Jan Borglund

Det finns så många minnen och så mycket man vill berätta för att ge en sann bild av vår älskade pappa.... När vi var små var han så stor och stark, han sprang maraton, spelade fotboll och när han bar in oss till våra sängar efter att ha somnat i soffan så var vi tryggast i världen. Han ställde upp på att leka kittel-leken gång på gång för att vi tjöt av skratt, han blev mittpunkten på skolans julpysselkväll för att han målade så fina trätomtar, och flera av våra kompisar sa att de önskade Janne var deras pappa! Han ritade och tecknade och läste matematikböcker på löpande band, och han var alltid den som skjutsade till träningar och höll handen under sjukhusbesök mm. Även när vi blev äldre och självständiga så kunde vi alltid be pappa om hjälp när det verkligen krisade. Pappa älskade att resa och såg verkligen till att göra det - även om han glömde visa bilderna efteråt. Han var nyfiken på folk och på världen och hade många tankar och reflektioner över stort och smått, och även om vi inte alltid höll med så var middagar med pappa sällan långtråkiga. Vet inte om han var modig eller bara galen som gav sig på att lära hela 3 "fruntimmer" att köra bil, när det var dags för den sista av oss att lära sig fickparkera började dock tålamodet sina en aning. Livet är inte alltid lätt, relationer är svåra och alla gör vi misstag, men pappa pratade inte illa om andra och han skyllde aldrig ifrån sig om han gjorde oss arga - han lyssnade och tog till sig budskapet och bad om ursäkt. Pappa var djupt innerst inne en väldigt känslig och känslosam människa, och han hade lätt att visa oss kärlek och att säga att han älskade oss. Vi är så tacksamma att vi fick dela hans sista timmar med honom och hålla hans hand när han mjukt släppte taget. Även om våra hjärtan är krossade så vet vi att pappa var redo för sin sista resa, och att han alltid kommer vaka över oss. Vi älskar och saknar dig, alltid, lilla pappa.