Fan. Åren går, månaderna bara flyger förbi, dagar, timmar, sekunder, livet. Livet bara fortsätter. Det är 10 år sedan jag träffade dig för första gången, du blev i den tiden min trygghet. Du var en av mina närmaste vänner, och jag är så tacksam att jag fått privilegiet att kalla dig min vän. Det är inte många jag öppnat upp mig för i mitt liv, men med dig var de annorlunda, det kändes annorlunda, du var säker, trygg och du stannade kvar. Jag saknar dig verkligen jag verkligen saknar dig. Jag är så arg på mig själv så fruktansvärt arg och för varje dag blir ilskan värre, varför skjuter jag upp hela tiden att besöka din grav Benen viker sig, hjärtat klappar snabbt och i otakt, svårt att andas och tårarna bara rinner. Det blir verklighet då. Att se din gravplats blir verklighet att du aldrig kommer komma tillbaka, att jag aldrig någonsin kommer få höra din röst igen och dina trygga svar. Jag kommer en dag. Jag tänder ljus varje gång jag är på en kyrkogård på minnesplatsen, )jag har tänkt, gråtit, vart arg, pratat och saknat dig. När du följde med hem från krogen på efterfest när jag hade bjudit upp mina vänner, varje gång jag blev orolig på vägen att något skulle hända så lyssnade du och gjorde något roligt av de istället. Minns du en gång när du knuffa en i skogen, vi jiddra en stund sen skrattar du och ger mig min lyckospark som du så fint kalla det. Jag saknar verkligen dig. Jag minns när du blev pappa, jag hade flyttat då men din lycka, totala panik och stolthet. Tack Toysan för pratstunden, lovar att uppdatera dig igen. Ta hand om alla däruppe, kram min käre vän.
Visa mer
Visa mindre