Magnus Klaening

Kära Magnus Jag tänkte nyss på dig, kände saknad och hittade till din minnessida. Du var viktig för min far, när jag växte upp i Göteborg omnämndes du alltid som "your uncle Magnus" hemma hos oss. Med min fars utsagor fick man ju ibland pussla ihop lite av logiken själv; men här fanns det en logik för mig, att på något sätt var du min farbror - det var ju så det kändes. När jag var 14 och med tonårigt gravallvar vigt mig åt att bli musiker, fick jag min första förstärkare av dig. Det bara slog mig nu i skrivande stund. En så fin sak att göra för en fjortonåring när föräldrarnas ekonomiska resurser inte räckte till både gitarr - och förstärkare. Den tillit jag hade till dig sen barndomen gjorde att jag ringde dig när jag mådde dåligt som ung vuxen... Det hjälpte att få ditt stöd och dina perspektiv på hur tufft det kan vara att navigera livet som ung och grubblande. Jag hoppas att jag genom detta också kommunicerade att du var viktig för mig, någon jag kände förtroende för. Jag önskar jag hade fått träffa dig och umgås även senare i livet, det kan jag nu inte så jag skriver här. Dear Uncle Magnus, tack. / Björn

"Som om jag brutit en fjäder ur den dödas dräkt. Hållit den länge i min hand och lärt mig använda den, förstått tillslut, vad allt går ut på" Jag hoppas att du och dikterna kan förenas där du är, Magnus. Det är inte samma sak här utan dig. Sanna.

Saknar dig varje dag, världens bästa pappa.

Aldrig glömd, alltid saknad. I ljust minne bevarad.

Magnus, min fina vän... Idag tog vi ett stilla farväl av dig. Även fast jag inte fick känna dig så länge, lämnade du ett oförglömligt avtryck innan du försvann. Ditt smittsamma leende och ditt fördomsfria bemötande av din omgivning är något alla borde ta efter. Tack för allt du lärde mig.... utan att du ens visste det. Vi möttes i visan, i dikten och allt det vackra där emellan. Jag spelade upp Cornelis sista dikt för dig hemma i Svanfors, och du mottog den med ett leende, och jag tror att du fortfarande ler åt den från din himmel. ”Här är så vackert Jag är ensam Skönhet omger mig Grå som sagan Lyser som legender Se själv Det är en tavla Molnen rör sig Och bilarna Men kom tillbaks till tavlan: Inga människor att tala om Vissa hörs Jag är ensam I fjärden ligger ett rike sjunket En kungahövding häver sig ur vattenbrynet Vilar sig bland strandbanks-stenar Ser sig omkring och fnyser Han är ensam Ibland ambulanser Och det är ingen som vill se det Ingen hör detta fjärran larm och buller Det är arvtagarna som plaskar i kaffe Och löser upp skorpor Livlösa glasstårtor. Ah! Det värmer! Gott! I fjärran ligger det Ett rike sänkt Försjunket Som jag själv försjunker Snart har kläderna torkat: Snart går kung på torran land Och jag är ensam Snart far jag härifrån Res snart”

Ditt första ord var tack Ditt sista ord blev inte sagt

Vi lärde känna dig under de år vi gick på Nordiska scenografiskolan, 1995-97. Du blev en vän och vi har så många fina minnen av dig. Alltid ett varmt leende och du var en så bra lyssnare. Det känns konstigt att vi aldrig kommer få träffa dig mer. Lova att läsa många dikter för änglarna.

Brev till Magnus Det finns människor, och så fanns du, Magnus. Det här brevet borde jag ha skrivit till dig medans du fanns bland oss, jag vet, men jag är en av dom där människorna som blev kvar. Som tänker det kan jag göra sen. Nu gör jag det i alla fall. Jag tänker så här: Vi måste ju berätta för omvärlden vilken otroligt fin människa du var. Med ett stort allomfattande och gott hjärta. Mild var du, men inte alls på det där mjäkiga sättet. Storsint och positiv med en kreativitet och livslusta och nyfikenhet som smittade. Jag minns när vi, du och jag, stod nere i trädgården vid Kurjovikens strand vid segelbåten och fantiserade om att rusta upp den och bege oss på en långfärd ner till Spaniens norra kust. Jag minns när du på midsommaraftonen för några år sedan plötsligt grabbade tag i min dotterdotter och sa: Nu ska vi grilla Milla, och du hade fångat hennes hjärta för evigt. Hur du spenderade timmar med att spela Monopol med henne och lät henne ruinera dig och bara skrattade. Hur ditt rufsiga, kritvita, hår lekte i vinden där det tronade på en smal spenslig lekamen. Hur poesin och musiken fångade dig. Hur själva livet, trots allt, flödade i dig den sista tiden. Hur själva livet till sist lämnade dig men att du aldrig har lämnat oss. Jag minns dig som en riktig människa och för det är jag och många med mig evigt tacksamma. Du fattas oss... Carl Mangård