Björn Wellander

Till Björns minnessida Björn Wellander föddes den 25/8 1950 i Vänersborg. Det var en dramatisk förlossning. För att rädda mamma och Björn gjordes ett akut kejsarsnitt. Först såg det ut att ha gått bra men det visade sig att Björn hade varit utan syre under för lång tid och hans hjärna hade skadats. Han fick en CP-skada som gjorde honom gravt fysiskt handikappad i hela sitt liv. Men hans intellekt var intakt liksom hans starka vilja, hans envishet och hans otroligt goda humör. Vi vet inte vad som gör att vissa människor ser glaset som halvtomt medan andra ser det som halvfullt men för Björn var glaset alltid halvfullt. Trots att han behövde hjälp med allt praktiskt lyckades han behålla en stark personlig integritet och behandlades, när man lärt känna honom, alltid med respekt. När Björn växte upp hade barn med funktionshinder ingen skolplikt. Det var vår farfar, språkprofessorn Erik Wellander (känd från SvD för sin språkspalt ”I Marginalen”) som sade ”gossen skall gå i skola” och så blev det. Efter 11 år i grundskola, först på Eugeniahemmet i Stockholm och sedan på Bräcke Östergård i Göteborg, fick han hoppa över ett år och gick 2 år i gymnasiet. På Bräcke trivdes han och lärde känna lärare och sjukgymnaster som blev vänner för livet. Det var närmast en regel att man med Björns handikapp blev sjukpensionär efter avslutad skolgång men den ansvarige läkaren på Bräcke, Dr Olow vägrade. I stället ordnades en assistenttjänst på Bräcke och efter några år var det en lärare som föreslog att han skulle söka in på lärarhögskolan. Han gick klasslärarutbildningen men fick ingen examen utan bara ett intyg att han genomgått utbildningen. Det fanns en rädsla för att skapa ett prejudikat, då ingen med så gravt fysiskt handikapp hade gått utbildningen tidigare och Björn hade ju inte deltagit i gymnastik. Han deltog även i klassens studieresa till Pakistan och ”fjällvandrade med rullstol” med friluftsföreningen Argaladei. Han fick arbete som lärarassistent vid Rävekärrskolan i Mölndal och arbetade i praktiken som speciallärare men med lägre lön. Efter några år gick han även speciallärarutbildningen men fick fortfarande ingen lärartjänst eftersom han inte var klasslärare. Efter 17 år struntade en förvaltningschef i reglerna och Björn fick sin tjänst. På frågan om han var bitter svarade han : Nej, jag är glad över att det ordnade sig till slut. ”Ingenting är omöjligt” och ”det ordnar sig alltid på något sätt” var Björns två viktigaste förhållningssätt till livet. Han hade turen att växa upp under en tid då människor med funktionsvariationer fick det allt bättre. Björn var med och bidrog till detta genom att engagera sig i DHR, där han var ordförande i Mölndal och vice ordförande i VGR. Han engagerade sig politiskt I Folkpartiet Liberalerna där han tog upp frågan om varför han skulle vara beroende av bröder och vänner för att kunna gå på bio eller teater. Detta fördes vidare till dåvarande partiledaren Bengt Westerberg vilket resulterade i lagen om personlig assistent. Lennart Hylands Röda Fjädern-insamling lade grunden för eget boende och Björn var med och startade kooperativet OLGA (Oberoende Liv i Gemenskap och Arbete) där han blev ordförande. Han anställde sina egna assistenter och måste ha varit en god arbetsgivare, för många av de anställda har stannat över tio år och förblivit vänner långt efter de slutat. Hanne som var hos Björn ända till slutet har arbetat för honom i 32 år och betraktas närmast som en familjemedlem. Farfar och farmor köpte vårt sommarställe, Kammartäppan, 1925 och där tillbringade vi alla lov under uppväxten. Björn älskade Kammartäppan där farfar mostrar, fastrar, farbröder och kusiner blandades i bästa Fanny och Alexanderstil. Björn bodde ju på internatskola under terminerna och det var på loven han fick vara tillsammans med familjen. Han brukade säga att det var ett under att han inte var institutionsskadad och Kammartäppan kanske var främsta orsaken till det. Han fick vara en i mängden. Vi tog med honom på våra upptåg utan att ta mer hänsyn till hans handikapp än nödvändigt vilket gav honom en hel del blåmärken men mest glädje och skratt. Björn fick också en nära relation till vår äldsta kusin Göran som fortsatte att vara en vän och något av en storebror, livet igenom. De sista åren var svåra för Björn. Hans cancersjukdom bröt ner hans kropp bit för bit trots hans envisa motstånd. Han vägrade att ge upp även om jag tror han kände att slutet närmade sig. Till Björns stora glädje hann han fira sin 70-årsdag med släkt och vänner. Han var lycklig men mycket trött. Drygt två veckor senare gick han bort. Han var nöjd med sitt liv och vi är glada och tacksamma att han var vår bror. Björn, vi saknar dig men du lever i våra hjärtan.