Frithjof Kjelstrup

Frithjof H. Kjelstrup   Frithjof var en efterlängtad pojke, som föddes i Oslo en försommardag i 1934. Han växte upp med sin far Finn, sin mor Ingrid, storebror och idol, Sverre och lillebror Reidar. Hans stora intresse under uppväxten var flyg. Frithjof upplevde andra världskriget på nära håll, då han bevittande stridsplanen när de flög in över Oslo, händelser han aldrig glömde och talade ofta om genom livet. Han studerade till civilingenjör på Norges Tekniske Höyskole i Trondheim (idag Norges Teknisk-Naturvetenskapliga Universitet) och fortsatte sitt intresse för flygplan genom att ta en examen som flygingenjör. Efter universitetet, flyttade Frithjof till Sverige 1958 då han tog ett jobb på Flygtekniska Försöksanstalten. Efter en tid fick han sitt drömjobb på SAS, något som var mycket spännande. Men med tiden kändes Stockholm för långt ifrån familjen och Oslo, och Frithjof sökte sig istället till ett jobb på svenska västkusten. Han flyttade således till ett litet samhälle som hette Stenungsund, 50 kilometer norr om Göteborg. Där lämnade han flyget, och tog ett jobb på ett företag som hette Esso Chemical. Vad han inte visste då, var att han skulle stanna inom Esso/Exxon koncernen till sin pension i 1999.  I 1962, miste Frithjof båda sina föräldrar. Han var 27 år gammal. Detta var ett mycket tungt år för den unga mannen. Hans fina förhållande till bröderna med familjer, hjälpte honom igenom denna svåra tid. Att flytta till Stenungsund visade sig vara ett lyckodrag för Frithjof.  En norsk kollega och vän som hette Karl, hade en svensk flickvän Berit – de presenterade den blyga norska ingenjören för Berits vackra syster, Ellinor… Resten är historia. De gifte sig 15 februari 1964 och var gifta i nästan 55 år… Detta blev Frithjofs stora lycka. Genom hela livet tyckte han att han vann högsta vinsten när Ellinor valde honom. Bröllopsresan var en kryssning på Hurtigrutten, vilket för Frithjof blev en återkommande och uppskattad resform i hela livet. Tack vare Frithjofs karriär, flyttade de nygifta paret till Örebro, där dottern Ingrid föddes i 1965.  Efter ett par år, så drog flyttlasset till Lidingö, och där föddes sonen Tor i 1968. Familjen var komplett. Frithjof fortsatte att vara engagerad i karriären och fick ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till, och som kom att ha stort inflytande över framtiden.  På hösten 1968 flyttade familjen till USA, där de kom att stanna i två år. Det blev ett riktigt äventyr och många livslånga vänskapsband knöts under denna tiden. Familjen kunde gott ha stannat i USA men valde att flytta tillbaka till Sverige, till Åkersberga utanför Stockholm. När det sedan var dags att flytta igen, vem kunde ana att den skulle bringa familjen åter till Stenungsund, där Frithjof bodde med sin älskade Ellinor till sin död. Flytten till Stenungsund, innebar en viktigt och gullig tillökning till familjen genom hunden Luther. Luther och Frithjof gick kvällspromenad i nästan 14 år. Frithjof sörjde sin fyrbenta vän i alla år. Hans liv präglades av ett intresse för nyheter (samt text-TV!) och läsning. Detta resulterade i att han var väldigt välinformerad inom många ämnen. Han kunde prata om nästan allt, och inget fängslade honom mer än en god konversation eller välskrivet brev. Han anpassade sig till tidens förändringar och var lika tacksam för ett välskrivet email. Han var en omtyckt talare, och hade ofta mycket att säga vid högtidstillfällen. Hans tal vid hustrun och barnens speciella tillfällen kommer för alltid att betyda enormt mycket. Med tiden, blev Frithjof svensk medborgare och var en stolt svensk i världen. I hela livet, höll dock Norge en speciell plats i hans hjärta. Han älskade när brorsbarn och brors barnbarn kom på besök i Stenungsund, lika mycket som han njöt av att åka till Norge, till Trulsebråten och Nordstrand, där han spenderat så stor del av sitt tidiga liv. Inget retade honom dock mer än när Norge tog alla guld-medaljer i alla vinter OS genom åren... Han skrattade högt och gärna. Allra mest skrattade han åt sin tokiga son Tors stolligheter. Alla som kände honom, kommer ihåg det stora skrattet, och ofta hörde man honom skratta för sig själv, när han såg ett TV program som roade honom. Han skrattade mycket tillsammans med sin fru Ellinor, ofta så de kiknade. Frithjof var en mycket stolt far och stödde sina barn i allt de tog sig för samtidigt som han gav klara riktlinjer om sina förväntningar. Han skapade ett tryggt och kärleksfullt hem, där barnen och deras vänner ständigt kände sig välkomna. Genom åren, har Ingrid och Tor alltid återvänt med obruten glädje till barndomshemmet i Stenungsund.  Han engagerade sig entusiastiskt i både skolgång och karriärer. Efter Ingrids flytt till USA, åkte Frithjof och Ellinor ofta på besök. Hans engelska var utmärkt och han samtalade lika gärna där som han gjorde hemma i Sverige.  Han var enormt generös vad gällde att låna ut Ellinor, som åkte på täta och långa besök till USA. Trots att han pga hälsan inte kunde åka lika ofta deltog han ivrigt, fast på avstånd, i Ellinors USA resor.   Frithjof blev morfar till tre barnbarn sent i livet. Detta var starten till ett nytt kapitel och han fick ytterligare energi att ta hand om sig och leva så mycket han kunde för att få vara med om deras liv. Hans besök till USA där barnbarnen bodde, hans generösa upplåtande av hus och hem till Elle, Finn och Anna som sprang runt som barn gör, ofta i veckor, visade en ny sida som var både beundransvärd och rörande. Han var en kärleksfull och tålmodig morfar. En annan speciell oas for för Frithjof, var alltid att besöka Tor i Stockholm, bl.a. lägenheten i Solna. Där njöt han, sittandes på balkongen, med den vackra utsikten över vattnet. Hans Stockholmsbesök innehöll alltid ett bra restaurangbesök, kanske lite kultur med teater och musik samt goda samtal med Tor. Frithjof levde i 84.5 år, och det var längre än han trott. Mest lycklig var han över sin familj och allt de gjorde tillsammans. Eftersom föräldrarna gick bort när Frithjof var så ung, blev tiden med den egna familjen ovärderlig och uppskattad.  Kärleken till hustrun Ellinor, barnen Ingrid och Tor, barnbarnen Elle, Finn och Anna, samt barnens livs partners Erik och Suzanne, gjorde livet värt att leva för Frithjof.  Efter att ha kämpat med hälsan de senaste åren, var kroppen trött. Under sin sista tid, talade han om ofta och gärna om tydliga drömmar som tog honom åter till Nordnorge. Han var inte rädd för döden. Han var lugn och tillfreds. Frithjof somnade in, en nöjd man.