Karin Sjödin

Mamma, jag saknar dig och idag skulle jag behövt din varma famn att gråta ut i 💔

Sitter och tänker på en härlig, jättefin högskolekompis, som skulle fyllt 60 år idag.

Hej mamma, Känns underligt hur tiden fungerar ibland. Att den fortsätter att gå, trots att det känns som om man står kvar på exakt samma plats långt senare. Det har varit rätt kaotiskt periodvis det gångna året och jag har både lärt mig nya saker om mig själv och utvecklats till en något bättre människa. Något som återkommit till mig under året är alla de gånger du sagt "detta kommer du uppskatta när du är äldre". Jag inser hur rätt du hade, för många av de saker jag åstadkommit under året hade jag inte klarat om inte du redan lett mig in på rätt väg. I år har jag tagit ditt råd, att göra saker JAG mår bra av och inte görs saker för att ANDRA ska må bra. Jag har vågat ge mig ut på hemester med bara Suki till sällskap, något jag aldrig skulle vågat göra tidigare. Men du har uppfostrat mig till att vara modig, stark och envis. Du har även alltid uppmuntrat mig att våga vara självständig, trots att jag inte vågat stå på egna ben alla gånger. Av oss två är det definitivt jag som haft svårt att "klippa navelsträngen". Jag vill att du ska veta att du är långt ifrån glömd och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Ibland kan jag nästan höra din röst och känna din trygga "mammalukt". Ord kan inte ens börja att beskriva hur mycket jag saknar dig men jag vet att du är på en bättre plats nu. Pussa morfar, mormor, familjen Krok och alla smurfar från mig ️

Ett sista farväl, vila i frid. Janne, Christer, Magnus med familjer

Finns så många minnen från vår barndom, omtänksam familjevän som kommer vara saknad. Vila i frid Karin.

Karin! Onsdag 3 juni. Väntar på hustrun i en park. Jag får som ofta en impuls att ringa dig när solen skiner, som den gjorde i Östersund denna dag. Mobilnumret används inte, det fasta inte heller. Det tar en stunds sökande i mobilen innan jag får napp där jag inte ville. Sidan innehåller då bara få uppgifter. Men jag ser och vet att det gäller dig. Första minnet är 1983. Du presenteras vid fikat som Skogsvårdsstyrelsens nya telefonist, jag ser bilden tydligt. Visar dig vara en tjej med integritet och som valde bort kotterierna vid vissa fikabord och tycktes föredra oss skogsgubbar. Vi fick bra kontakt tycker jag, ibland fanns möjlighet för den kontorspersonal som ville att hänga på till skogs. Det hände flera gånger, ibland i träligt väder, men inga klagomål från dig på sånt'. Jag kan verkligen uppskatta att kontakten och vänskapen kunde fortsätta efter flytten hem till Jämtland 1988. Du och jag etablerade den jargong i telefonsamtal och skrivna meddelanden mellan "Klyktattarn" och Surjämten" som följde med ända till vårt senaste och sista samtal, troligen bara någon vecka innan den 11 maj. Det har varit en angelägen och uppskattad vänskap. Jag planterar ett träd som minne av dig.

Vi kommer att sakna dig.

Karin, en av mina äldsta vänner. Sara har beskrivit dig på pricken! med din varma humor i alla lägen. Dig har jag känt sedan vi var 5 år. Vi visste var vi hade varandra både innan och utan. Hur lång tid det än gick mellan våra träffar, så fortsatte vi där vi var. Ingen behövde göra sig till för den andre. Du var en riktig vän! Så mycket roligt vi har gjort! Både som barn och som halvvilda tonåringar. Dig kunde man berätta allt för. Så många brev vi skrev till varandra på somrarna när du var i Kramfors och jag var kvar hemma. Vad många hemligheter vi har viskat till varandra :-) Alla de där sakerna som bara du och jag vet... Jag känner det som att en del av mig är borta nu. Alla våra minnen.. Men du finns väl där någonstans Vi möts igen. Kram vännen!

Må du vila i frid Karin. Du lämna för tidigt, kallo paradisio.

För tidigt, för ung, känner bara sorg. Fin text du skrivit Sara

Hej mamma, Det finns så mycket jag vill säga till dig som jag önskar jag sagt till dig när du fortfarande fanns. Jag tänker på alla gånger du gett mig stöd, en axel att gråta på, en säng att sova i och framförallt har du gett mig kärlek. Du och jag har inte alltid varit överens och jag ångrar så många av de saker jag sa och gjorde då. Jag önskar att jag kunnat förklara varför jag var så arg, ledsen och instängd. Jag borde ha litat på att du hade kunnat hjälpa mig och förstå mig, men jag vågade inte och agerade därför utåt. Förlåt mig för det, jag ångrar att jag inte sagt förlåt fler gånger. Jag tänker på alla gånger du ställt upp för mig när jag behövde dig. När jag stod utan bostad, jobb, nydumpad och med två hundar (varav den ena var en valp på 4 månader) så var det självklart för dig att jag skulle bo hos dig. Hur du hjälpte mig att hantera sorgen och ilskan samtidigt som du planerade en resa för bara oss två och hundarna. Långsamt blev jag stark igen och jag fick med din hjälp ny ork till att fortsätta kämpa. Jag tänker på hur du reagerade första gången du hörde att jag skaffat hund; "Men VAFAAAAN Sara, menar du på fullaste allvar att du köpt en sån där mördar- kamphund Och VAFAAAAN, du vet ju att både du och jag är allergiska!!!" När du väl träffade Callie var det precis som för mig: kärlek vid första ögonkastet. Jag minns att när jag flyttade till min allra första lägenhet hösten -17 var ditt svar på min fråga om du skulle klara dig utan mig nu;"Dig skiter jag väl i! Men det kommer bli tomt utan hundarna!" Vi har många bra minnen och ett gäng dåliga minnen ihop, men trots allt skulle jag aldrig byta dig mot någon annan mamma i världen. Du har uppfostrat mig till en stark individ och för det är jag evigt tacksam. Jag kommer alltid att sakna dig och älska dig mamma och jag lovar att inte tjafsa för mycket med Johan. Vila mjukt mamma.

Ofattbart ...

Du fattas mig...️