Kristina Zetterström

Kära släkt, kära vänner! Jag har fått uppdraget att skriva om Kristina. Det känns litet oväntat, vilket antagligen betyder att jag har skjutit upp dessa tankar i förhoppningen om att hon skulle få leva längre. En orsak till detta är att uppdraget är omöjligt från start. Kristina hör till Klanga-släkten! Ett myller av människor och händelser där många korsar Kristinas livslinje. Enbart den sidan skulle förmodligen möjliggöra en ny romansvit i linje med Utvandrarna. Men sedan har jag haft förmånen (OK då, ibland också förbannelsen) att skapa ett liv med denna kvinna som har oerhörda motgångar i livet men ändå bemästrar de allra flesta, utom förstås diabetesen. vi har haft ett äktenskap i vågor under 47 år och det måste finnas starka känslor i botten för att det skall bli möjligt. Jag hoppas att det ursäktas mig att jag inte kan skriva hela romansviten i detta forum, men att jag efter hand ändå kan komma att komplettera med nytt material. Vi har gjort mycket genom livet. Många saker har svetsat ihop oss, andra har kanske dragit åt andra hållet. Men 1968 ägde jag en Ford Taunus buss, köpt på försvarets överskottsförsäljning och målad i Postverkets dåvarande oranga färg. Därför målade jag om den med grön färg. Med pensel! Inte snyggt, men funktionellt. Skulle få avgörande betydelse senare. Jag TROR, om jag minns rätt, att far och jag bytte motor på Ford:en till en motor som var bättre som vi hittade på skroten. Med dessa förutsättningar planerade Kristina och jag en resa genom Europa 1968. Vi åkte i början på augusti 1968 och åkte genom Tyskland, Belgien, Holland ner mot Frankrike. Väl i Frankrike tog vi vägen mot Grenoble och åkte över hela bergskedjan ner mot Grasse (parfymstaden) och vidare mot Canne. Väl i Canne blev vi portade av en polis på boulevarden därför att han tyckte att bussen var för ful för att vara bland andra fordon. Vi skrattade hela vägen ut från Canne. Vi fortsatte västerut och landade till slut i Gien, inte långt från Marseille. Där fanns ett färjeläge, La Tour Fondue (Den mjuka överfarten) där man kunde ta färja mot ett antal öar utanför. Där fanns en TVÅSTIÄRNIG Michelinrestaurant. Den såg ut som en container med ena hörnet utanför kajkanten, men det gjorde inget. Det var 1968-08-21 och jag fyllde 24 år och jag VILLE äta på en tvåstjärning krog. Kristina var med på det. Jag berättade för servitrisen att jag fyllde 24 och sade att jag ville att hon skulle bestämma vad vi skulle äta. Jag var litet orolig för vad hon skulle tycka, men hon blev otroligt glad. Vi åt gott. Jag minns särskilt "lapin", dvs kanin i ostsås. Vi har ätit kanin många gånger hos Kristinas föräldrar, så köttet var inte nytt. Allt var gott. Och inte alls dyrt! Medan vi satt där så såg vi ett 20-tal fregatter på havet (mindre stridsfartyg) med riktning österut. Litet senare kom mängder av rotar med Mirage-plan in från havet in över land. Jag räknade till ett 50-tal, dvs ca 100 stridsplan. Vi fattade ingenting. Vi gick i god stämning tillbaka till bussen från restauraten och jag satte på transaistorradion för att få litet nyheter. Ryssland hade invaderat Tjeckoslovakien. Hela Europa var plötsligt på krigsfot. Vi åkte snabbt tillbaka mot Sverige och hoppades att vi inte skulle fastna någonstans. Vi båda har starka minnen från denna resa som man kan berätta mycket mera om. Jag träffade inte Kristina förrän 1966, när vi båda flyttade in på Studenthemmet STRIX i Solna. Jag drogs rätt snart till denna långa och vackra kvinna. Det verkade som om hon inte var helt negativ, och vi började umgås. Ett av de starkaste minnena (bland många) jag har från den tiden var i November 1969. Jag hade hela tiden haft skägg, men då tänkte jag att jag skulle överraska och klippte av alltsammans. Jag knackade på och gick in på hennes rum. Hon satt vid skrivbordet med ryggen mot mig. Vände sig om när jag kom in och stirrade på mig, LÄNGE. Sedan vände hon sig mot skrivbordet igen, med ryggen mot mig och sade, med betoning på VARJE ord: "Kom aldrig igen in genom den dörren UTAN skägg". Jag vände och började odla skägg igen. Efter den salvan har jag ALDRIG varit utan skägg. Det är i 49 år, och fortsätter! Jag vet inte om ni tror att buss-äventyren slutade med Ford Taunusen? det gjorde de INTE! 1975-05-28 köpte jag en Mercedes O 319 D buss som ett motorcykelgäng hade köpt från Försvaret. Den hade använts till att transportera 17 fullt utrustade fotsoldater till stridsområden. Men killarna hade konverterat den till campingbil. Jag fick ett fullkomligt otroligt ha-begär och inköpte vraket för 6000:- för att sedan starta ett renoveringsjobb. Jag byggde mer stuvutrymmen, installerade kyl och TV(!), men mycket som britsar fanns redan. Redan 1976 stack vi på vår första Europa-resa, och jag kan inte berätta om den eller alla andra resor vi gjorde tillsammans fram till 1992 när bussen skrotades. Det var Kristina och min mor som tillsammans stämplade mot mig eftersom jag inte hann med att renovera motorn till bussen. Jag jobbade för mycket. På ett sätt måste jag väl erkänna att det var rätt, men som "straff" har jag FORTFARANDE kvar motorn till bussen. Det är mycket investerat i den i form av nya delar. Har fortfarande inte haft tid att renovera, dock. Till vaddå, kan man fråga! Men herregud, så mycket minnen det finns från dessa år då bussen ALLTID var packad och klar, jag använde den som privatbil, och om vi ville ut någonstans var det aldrig något problem. Möjligen fick man köpa mjölk på vägen till fikat. När det fanns tid åkte vi på två dagars besök någonstans nära eller fem veckors semester i Europa. Jag saknar det! Men man var ju någotsånär ung då! När det gäller TV:n så kan det vara värt att notera att Kristina och Ing-Marie (en barndomsvän från Skövde, som var med på en resa) satt vid ett utebord bredvid bussen där jag bara stannat på vägen någonstans i Holland och tittade på när princessan Diana gifte sig. Livet kan ta konstiga svängar. Jag inser, efter att ha gått igenom hela Fonus-materialet att det finns EN personlig kommentar DIREKT FRÅN KRISTINA SJÄLV som är infört längst ned på första sidan av Fonus "Vita Arkivet" men som inte har kommit med i det officiella materialet. Jag tänkte först att jag skulle scanna in kommentaren och lägga ut den, eftersom ni då skulle kunna se Kristinas omisskännliga handstil. Men där är tekniken inte med. Det måste vara tangentbordsskriven text. Men där står: OBS! Absolut inte valfri klädsel. Det skall vara sorg-klädsel. SVART Jag har stött på flera gamla vänner till Kristina som har diskuterat detta med henne och för flera gäller att denna kommentar är det enda dom kommer ihåg från den diskussionen. Det finns så otroligt mycket att berätta o Kristina, men jag har uppehållit mig mest om resandet. Jag tänkte att det kunde motiveras av dikten i dödsannonsen som hon själv beordrat fram. Jag vet inte vem som skrivit den, men hon skrev raderna i Vita Arkivet, så jag bara kopierade. Men man kan t.ex berätta att Kristina hade 13 betyg från universitetet. Jag minns att jag någon gång i forntiden räknade, men jag har inte hittat betygsboken från universitetet ännu för att kunna kolla. Hon ville nämligen bli logoped. När hon sökte visade det sig att hon inte kunde söka på sitt studentbetyg eftersom det var för "dåligt". Men på den tiden kunde man kompensera det med akademiska betyg och det var därför som Kristina läste med sådan frenesi. Hon var inte säskilt bra på siffror, och därmed inte heller på statistik, vilket jag var, så jag minns att hon fick tentera elementär statistik TRE GÅNGER därför att hon läste olika ämnen där elementär statistik krävdes med tenta på varje ställe. Hon klarade det, men alla tre gångerna fick jag börja om från början och grilla henne i samma statistiska rutiner som hon gjort innan. Det fastnade inte helt. Men allt annat satt fast ( i huvudet). När hon sedan jobbat så hårt på att arbeta upp dessa betyg och skulle söka till logopetstudier, så ÄNDRADE riksdagen på intagningssättet för logoped och tog bort möjligheten att läsa upp ett taskigt studentbetyg på universitetet. Man blev tvungen att söka på studentbetyget. Snacka om bakslag. Kristina blev förtvivlad. Men hon lyckades få ett jobb på Pedagogiskt Centrum Utvärderingsbyrån, där hennes utbildning verkligen kom till nytta. Det var en statlig forskningsinstitution som studerade utbildning på alla sätt och Kristina var med och skrev många rapporter om gjorda undesökningar. Jag tror att min mor hade något att göra med det jobbet, men jag har aldrig fått någon riktig redovisning, så det var nog något skumt med hur det kom till. MEN DET VAR BRA! Tyvärr lade staten ner Pedagogiskt Centrum, man kunde ju plocka in externa företag för samma sak och inte behöva ha fasta kostnader för detta. Då beslutade Kristina att utbilda sig till bibliotekarie. Jag hackade på henne under lång tid för att det var ett underbetalt jobb, men hon ÄLSKADE litteraturen och ville jobba med den. Därför åkte hon, medan vi fortfarande bodde i kollektivet i Djursholm, till Borås och började läsa igen. Det finns mer att berätta, men någon annan gång! Jag har inte studerat Kristinas "Vita Arkivet" på många år. Hon har varit noga med att jag skall veta att det finns, men hon har själv arbetat med innehållet. Nu är tiden för att använda dokumentet. Då först förstår jag att hon har funderat över detta i åtminstone 15 år, kanske 20. "Vita Arkivet" fyllde hon i första gången 1991-06-21. Efter det gjorde hon en uppdatering 1997-05-09 och den sista uppdateringen gjorde hon 2002-09-29. Jag kan inte säkert se vilka ändringar som gjorts när, men jag är övertygad om att Kristina 16 år senare i alla fall ansåg att det som stod i "Vita Arkivet" var vad hon ville. Efter år 2002 började sjukdomen ta ett allt större grepp om henne, även om neuropatin då ännu inte hade dokumenterat sig utåt utan det var andra, kroppsligt närmare, skador som gjorde sig gällande. Har nu läst igenom detta många gånger, och även om det börjar bli väldigt långt, så känns det som om jag borde lägga till NÅGON förklaring om vad dessa "kroppsligt närmare" skador kunde vara. Ett framträdande exempel inträffade så tidigt som 1984-01-27, när vi firade vår väldigt käre vän Abdoulaye Diawaras doktorspromotion från KTH när han blev Fil. Doktor med en avhandling med titeln "Methodology for water resources evaluation in arid and semi-arid areas, expecially Mali". Min far hade svarat för Abdous ingång i Sverige ekonomiskt från 1970-talet och kallades "mor och far" av Abdou. I många månader bodde vi fem personer i Kristinas studentrum på Strix (12 kvadratmeter). Det var Jag och Kristina, Kristinas barndomsvänner Carmen och Ing-Marie samt Abdou. De båda sista var ett par. Jag fattar fortfarande inte att ingen reagerade, men ingen bland studenterna skulle någonsin skvallra. Nåväl, tillbaka till partyt efter promoveringen, som gick av stapeln i studenthemmets skyddsrum på Körsbärsvägen 1c (nära KTH), dvs i källaren. Kristina och jag var uppe på dansgolvet (som vanligt). Plötsligt skrek hon till och sjönk ner på golvet. Jag begrep inte vad som hänt, men hon hade ont i ett ben, så jag försökte se vad som hänt. Snabbt såg jag att hon hade brutit ett ben, och brottet var vasst, En del av benet hade gått ut genom benet och det blödde kraftigt. Jag hojtade till omgivningen att ringa efter ambulans och det kom snabbt folk. Det var besvärligt att få ut henne ifrån skyddsrummet, men det gick och hon kom till sjukhus. Sedan blev det lång konvalecens och läkare sade att hon kunde ha benskörhet så hon måste vara försiktig. Jag behöver göra en sen uppdatering: Den dikt som Kristina ville ha i dödsannonsen är skriven av Bo Setterlind och heter "Till fjärilens minne" Det är sonen Andreas som gjort en Google-insats och lyckats få fram detta!