äta det som du och jag har lagat. Ett paradis var det, för oss alla. Och man undrar, varför kan inte det som är så underbart bra, få fortsätta. Helst i evighet.

Idag 30/8 skulle bästa Maria Dahlgren fyllt år. Det har inte gott en födelsedag utan att jag gratulerade henne, nu tänker jag på henne och försöker utrycka min sorg och saknad genom minnessida. Den mest generösa och osjälviska vännen har gått bort och lämnat oss aldeles för tidigt Har träffat Maria genom familjen i Oradea, min mamma var kusin till Marias styvpappa. Vi har alltså haft kontakt med varandra hela livet. Hon ställde alltid upp med råd och hjälp när jag behövde, var uppmuntrande och klok, förståndig och mycket kunnig. Hon var en kulturälskare och mycket begåvad möbel- restauratör som har blivit hennes passion. Hon hade verkligen passion för vackra saker runt omkring, tavlor, byggnader, möbler. Jag minns speciellt en dag när vi var tillsammans på museet L' Orangerie i Paris. Hon beundrade så mycket impressionisterna och framför allt Claude Monet med Vatten- Liljorna, en serie av storskaliga målningar utställda i ovala rummet. Maria satt tyst och stum framför målningarna en timme och nästa dag ville hon se målningarna igen. Jag följde gärna med för att de var verkligen oförglömliga. Vi höll kontakten i alla år och jag ångrar nu att vi inte träffades oftare, jag reser mycket och är ofta utomlands. Må hon förlåta mig att jag blir i Lausanne hos min dotter den 11/9 på begravningsdagen. Jag saknar henne och kommer att tänka på henne i hela mitt liv. Sov stilla min vän! Ildiko Negretto

Marias gästfrihet och generositet utsträcktes också till mig (Görans fd maka), till min nuvarande man, till min gamle far så länge han levde... vi ordnade gemensamt konfirmationsmottagningar, studentmottagningar och examensmiddagar för Görans och mina barn. Maria som var mycket familjekär ordnade julfirande för oss alla. Mina barn David och Tolla fick i Maria en uppmuntrande, positiv och generös extraförälder in i sina liv. Vi kommer alla att sakna henne

Maria och jag lärde känna varandra via Marias kompisar Nina och Annika. Vi träffades första gången i mars 2005, Det blev flera träffar och till sist bjöd Maria hem mig på middag den 23 april. Vi blev snart ihop på riktigt och redan i juni åkte vi på gemensam semester till Turkiet med mina barn. Vi flyttade ihop i augusti och snart fick lägenheten en behövlig upprustning. Vi gifte oss en strålande söndag den 23 april 2006 i Oscarskyrkans lilla sidokapell och bröllopslunch firades på Ulla Winblad. Några veckor efter bröllopet fick vi veta att Maria hade en blodcancer kallad myelom. Hon genomgick stamcellstransplantation i januari 2008 med lyckat resultat och Maria levde ett normalt aktivt liv i flera år innan cancern på nytt blev aktiv 2016. De senaste åren var jobbiga för Maria med nya mediciner och behandlingar. Maria var en mycket energisk, vänfast och älskad person. Hon hade täta kontakter med familjen i Oreada i Rumänien och andra släktingar runt om i världen. Vi gillade att resa, gå på teater och andra kulturaktiviteter. Maria tyckte speciellt mycket om att ordna bjudningar och middagar med familj och vänner. Vi hade några år i augusti en gårdsfest med många gäster på vår innergård, som speciellt inte våra grannar glömmer eftersom det var livat i holken. Maria var en mycket skicklig möbelkonservator med stor ateljé i Abrahamsberg i Bromma. Hon berättar om sin verksamhet i 13 kortfilmer som finns upplagda på youtube.com (sök på Marias ateljé). Senare flyttades verksamheten i mindre skala till källaren i vårt hus. Hennes sista uppdrag i form av fyra stolar som behövdes stärkas upp slutförde hon under juli i år.