Det första mötet
När jag kom från Århus till Köpenhamn sommaren 1973 för att studera film- och medievetenskap tog det inte lång tid innan jag lärde mig pilgrimsfärden till Christianshavn, även om det alltid var kallt och blåsigt på Christianshavns Torv.
Den lilla ön Christianshavn (mellan Köpenhamn / Zeeland och Amager) var ursprungligen hem för den danska flottan, men är idag tyvärr mest känd för Fristaden Christiania, ett gammalt kasernområde, som olagligt ockuperades 1971 av slumstormare, och som sedan dess varit huvudstadens centrum för omfattande brott, särskilt narkotikahandel. Politiker har aldrig vågat ta ställning mot ockupanterna. Nu är Christiania en slags turistattraktion, även om det är en fläck på huvudstaden och den ockuperade områdets vackra natur.
Men Christianshavn är lyckligtvis mer än Christiania, och på 1970-talet låg det danska filmmuseet på Store Søndervoldstræde. Museet grundades redan 1941, men först omkring 1968 fick arkivet, biblioteket, biografen och administrationen plats i lokalerna på Store Søndervoldstræde. Filmmuseets biograf visade många filmer från museets egen samling och från cinemateker över hela världen. Et riktigt paradis för film-fans. Senare 1996 flyttade Filmmuseet och Filminstitutet till lokaler på Gothersgade - mittemot Kongens Have. Men för många filmnördar i min ålder är Filmmuseet på Store Søndervoldstrædet den äkta varen.
Det var också ett paradis för filmnördar "från andra sidan", t.ex. Bo Halvarsson och Bo Berglund. På 1970-talet var det lätt att ta sig från centrala Malmö till Havnegade i Köpenhamn med flygbåtarna - cirka 40 minuter och före Danmarks och Sveriges EU-medlemskap fanns det till och med cirka 15 minuters tullfri försäljning ombord. Från Havnegade kunde de filmintresserade svenskarna snabbt gå till Christianshavn och de "heliga salarna" på Filmmuseet. Bo Halvarsson och Berglund gjorde det.
Liksom Berglund studerade Bo Halvorsson filmhistoria vid Lunds universitet i mogen ålder och träffade ibland sin vän, filmkritiker och författare Svend Mikael Sne just vid Filmmuseets filmföreställningar (Sne dog 2012, Halvarsson dog 2019). Bo Berglund träffade mig.
Berglunds djupt rotade lust att söka och fastställa historiska fakta - inte bara om film - ledde till att han och jag försökte hitta datumet för vårt första möte och vårt första samtal. Resultat: 26 september 1978.
1) Vi kunde båda koppla vårt första möte med en viss filmserie i Filmmuseets biograf: en serie korta amerikanske stumfilmsfarsar.
2) Bo Berglund hade en god uppfattning om när han varit på filmmuseet; kanske hade han sparat biljetterna från flygandebåterna
3) Jag har lister över filmer som jag har sett år efter år.
4) Ovanstående punkter sammanföll med datum 26/9 1978.
Den dagen såg jag dessa filmer på Filmmuseet: La crise est finie (Robert Siodmak, 1934) samt de fyra korta farsorna av och med Roscoe Arbuckle: Fatty's Debut (1914), Love (1919), A Desert Hero (1919 ) och The Sea Nymphs (1914). Buster Keaton spelade i några av Arbuckles film, och de blev början på hans karriär.
Biblioteket var öppet mellan föreställningar kl. 19 och 21, och under pausen skyndade jag mig in för att ta reda på något om de två första Arbuckle-filmerna jag sett. Berglund gjorde detsamma. Senare kom BB ihåg, att han och jag sträckte oss efter samma filmlexikon i en bokhylla - och därmed kom i samtal. Jag kunde berätta, att jag 1973 hade skrivit två artiklar om Buster Keaton, Arbuckle's upptäckt. Liksom så mycket annat jag skrev då, hade det varit mycket bättre om jag hade skrivit det efter att jag fick lära känna Berglund. Men mitt intresse för stumfilmsfarsar har förmodligen gjort Berglund nyfiken och omedelbart sympatisk mot denna danska filmnörd.
Från det första mötet utvecklades flera möten och samtal - och en vänskap! Jag var ibland hotell för Berglund när han analyserade gamla filmrullar på Filmmuseets lager i Bagsværd eller studerade dammiga telefonböcker på Kungliga biblioteket, och han var hotell för mig några av de år jag deltog i Filmdagarna i Malmö för Filmrutan först i lägenheten på Upplandsgatan och senare på Västra Ryttmästaregatan 19.
Efter mor Stinas död 2006 besökte jag aldrig Berglund hemma igen - varken på Lorensborg eller Ryttmästaregatan; Vi träffades alltid på något kafé mitt i Malmö, ofta ett lugnt konditori i Spångatan nära Traingeln eller caféet i Råck å Folk vid Lilla Torg. De senare åren kom Berglund tyvärr sällan till Köpenhamn, och han resta inte längre till stumfilmfestivalen i Pordenone.
Men vi firade både 10-årsjubileum och 20-årsjubileum för vårt första möte i Köpenhamn med en middag respektive på en restaurang nära Gråbrødre Torv och på Restaurant Lurblæseren, Frederiksberggade (Strøget), nära Rådhuspladsen. Efteråt har jag tänkt på varför jag inte valde Restaurang Rio Bravo i Vester Voldgade till den goda saken restauranten är uppkallad efter en berömd westernfilm - men Berglund var jo inte westernman.
Visa mer
Visa mindre