Vi blev kompisar redan från första klass, ja kanske redan från lekis. Vi tyckte båda om att rita. Musik, kläder och frisyrer inspirerade våra lekar och intressen.
Så kom tonåren och vi växte ifrån varandra ett tag. Vi höll ändå kontakten och hördes av brevledes under en tid, när jag flyttade från ön. Det blev mer och mer sällan några brev eller kort skrivna. Livet kom emellan.
Så flyttade jag tillbaka igen till slut och vi sågs lite sporadiskt. Det blev mera regelbundet under en tid, då vi hade samma buss-väg till våra jobb. Vi träffades över en fika ibland, men livet kom emellan på nytt.
Nu har också döden kommit emellan. Den oåterkalleliga delen av livet, som tyst smyger sig in och blir en del av livet antingen vi vill eller inte. Ha det nu så bra med alla dem som gått före, så ses vi nästa gång vi råkas.