Thomas Bergsten

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr

En sista hälsning

En sista hälsning

Sov gott Kram

En sista hälsning.

En hjälpsam hand ej mer förmår Ett givmilt hjärta ej längre slår Vila i frid

När dagen syntes som bäst Kom döden som gäst Hämtar det som kärast var Lämnar bara tomheten kvar

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit

Din vilas stund är inne. Med vördnad skall vi minnas vad du gav. Din godhet lyser vackert kring ditt minne och vår tacksamhet skall dröja vid din grav.

En sista hälsning

En sista hälsning

Farväl viskar träden, vid stugan Du älskat. Tack viskar blommorna, Du vårdat så ömt. Tack kvittrar fågeln, som var morgon dig hälsat. Tyst susar vinden. Vila så skönt.

Med fyllda segel i solnedgången Din farkost glider till fjärran land Där väntar vilan, där tonar sången Där somnar vågen vid vänlig strand