Information

Kajsa Sundström

  • 1928.02.02 - 2020.01.12

TACK KAJSA <3

Tack för allt roligt vi haft. Även mitt i viktigt arbete. Tack för alla gapskratt och alla småskratt. Åt knasigheter och mänsklig dårskap, mitt i det vackra, vanliga livet. Tack för din ödmjukhet och din eftertanke. För att du aldrig lät dig imponeras av det märkvärdiga och högtravande. Tack för din humor och din plötsligt oväntat skarpa tunga. Tack för din förmåga att tänka till och tänka om. Och för alla gånger du inte lyckades hålla dig för skratt. Tack för att du var så tillåtande. ”Det är en världslig sak”, sade du (likt Karlsson på taket) när ett glas föll i golvet och gick sönder, eller något oviktigt råkade bli bortslarvat. Människor är viktigare. Hur de har det. Att de har det bra. Och inte blir bortglömda. Tack Kajsa, för dina orädda öppna ögon. Samhället och världen har förändrats i rasande fart runt dig. Du arbetade och skrev och påverkade i Sverige och i världen fram till för bara några år sedan. Ingenting är sig likt från det Stockholm du kom till som ung begåvad student, från din hemstad Skövde. Aldrig att du suckade och tyckte det var för mycket att förstå. Att prata med dig var alltid som att prata med en ung människa, helt införstådd med dagens realiteter. Ingenting var dig främmande. Visst kunde du vara tvärsäker och avfärdande ibland. Men från den stund du insåg att du haft fel, ändrade du ståndpunkt och såg inte tillbaka. Tack Kajsa, för din härliga kärlek till njutning och bekvämlighet. För din trivsel i naturen, för din glädje i att känna livet hud mot hud. Det var lyx att dela sådana stunder, utomhus, vinter och sommar, med dig. Och du glömde inte hur bekvämt det är att ha något varmt att dricka med sig om vintern, och något svalt och gott om sommaren. Tack för att du möjliggjorde så mycket för oss andra. För nya generationer kvinnor. För människor vars arbete och liv du stöttade genom din omsorg och din hjälp. Som min far och som jag. För att du inte skyggade för allt praktiskt som behövde tas om hand, samtidigt som du unnade dig själv och oss andra njutning och förströelse. Du drev inte på oss och du unnade oss alltid att ha det bra. Tack för att du lät oss andra serva och hjälpa dig. Tack för att du lät din nya man Bengt främja ditt arbete, så som du främjade min fars. Som en kedja av givande och tagande, genom decennier av kärlek och liv. Tack mamma Kajsa, för att du var världens bästa mormor till Miriam. Tack för vårt samarbete och vårt hemliga samförstånd, nära henne, på varsitt sätt, från varsitt hjärta. För att du kände det som en ynnest och en glädje att vara mormor. Inte en plikt. För att du på riktigt tyckte om att vara där, precis som när du sydde mina maskeradkläder och vallade mina skidor, för länge, länge sedan. Tack för att du var med oss så länge! Tack för att vi fick se mer av dig. Tack för att du släppte taget om så mycket att ditt ljus blev alltmer synligt. Tack för att du fortfarande skrattade åt det knasiga när du knappt hade några ord kvar. För att du kunde fnissa på Kajsa-vis när orden inte ville komma till dig som de skulle. Tack för att vi fick pyssla om dig när du inte kunde pyssla mer. Och tack för att du då var stilla och verkligen ville nå fram och bli nådd. Emma — Till minne av Kajsa! Den tolvte januari kom ett mail från Bengt ” Ännu en rottråd har brustit. Det känns omöjligt att inse att Kajsas blå ögon inte längre kan lysa mot oss - men nu slipper hon undra varför allt är så svårt att förstå sig på. Så många underbara minnen från snart 30 år - med anknytning ända till 1946 - Kajsa fattas oss!!” I vårt nätverk ”Lifsens rot” började mailen cirkulera och vi försöker väl alla förstå det som inträffat. Vi hade ju precis fått veta att en annan rottråd brustit – Helga Sjöström hade också lämnat detta jordelivet och det var mycket att ta in och förstå. Minnen från möten med Kajsa har tumlat om sedan jag fick beskedet och även om Kajsa och jag inte hade regelbunden kontakt genom åren så var det så lätt att knyta an när vi träffades. Det allt övergripande minnet är Kajsas hängivenhet för ”SAKEN”, kvinnors reproduktiva rättigheter var den bas varifrån Kajsas engagemang och intellektuella skärpa utgick. Att sjukvårdens roll är att stödja och hjälpa kvinnan att fatta egna beslut som rör den egna kroppen vare sig det gäller abort eller preventivmedel. Att kvinnan är subjektet var en självklarhet för Kajsa och detta kom också till uttryck i hennes avhandling där hon -stick i stäv - med den vetenskapliga traditionen på Karolinska Institutet – lät kvinnornas egna röster komma i förgrunden snarare än att transformeras till statistik och tabeller. Kajsas betydelse för utvecklingen av reproduktiv hälsa i Sverige kan inte överskattas. Jag har många gånger suttit på internationella konferenser där temat varit de stora grupper unga flickor i exempelvis USA och Storbritannien som får sin första baby tidigt i tonåren under undermåliga förhållanden. Bristande sexualupplysning, ingen ungdomsmottagning, dyra preventivmedel och små möjligheter till abort anges aldrig som orsak till de höga födslotalen, Nej, här talas det om ”smittoeffekt” flickor emellan och program där man ska avskräcka flickor att bli gravida genom att exempelvis få bära runt på en docka (som ska matas och skötas) eller helt enkelt dra in försörjningsstödet för den som man blir gravid. (!) Åh vad jag då har längtat efter Kajsas tydlighet och formuleringsförmåga kring de här frågorna! ”SAKEN” var det, Kajsa verkade genuint ointresserad av att framhäva sin egen person, hon var ”SAKEN”. När hon 1995 fick professors namn av regeringen – bland den finaste utnämning man kan få för att ha varit i rikets tjänst – fnissade hon förtjust och sa att det var så praktiskt för nu behövde hon inte korrigera utländska kollegor som ständigt tilltalade henne professor, det var ju lite genant. Så slutar också artikeln i Läkartidningen 2017 med att Kajsa uppmanar kollegor och politiker att fortsätta verka för kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter snarare än att hon framhåller sin egen gärning inom området. När jag skrev på min egen avhandling i början på 1990talet tog jag mod till mig och skickade ett manus till Kajsa. En lördagskväll vid niosnåret ringde hon och vi satt i två timmar och gick igenom texten Hon hade läst noga, hade många synpunkter som framfördes med sådan värme och saklighet att jag inte förstod förrän efteråt att det var nog en hel del som fick skrivas om. Ett annat minne är när Kajsa och jag åkte spårvagn i Göteborg på väg till Sfpog konferens. Då började Kajsa försiktigt berätta att hon på Öland hade en … ja, på Öland fanns en…. Jag trodde hon köpt sommarstuga men det var ju Bengt som Kajsa träffat och så gärna ville prata om. Så kom Bengt in i våra liv och vi fick alla ta del av deras kärlek och glädje över att ha funnit varandra. Kajsa var också mycket mamma och mormor, inte ett möte utan en glimt av detta, stoltheten över Emma som fann sin egen väg bl.a. som Gestaltterapeut och så glädjen över att bli mormor. Det blev en ny orienteringspunkt för Kajsa och många var berättelserna om vardagsbestyr med Miriam. Kajsa hade en genuin förståelse för ”hur det är att vara den andre”, hur det är att vara människa utifrån olika villkor, liten som stor, patient eller personal och i mötet med Kajsa kände jag alltid att de blå ögonen med skrattglimten i mötte mig med nyfikenhet och värme. Men till SAKEN - ett av de sista minnena från Kajsa är när hon sitter i Ingrid Ursings hall en sen kväll på väg hem från ett av våra möten, hon dunkar käppen i golvet och håller ett anförande om att vi MÅSTE arbeta för att kvinnor ska få abortmedicin att barnmorskor ska få förskrivningsrätt! Detta bär vi med oss när vi skiljs. Kajsa är ”vurpen” (västgötska för bördig) från Skövde och där vill hon också bli begravd. Kan inte låta bli att göra en association till Skövdes skyddshelgon Helena som levde på 1100-talet. Helena var modig och stred också för kvinnor sak, inte minst våld mot kvinnor. Kajsa är nu inlemmad i ledet av ”Modiga kvinnor från Skövde” de som vågade utmana och strida för kvinnors rättighet att bestämma över sina egna kroppar. Lerdala 21 januari 2020 Ingegerd Wirtberg — Kajsa! Jag minns faktiskt inte första gången vi möttes. Det måste ha varit då, kanske på 80-talet, när vi var en krets gynekologer, som började känna igen oss i varandra. Vi kom från våra hemmakliniker på olika ställen i landet, där vi känt oss lite udda och ensamma. Vi satt i en stor cirkel och delade erfarenheter och ingen var viktigare än någon annan och du gjorde aldrig nåt stort väsen av dig själv fastän du troligen var mer erfaren än de flesta av oss. Vi sökte alla en ny professionell identitet; vi hade börjat förstå att våra patienters erfarenheter och levnadsvillkor spelade roll för de symtom de presenterade och vi sökte nya ord, nya begrepp, nya arbetsmetoder. Men fr.a. sökte vi bekräftelse hos varandra, att vi var flera som delade samma verklighet. När jag söker i mitt minne glimmar det till, när du började presentera din forskningsidé om det du kallade kvinnors ”livslinjer”. Då lyste du av entusiasm och engagemang som smittade och jag kände igen mig i den verklighet du ville åskådliggöra. Och lyckades åskådliggöra. Det blev lätt att lägga in sitt eget liv i den modellen och öka sin självrespekt över vad vi som yrkesarbetande mammor faktiskt orkat. Och sen blev det världskonferens 1992 och jag fick vara med i den krets, som förberedde och genomförde. Och vi kom varandra närmare. Och vi blev viktiga för varandra. Så stort och rikt det har varit att vi har fått lov att följa varandras liv på det sätt som vi gjort sedan dess i vårt lilla sällskap. Det kändes nästan som om jag också blev mormor när Miriam föddes. Det var nästan så att jag också fick följa dig och Miriam på vägen till skolan. Jag har i alla fall fortfarande inre bilder av de promenaderna. Och jag fick vara med och bevittna din förälskelse och besöka det Öländska landskap där du mer och mer började vistas. Och Bengt och du blev på något sätt förebilder i en annan dimension, för hur man kan leva och skapa tillsammans med ömhet och respekt inte bara för varandra utan också för den miljö som omsluter en. Och tänk att ni, Bengt och Kajsa senare var med i den lilla grupp, som följde med mig ända upp till Missenträsk, hem till Sara Lidman. Det var för mig viktigt och oförglömligt. Som norrlänning har man vant sig vid att tänka att allt intressant finns söderöver. Och ni kom tillbaka. Flera gånger, till Sara i Umeå och till Nordingrå. Och till Ådalen. Jag kan fortfarande för min inre blick se SJ-tåget orma sig söderut, när vi hade lämnat av er i Kramfors, den sista gången vi träffades. Tåget blev så litet i det mäktiga Ångermanländska landskapet. Tåget gick i samma riktning som det berömda demonstrationståget i Ådalen 1931. Och jag får en association! Kajsa..... vi har varit del i en slags revolution som fortfarande pågår. i slow motion och inte alltid så synlig. Den stöter på patrull ibland, liksom tåget 1931. Men rörelsen går vidare. Din insats har varit stor och betydelsefull. Oändligt TACK För ditt trägna arbete, för inspiration på många plan. Och framför allt för din vänskap. Marianne En av rottrådarna i Sällskapet Lifsens Rot.

TACK KAJSA <3

Tack för allt roligt vi haft. Även mitt i viktigt arbete. Tack för alla gapskratt och alla småskratt. Åt knasigheter och mänsklig dårskap, mitt i det vackra, vanliga livet. Tack för din ödmjukhet och din eftertanke. För att du aldrig lät dig imponeras av det märkvärdiga och högtravande. Tack för din humor och din plötsligt oväntat skarpa tunga. Tack för din förmåga att tänka till och tänka om. Och för alla gånger du inte lyckades hålla dig för skratt. Tack för att du var så tillåtande. ”Det är en världslig sak”, sade du (likt Karlsson på taket) när ett glas föll i golvet och gick sönder, eller något oviktigt råkade bli bortslarvat. Människor är viktigare. Hur de har det. Att de har det bra. Och inte blir bortglömda. Tack Kajsa, för dina orädda öppna ögon. Samhället och världen har förändrats i rasande fart runt dig. Du arbetade och skrev och påverkade i Sverige och i världen fram till för bara några år sedan. Ingenting är sig likt från det Stockholm du kom till som ung begåvad student, från din hemstad Skövde. Aldrig att du suckade och tyckte det var för mycket att förstå. Att prata med dig var alltid som att prata med en ung människa, helt införstådd med dagens realiteter. Ingenting var dig främmande. Visst kunde du vara tvärsäker och avfärdande ibland. Men från den stund du insåg att du haft fel, ändrade du ståndpunkt och såg inte tillbaka. Tack Kajsa, för din härliga kärlek till njutning och bekvämlighet. För din trivsel i naturen, för din glädje i att känna livet hud mot hud. Det var lyx att dela sådana stunder, utomhus, vinter och sommar, med dig. Och du glömde inte hur bekvämt det är att ha något varmt att dricka med sig om vintern, och något svalt och gott om sommaren. Tack för att du möjliggjorde så mycket för oss andra. För nya generationer kvinnor. För människor vars arbete och liv du stöttade genom din omsorg och din hjälp. Som min far och som jag. För att du inte skyggade för allt praktiskt som behövde tas om hand, samtidigt som du unnade dig själv och oss andra njutning och förströelse. Du drev inte på oss och du unnade oss alltid att ha det bra. Tack för att du lät oss andra serva och hjälpa dig. Tack för att du lät din nya man Bengt främja ditt arbete, så som du främjade min fars. Som en kedja av givande och tagande, genom decennier av kärlek och liv. Tack mamma Kajsa, för att du var världens bästa mormor till Miriam. Tack för vårt samarbete och vårt hemliga samförstånd, nära henne, på varsitt sätt, från varsitt hjärta. För att du kände det som en ynnest och en glädje att vara mormor. Inte en plikt. För att du på riktigt tyckte om att vara där, precis som när du sydde mina maskeradkläder och vallade mina skidor, för länge, länge sedan. Tack för att du var med oss så länge! Tack för att vi fick se mer av dig. Tack för att du släppte taget om så mycket att ditt ljus blev alltmer synligt. Tack för att du fortfarande skrattade åt det knasiga när du knappt hade några ord kvar. För att du kunde fnissa på Kajsa-vis när orden inte ville komma till dig som de skulle. Tack för att vi fick pyssla om dig när du inte kunde pyssla mer. Och tack för att du då var stilla och verkligen ville nå fram och bli nådd. Emma — Till minne av Kajsa! Den tolvte januari kom ett mail från Bengt ” Ännu en rottråd har brustit. Det känns omöjligt att inse att Kajsas blå ögon inte längre kan lysa mot oss - men nu slipper hon undra varför allt är så svårt att förstå sig på. Så många underbara minnen från snart 30 år - med anknytning ända till 1946 - Kajsa fattas oss!!” I vårt nätverk ”Lifsens rot” började mailen cirkulera och vi försöker väl alla förstå det som inträffat. Vi hade ju precis fått veta att en annan rottråd brustit – Helga Sjöström hade också lämnat detta jordelivet och det var mycket att ta in och förstå. Minnen från möten med Kajsa har tumlat om sedan jag fick beskedet och även om Kajsa och jag inte hade regelbunden kontakt genom åren så var det så lätt att knyta an när vi träffades. Det allt övergripande minnet är Kajsas hängivenhet för ”SAKEN”, kvinnors reproduktiva rättigheter var den bas varifrån Kajsas engagemang och intellektuella skärpa utgick. Att sjukvårdens roll är att stödja och hjälpa kvinnan att fatta egna beslut som rör den egna kroppen vare sig det gäller abort eller preventivmedel. Att kvinnan är subjektet var en självklarhet för Kajsa och detta kom också till uttryck i hennes avhandling där hon -stick i stäv - med den vetenskapliga traditionen på Karolinska Institutet – lät kvinnornas egna röster komma i förgrunden snarare än att transformeras till statistik och tabeller. Kajsas betydelse för utvecklingen av reproduktiv hälsa i Sverige kan inte överskattas. Jag har många gånger suttit på internationella konferenser där temat varit de stora grupper unga flickor i exempelvis USA och Storbritannien som får sin första baby tidigt i tonåren under undermåliga förhållanden. Bristande sexualupplysning, ingen ungdomsmottagning, dyra preventivmedel och små möjligheter till abort anges aldrig som orsak till de höga födslotalen, Nej, här talas det om ”smittoeffekt” flickor emellan och program där man ska avskräcka flickor att bli gravida genom att exempelvis få bära runt på en docka (som ska matas och skötas) eller helt enkelt dra in försörjningsstödet för den som man blir gravid. (!) Åh vad jag då har längtat efter Kajsas tydlighet och formuleringsförmåga kring de här frågorna! ”SAKEN” var det, Kajsa verkade genuint ointresserad av att framhäva sin egen person, hon var ”SAKEN”. När hon 1995 fick professors namn av regeringen – bland den finaste utnämning man kan få för att ha varit i rikets tjänst – fnissade hon förtjust och sa att det var så praktiskt för nu behövde hon inte korrigera utländska kollegor som ständigt tilltalade henne professor, det var ju lite genant. Så slutar också artikeln i Läkartidningen 2017 med att Kajsa uppmanar kollegor och politiker att fortsätta verka för kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter snarare än att hon framhåller sin egen gärning inom området. När jag skrev på min egen avhandling i början på 1990talet tog jag mod till mig och skickade ett manus till Kajsa. En lördagskväll vid niosnåret ringde hon och vi satt i två timmar och gick igenom texten Hon hade läst noga, hade många synpunkter som framfördes med sådan värme och saklighet att jag inte förstod förrän efteråt att det var nog en hel del som fick skrivas om. Ett annat minne är när Kajsa och jag åkte spårvagn i Göteborg på väg till Sfpog konferens. Då började Kajsa försiktigt berätta att hon på Öland hade en … ja, på Öland fanns en…. Jag trodde hon köpt sommarstuga men det var ju Bengt som Kajsa träffat och så gärna ville prata om. Så kom Bengt in i våra liv och vi fick alla ta del av deras kärlek och glädje över att ha funnit varandra. Kajsa var också mycket mamma och mormor, inte ett möte utan en glimt av detta, stoltheten över Emma som fann sin egen väg bl.a. som Gestaltterapeut och så glädjen över att bli mormor. Det blev en ny orienteringspunkt för Kajsa och många var berättelserna om vardagsbestyr med Miriam. Kajsa hade en genuin förståelse för ”hur det är att vara den andre”, hur det är att vara människa utifrån olika villkor, liten som stor, patient eller personal och i mötet med Kajsa kände jag alltid att de blå ögonen med skrattglimten i mötte mig med nyfikenhet och värme. Men till SAKEN - ett av de sista minnena från Kajsa är när hon sitter i Ingrid Ursings hall en sen kväll på väg hem från ett av våra möten, hon dunkar käppen i golvet och håller ett anförande om att vi MÅSTE arbeta för att kvinnor ska få abortmedicin att barnmorskor ska få förskrivningsrätt! Detta bär vi med oss när vi skiljs. Kajsa är ”vurpen” (västgötska för bördig) från Skövde och där vill hon också bli begravd. Kan inte låta bli att göra en association till Skövdes skyddshelgon Helena som levde på 1100-talet. Helena var modig och stred också för kvinnor sak, inte minst våld mot kvinnor. Kajsa är nu inlemmad i ledet av ”Modiga kvinnor från Skövde” de som vågade utmana och strida för kvinnors rättighet att bestämma över sina egna kroppar. Lerdala 21 januari 2020 Ingegerd Wirtberg — Kajsa! Jag minns faktiskt inte första gången vi möttes. Det måste ha varit då, kanske på 80-talet, när vi var en krets gynekologer, som började känna igen oss i varandra. Vi kom från våra hemmakliniker på olika ställen i landet, där vi känt oss lite udda och ensamma. Vi satt i en stor cirkel och delade erfarenheter och ingen var viktigare än någon annan och du gjorde aldrig nåt stort väsen av dig själv fastän du troligen var mer erfaren än de flesta av oss. Vi sökte alla en ny professionell identitet; vi hade börjat förstå att våra patienters erfarenheter och levnadsvillkor spelade roll för de symtom de presenterade och vi sökte nya ord, nya begrepp, nya arbetsmetoder. Men fr.a. sökte vi bekräftelse hos varandra, att vi var flera som delade samma verklighet. När jag söker i mitt minne glimmar det till, när du började presentera din forskningsidé om det du kallade kvinnors ”livslinjer”. Då lyste du av entusiasm och engagemang som smittade och jag kände igen mig i den verklighet du ville åskådliggöra. Och lyckades åskådliggöra. Det blev lätt att lägga in sitt eget liv i den modellen och öka sin självrespekt över vad vi som yrkesarbetande mammor faktiskt orkat. Och sen blev det världskonferens 1992 och jag fick vara med i den krets, som förberedde och genomförde. Och vi kom varandra närmare. Och vi blev viktiga för varandra. Så stort och rikt det har varit att vi har fått lov att följa varandras liv på det sätt som vi gjort sedan dess i vårt lilla sällskap. Det kändes nästan som om jag också blev mormor när Miriam föddes. Det var nästan så att jag också fick följa dig och Miriam på vägen till skolan. Jag har i alla fall fortfarande inre bilder av de promenaderna. Och jag fick vara med och bevittna din förälskelse och besöka det Öländska landskap där du mer och mer började vistas. Och Bengt och du blev på något sätt förebilder i en annan dimension, för hur man kan leva och skapa tillsammans med ömhet och respekt inte bara för varandra utan också för den miljö som omsluter en. Och tänk att ni, Bengt och Kajsa senare var med i den lilla grupp, som följde med mig ända upp till Missenträsk, hem till Sara Lidman. Det var för mig viktigt och oförglömligt. Som norrlänning har man vant sig vid att tänka att allt intressant finns söderöver. Och ni kom tillbaka. Flera gånger, till Sara i Umeå och till Nordingrå. Och till Ådalen. Jag kan fortfarande för min inre blick se SJ-tåget orma sig söderut, när vi hade lämnat av er i Kramfors, den sista gången vi träffades. Tåget blev så litet i det mäktiga Ångermanländska landskapet. Tåget gick i samma riktning som det berömda demonstrationståget i Ådalen 1931. Och jag får en association! Kajsa..... vi har varit del i en slags revolution som fortfarande pågår. i slow motion och inte alltid så synlig. Den stöter på patrull ibland, liksom tåget 1931. Men rörelsen går vidare. Din insats har varit stor och betydelsefull. Oändligt TACK För ditt trägna arbete, för inspiration på många plan. Och framför allt för din vänskap. Marianne En av rottrådarna i Sällskapet Lifsens Rot.
Beställ blommor Blommor
Ge en gåva Minnesgåva