Stefan och Rose-Marie Gabrielsson

Ord från Jenny Mamma. Du är borta. Det känns overkligt. Omöjligt. Du kommer inte bli fnittrig igen efter två glas vin. Du kommer inte ro ut för att vittja mjärdet. Du kommer inte bli förbannad när pappa börjat bygga utan att tänka. Du kommer inte safta eller sylta mer. Du kommer inte packa älgfärs i portionsförpackningar för att skicka med mig hem. Du kommer aldrig mer låta varje hund du träffar bli din bästa vän. Du kommer inte gjuta i betong, växtfärga eller sy om. Ditt långa vackra hår kommer aldrig mer behöva redas ut. Pappa. Jag kommer aldrig träffa dig igen. Vi kommer inte lägga trall tillsammans. Du kommer inte lära mig att byta fönster. Det kommer aldrig mer vara dags för en pilsner. Du kommer inte skicka ett SMS för att påminna om att kolla på vinterstudion och något vansinnigt störtlopp. Du kommer aldrig mer bli arg för att Norge tar hem alla medaljer i längdskidåkningen. Vi kommer inte bråka om politik igen. Du hade fel i så mycket. Men jag tror att jag precis börjat förstå dig. Och acceptera hur lika vi var. Spåren av er kommer långsamt försvinna. Snart är den sista burken vinbärsgelé uppäten, den sista flaskan rabarbersaft drucken och den sista påsen älgkött märkt stek tillagad. Kvar finns tomma burkar, tömda frysfack och sorgen. Men också minnena. Ni lever kvar i allt ni lärt oss. I allt ni inte hann lära oss. Mammas bruna ögon lever vidare hos Daniel, hennes fräknar uppenbarar sig varje sommar på mina kinder. Alla tre fick vi pappas näsa och jag och Linda fick hans ögon. Linda fick mammas styrka, hennes lugn och omtänksamhet. Från pappa ärvde jag och Daniel vårt ibland obegripliga engagemang. Jag fick dessutom pappas envishet, hans temperament och jag gråter ofta. Precis som han. Mamma brukade säga att han var hopplös. För att han skulle grina jämt. Precis som mamma är vi alla tre orädda, kreativa och vill att världen ska vara lite mera rättvis. Kvar har vi också stugan i Svanis. Där kommer vi minnas. Vi kommer hålla fest. Vi kommer sjunga och höja våra glas för er. Där kommer ni alltid finnas. Precis som vi minns er.

En sista hälsning, Stefan och Rosa. Fina minnen av er och tacksamhet för det ni gjorde för oss fotbollsspelare i Sävast under 90-talet.

En sista hälsning från en arbetskamrat på Mårängsskolan.

En sista hälsning o varmt deltagande till anhöriga

I minnet Ni lever Ni finns alltid kvar. I minnet vi ser Er precis som ni var.

Vi alla minnen har Vi spar dem i vårt hjärta. Tar fram dem då och då så kommer ni för alltid att var här ändå.