Michael Lindell

Mörkret jag sett förr, inte alls som nu. Här är kallt, här är öde, här är tomt. Det liv jag känt har slocknat, jag är redo nu. Att befrias från det som gör så ont. Jag följde dina spår i vått och torrt. Men dit du rest kan jag inte färdas till. Min sorg är så bottenlös och den tynger mig. Fast en inre röst, den viskar vad den vill. När du gett allt du vill, ska du ge lite till. Och ta ett litet kliv. Finns det ens en dag efter den här? Vet jag alls, vad är falskt, vad är sant? Du gav livet mening, du var mig så kär. Den väg som lagts framför mig är så brant. Hur ska jag resa mig? Hur kan jag finnas utan dig? Du tar ett litet kliv. Ta ett steg och ännu ett, är det enda som är rätt. Att ta ett litet kliv. Bara ta ett andetag. Ett steg i sänder orkar jag. Blicka inte så långt och det går bra. Nästa steg, är ett val som jag ska våga ta. Fastän vägen är lång, dras jag mot en soluppgång. Och tar ett litet kliv. När dagen gryr, vad händer sen? När man vet att ingenting kan någonsin bli sig likt igen? Jag ska finna tröst, hos min inre röst. Och ta ett litet kliv.