Det är något särskilt med vissa människor. Såna där som "tar över ett rum", som min bror brukar säga. Människor med en sådan utstrålning att de sätter prägeln över alla sammanhang de rör sig. Är de på gott humör, blir vi också det. Som att deras energi är mer smittsam än alla virus.
Min morfar var en sådan människa.
Därför var det tur att han nästan alltid var så positiv, modig, rolig, karismatisk och generös. I hans sällskap blev ju vi andra också det, vi hade inget val. Det är en mystisk egenskap, men så var det. Han var en sådan närvaro att även hans frånvaro alltid är märkligt... Närvarande.
Vi kommer att behöva vänja oss vid den frånvaron nu.
Det kommer att gå bra. För, som några av hans sista ord var, "vi tar med oss de fina minnena". Vi har många sådana, och de är en ändlös källa till inspiration.
Min morfar hade ett sätt att visa intresse för vad jag höll på med som kanaliserades genom uppmuntrande smeknamn. De var oftast ganska rakt på sak. "Tjena fotbollspelaren!". Jag fick några såna namn genom åren:
Brottaren, Schackspelaren, Journalisten. Och så vidare.
Jag tyckte om det. Det fick mig att känna mig sedd. Så jag tänkte, nu när vi är i avskedsstadiet, försöka mig på att återgälda det. Den här personen var du för mig:
Trollkarlen, Schackmästaren, Skidläraren, Jultomten, Fajtern, Reseledaren, Fotbollsnestorn, Kaptenen, Chefen, Inspiratören, Visionären, Komikern, Ledargestalten...
Och jo, viktigast av allt: Morfar.
Vila i frid nu.
Visa mer
Visa mindre