Marie Glaas Åman, Monika Öhman
Lena Öhman, Elisabeth Lind-Marklund2019-05-14Cancerfonden
När sorgen kastar skugga
över glada anletsdrag
När bördan aldrig varit tyngre än idag
Då är tröstens ord för litet
och hjälpens hand för tunn
Men kanske kan vår tanke
ge kraft i denna stund.
Sakta kom ängeln och log
Löste de jordiska banden
Viskade ömt: ”Du har lidit nog
Följ mej till himmelska stranden
Det finns en sorg
som tår ej lindra kan
Det finns ett domslut,
skiljas från varann
Det finns en tröst,
att han har kämpat ut
Det finns ett hopp
vi möts vid livets slut
Aftonklockan länge klämtat
Kvällens skymning fallit på
Lågan länge sakta flämtat
Nu till vila Du fått gå
En gång är tiden ute
En dag är vår resa slut
Då finns ingen återvändo
Då suddas vi ohjälpligt ut
Likt cirklar som ristats i sanden
En skiss på ett pappersark
Likt virvlande vita flingor
som smälta mot vårvarm mark
En dalande dag en flyktig stund
är människans levnad i tiden.
Och släkten skifta som löv i lund
när sommaren är förliden.
Med fyllda segel
i solnedgången
min farkost glider
till fjärran land
Där väntar viken,
där tonar sången
där somnar vågen,
vid vänlig strand.
älskade farfar, evigt saknad men aldrig glömd! ❤️