Ingvar Björkman

Den 18 juni 2020 lämnade han oss för att gå vidare till nästa äventyr. När Sussie, hans själsfrände och livskamrat, hastigt försvann för lite mer än 2 år sedan, så var sorgen enorm. Hans hälsa fick ett par rejäla törnar och mer än en gång satt vi på sjukhuset och undrade om vi skulle få lämna utan honom. Men som den otroligt envisa, starka och sega 40-talist han var så kom han tillbaka. Den kämparglöden personifierade honom livet igenom och återberättas av nästan alla man pratar med som kände honom. Vilka svårigheter som än mötte honom så tog han sig förbi, utan att klaga och med framtiden i sikte. Han växte upp i Stockholm med 9 syskon, en uppväxt där det alltid hände saker och aldrig var tyst. Den andan följde honom vart han än flyttade och dörren stod alltid öppen för familj och vänner. Bageriet, som funnits i familjens blod i generationer, utgjorde största delen av hans yrkesverksamma liv. Bageriet som han sa räddade hans liv när ungdomen kanske blev lite väl äventyrlig. Han drevs av nyfikenhet och entreprenörskap och få saker undgick hans “meckande” fingrar - allt från diskmaskiner, som kanske kunde kasserats för 10 år sedan men som ju faktiskt gick att reparera, till husbyggen och klassiska bilar. Han älskade att segla, åka motorcykel och uppleva galna äventyr. Men han var å andra sidan lika förtjust i att sitta i soffhörnan och läsa hyllvis med böcker och se filmer. Han var högljudd och direkt med sin alldeles egna humor, som kanske inte alltid gick hem hos alla. Men det fanns alltid en välmening. De som kom honom nära fick se den känsliga sidan som hade det största av hjärtan och en lojalitet utöver det vanliga. När det stormade stod han alltid fast. En dikt han gärnade citerade som för honom stod för vikten av medkänsla och att förstå att det alltid finns olika sidor att se till är den av Nils Ferlin: Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord – var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort. du barfotabarn i livet. Jag tror inte att det var en slump att pionerna slog ut runt kl 10 på förmiddagen den 18 juni i både min och min syster Emilies trädgård, samtidigt som pappa lämnade oss. Just de pioner som var Sussis älsklingsblommor. Jag tror att hon ville att vi skulle veta att nu, nu hämtade hon hem honom. /Anna med Emilie, Mikael, Linda och barnbarn.