Sten Ulfsparre

Vi har nåtts av ett sorgligt budskap. En unik människa har gått bort. Sten Ulfsparre. Birgitta och jag lärde känna Sten i början på 1960-talet och har mycket fina minnen av honom i många olika sammanhang. Som privatperson, idrottsledare, kursledare i föreningskunskap m m. Hans pedagogiska och karismatiska utstrålning i en positiv och engagerad version var ett fint verktyg för honom att inspirera många människor. Hans humor var i världsklass! Det finns mycket att berätta om Sten och hans betydelse för dövrörelsen. Han fick Kruthmedaljen nr 18 år 2005 med nedanstående motivering: ” Sten Ulfsparre kommer från ett släktled med döva i flera generationer. Tillsammans med två äldre syskon och en yngre hörande bror växte Sten Ulfsparre upp i Svanön nära Kramfors i Ångermanland på 1930-talet. Han började på dövskolan i Härnösand men blev flyttad till den rikstäckande dövskolan i Örebro. Han flyttade hem efter två års snickarutbildning i Vänersborg. Efter en tid i Kramfors med arbete på en guldsmedsfabrik flyttade Sten till Stockholm och arbetade som guldsmedselev hos en hovleverantör och fick bl a träffa kungahusets medlemmar. Samtidigt läste han svenska och tog igen en del kunskaper han missat i Örebro. Sten Ulfsparre har utbildat fler döva i föreningskunskap och han har varit verksam i föreningslivet i många år. På 1970-talet drev Sten tillsammans med Inger Ahlgren två teckenspråksprojekt på universitetet med döva barn och deras döva och hörande föräldrar. Han var med och drev fram och bidrog till att riksdagen beslöt erkänna teckenspråket som dövas första språk år 1981. Lördagsskola ordnades för döva förskolebarn i Stockholm år 1977. Dryg två år senare på initiativ av universitetet bildades en förskola för döva barn på Skeppargatan i centrala Stockholm. 1983 startade Sten ett fyraårigt projekt om svenskspråksinlärning på teckenspråk tillsammans med en dövlärare. Sten Ulfsparre har betytt mycket för föräldrar med döva barn samt inte minst för döva barns språkutveckling och det är med stor glädje SDR vill tilldela honom Kruthmedalj nr 18.” Våra tankar går till familjen.

Vi tänker på dig, Sten, med tacksamhet över våra gemensamma idrottsintressen genom åren från år 1960. Må Gud ta hand om dig och vila i frid.

Vi tänker på dig, Sten, med tacksamhet över våra gemensamma idrottsintressen genom åren från år 1960. Må Gud ta hand om dig och vila i frid.

SISTA RESAN Jag har köpt min biljett och står på perrongen. Ett underligt tåg.... Det är sista gången. Jag reser, men vet inte vart eller hur jag frågade om det fanns retur då log han i luckan och stack ut sin näsa och sa, att det var enkel resa. Så ofantligt enkel. Så går jag in i min sovkupé. Tänk, något bagage har jag inte mé. Allt verkar så underligt - här är konduktören men han bär ej uniform med knappar och snören. Han bär på en lie - jag vet han är DÖDEN. Han som vet slutet på människors öden. Märkvärdigt att jag inte är rädd jag ligger så stilla i min bädd. Han ler så vänligt, han klipper biljetten för sista resan till himmelska rätten, han mumlar faderligt: "Det blir inte värre. Sov gott och lungt, jag skall väcka min herre." Pappa läste dikter, för mig som liten, någon gång då och då som vuxen och för sig hela livet. Han njöt av texternas melodi, humorn och det svarta, kärleken och sorgen, det fagra, det ljuva, upplevelser, reflektioner och eftertänksamhet, det vackra i orden.