Arne Söderbergh

Arne var min mormor Sigrids yngste bror. Jag lärde känna honom riktigt ordentligt först sent i hans liv. Jag tänker på Arne med tacksamhet för den gemenskap som uppstod under våra blixtvisiter i Strängnäs. Att kliva in över hans tröskel på Brinkska vägen var för mig som att komma hem en smula. Jag tänker på honom med tacksamhet för att han även släppte in min man och mina barn i sitt hem och sitt liv så att också de fick lära känna honom. Det fanns en ömsesidig öppenhet och vänlig nyfikenhet, därför hade vi alltid något att prata om. Många var samtalsämnena: vi talade om högt och lågt, om familjen och bekanta och om bandy och fåglar, förstås. Någon gång kunde Arne besöka oss vid stugan på Oknö när vädret tillät. Men oftast bjöd han oss hem till sig. Han blev en unik och viktig länk till min släkt. Han bjöd emellanåt alltså inte bara på kaffe och godsaker utan även på delar av en gemensam familjehistoria. Nu är Arne borta och saknaden är stor.