Inez Jonsson

Här följer en levnadsberättelse av vår mamma Inez – den är delvis berättat av Inez själv samt återhämtad av en nedtecknad levnadsbeskrivning, vi gjorde tillsammans på Fältvägens Säbo. Men även vi – hennes båda barn – har adderat våra egna minnen om vår fina mamma. En del har vi upplevt själva, medan annat är för oss återberättat. Detta är en kort resumé av Inez liv: Inez föddes fredag 22 februari i Mo/Vigge i Bergs kommun, året var 1929. En stor lycka för hennes föräldrar John G och Ida Johnsson och den lilla flickan var mycket efterlängtad. Familjen flyttade tidigt till Svenstavik. Det var en aktiv familj – förutom att hennes föräldrar tog hand om hem och barn – drev de ICA-handeln i Svenstavik. Inez växte upp med sin älskade lillebror Iwan och vi har hört om en hel del bus, som de två företog sig i det stora huset på Svenstavägen. Bland annat har vi hört om en händelse i deras föräldrars affär och en chockladtopp. Den var omöjlig att motstå. Mamma lyfte på glaskupan och nappade åt sig frestelsen, då hennes pappa precis klev in genom dörren. Man fick ju absolut inte norpa något i butiken olovandes. Det tog många, många år tills hennes mor Ida förvånad hittade en ihoptorkad chokladtopp längst uppe på översta hyllan i affären. Inez hade i vild förtvivlan slängt iväg den för att undkomma riset. Apropå ris – Inez blev en gång skickad ut och för att plocka sitt ris, då hon hade varit odygdig och skulle få smisk. Efter ett långt tag, kom hon tillbaka med de allra mjukaste små strån hon kunde hitta. Agan kom av sig och föräldrarna skrattade åt hennes finurliga tag. Mamma berättade alltid med stor värme om det lyckliga hemmet och den fina barn- och ungdomstiden. Mamma var ett nyfiket barn, hoppade, klättrade i träd, byggde kojor – hon lekte mycket. Familjen hade en del djur, speciella var hundarna. Familjen födde bl a upp Karelska Björnhundar. Mamma åkte ofta skidor – både på längden och tvären. Hon har berättat om resor till Åre med sina vänner, där de kunde ägna en hel dag åt att mödosamt trampa uppför berget. Sedan blev det ett enda åk nerför skutan med spretiga armar och fladdrande skidor. Då fanns ingen lyx såsom liftar. Mamma har berättat om en del roliga semestrar tillsamman med sin bästis. De åkte bl a på cykelsemester i Norge och reste även ner med tåg till Tyskland och Paris. Hennes far tyckte hon skulle ta körkort och hon började att övningsköra som ung och ogift, ”men sedan rann det hela ut i sanden”. Överallt kan vi vittna om mammas läshuvud. Bra betyg, rent av toppbetyg. Inez gick först 7 år i grundskolan i Svenstavik och fortsatte sedan med Hermods Realskola. Hennes far John G var bestämd i sin åsikt att det var av högsta vikt att man skulle studera. Så hon fortsatte sina studier och valde att studerade vidare på Tandsköterskehögskolan i Stockholm, som man skämtsamt kallade för ”Käftis”. Mamma berättade ofta för oss barn om åren i Stockholm med sådan glädje. Det var stort för en flicka från Svenstavik att åka till den stora huvudstaden och studera. Hon delade där lägenhet med en av sina kurskompisar som kom att bli en nära vän för resten av livet. Minnena de delade från skoltiden var starka, varje gång de träffades längre fram i livet pratade och skrattade de sig genom nätterna. Mammas skratt var härligt smittande. Inte sällan slutade hennes gapskratt i att hon formligen låg på golvet. Hon såg alltid det roliga i situationerna. Hade en härlig humor. Studiepengen i Stockholm var mer än knaper, men de kunde spara på vardagsmaten för att kunna köpa sig ett par eftertraktade nylonstrumpor med söm, som var på modet. I en ”vänbok” mamma hade under studietiden finns att se och läsa roliga hälsningar och teckningar, en bild som någon av hennes klasskompisar har ritat, föreställer Inez som sitter längst fram och räcker upp handen. Övriga elever har ett stort frågetecken ovanför sina huvuden. En text lyder: ”Det var en marsdag fyrtioåtta, som vi Inez första gången såg. Och med hennes humor finns ingen måtta, så henne kommer nog alla ihåg. På föreläsningarna var Du som ett ljus, så Thelander och Berghagen Du behagar. Men i elevrummet lever du bara bus och på avdelningen kandisarna Dig jagar”. Mamma kom som nyexaminerad tandsköterska tillbaka till Svenstavik, där hon fick anställning på tandkliniken. Hon tog med sig sina nya kunskaper och uppdaterade den gamla tandkliniken. En ny tandläkare flyttade till samhället – Heinz Rust tillsammans med sin fru Trudel. ”Han är tysk, du får ta hand om honom, du kan ju tyska …”. Detta var en sann utmaning för den unga sköterskan, men hon klarade det förstås galant och fick bra övning i språket. De förblev goda vänner genom hela livet och de besökte varandra många gånger. Än till sista levnadsveckan kom det långa meningar på tyska. När sjuksköterskan frågade om hon hade ont någonstans, svarade hon rappt ”Nein, das habe ich nicht, das is ganz gut, danke!”. Tyska språket satt i ryggmärgen. En sommardag åkte mamma på logdans till Klövsjö med sina kompisar. Ett gäng knuttar från Sundsvall dundrade samtidigt in i Klövsjö, för att gå på dansen och titta på söta flickor. Det var någon gång i början på 50-talet. En av dem var vår pappa Tore. Där och då träffade han den "vackraste flickan han någonsin sett" – det var vår mamma Inez. De fattade tycke för varandra, men mamma var snål med pussarna. Efter ett år sågs de igen i Klövsjö och då sa det klick på riktigt. Sedan dess var de ett par. De förlovade sig i Svenstavik på Inez flickrum Annandag jul 1954 och 3 juli 1955 vigdes Tore och Inez i Bergs Kyrka. Det nygifta paret flyttade till egen liten lya under takåsarna på Strandgatan i Östersund innan de behövde lite mer utrymme och flyttade till en tvåa i Stockholmshusen på Rådhusgatan i Östersund – där sonen föddes, den 14 juni 1956. Efter några år flyttade familjen vidare till en trea på Midgårdsgatan. Nu kom även tankarna på att bygga ett eget hus och de fann en tomt i Odensala där de ville slå ner sina bopålar. Maken Tore var byggnadsingenjör, så det var självklart att han skulle bygga huset. Inez var nu höggravid igen och de bodde i husvagnen på byggarbetsplatsen. Den 15 augusti 1967 kom dottern som nybyggarbarn på Tillgången. Mamma var så stolt över villan på Tillgången och hon pysslade mycket med sitt hem, hon hade klassisk god smak och köpte förutom mängder av böcker även fina möbler och tyckte om vacker inredning. Hon tog ofta in kvistar, blommor och vackra strån för att dekorera med. Det hände ofta att vi tvärbromsade utanför en keramik- eller glashytta på bilsemestrarna, när mamma ville gå in och titta om det fanns något fint till hemmet. Samtidigt som de byggde huset i Odensala byggde de även sommarstugan i Kall i Åre kommun eller som hon kallade det Sportstugan. Det blev ett andra hem och ett ställe där mamma och pappa tillbringade stora delar av sina semestrar. Men så värst mycket sport var det väl inte frågan om, utan mer att vandra på myrarna i jakten på hjortron, gå på tur en vinterdag eller bara sitta vid en fjällbäck och koka kaffe i en sotig plåtburk. Mamma älskade verkligen sitt jobb som tandsköterska och hon tog upp sitt yrke igen efter att ha varit hemma med oss barn. Vi minns henne sitta på nätterna i nattlinnet under sänglampans sken, för att plugga in allt nytt och fräscha upp kunskaperna. Hon var alltid först på jobbet och hon var en uppskattad och glad medarbetare. Vi har fått oss berättat att hon hade särskilt god hand med alla. Hon fick ta hand om alla tandvårdsrädda, en och annan bråkstake och alla små barn som kom på sin första tandkontroll. Hon fick även uppdrag av grannar att skrapa tandsten på jyckarna. När man följde med mamma på stan, var det många som vinkade och hälsade. Mamma såg alla. Verkligen såg. Hon brydde sig om och månade om alla. Hon var genuint intresserad. Ville veta och hon lyssnade gärna. Hon var en bra lyssnare. Som den spillevink hon var, arrangerade hon många klinikfester, lussetåg och trevliga sammankomster på sitt jobb. Ett minne jag har av mamma är när hon cyklar iväg till jobbet, tidigt på morgonen. Hon hade en rejäl damcykel med ballongdäck och på styret hängde allt som oftast en påse med en blombukett hon plockat på tomten – allt för att sprida lite glädje i personal- och i väntrum. Inez stora intresse förutom hemmet, barnen och jobbet var utan tvekan hennes stora litteraturintresse. Detta vittnar, om inget annat, alla hennes hyllmetrar av böcker om. Det kanske största intresset inom litteraturen var hennes stora historieintresse och då allra främst vår Svenska historia. Hon kunde med osannolik säkerhet rada upp – inte bara hela regentlängden – utan även alla dess kopplingar till Europas övriga kungahus och hertigdömen vad gäller släktskap ingiften etc. Något som hon gärna lade ut texten kring och berättade om vid middagar och sammankomster, så att vi nära och kära fick en smula överdos av alla kungar och drottningar. En av mammas älsklingsfärger var svart, men hennes garderob vittnar också om enormt mycket färg och klara kulörer såsom klarrött, illgrönt, royalblått, honungsgult, bubbelgumsrosa och dramatiskt lila. Hon gillade långa, vida kjolar, slängkappor, generösa sjalar som dramatiskt slängdes över axeln och så en svart basker som pricken över i. Det skulle vara klassiskt, lite konstnärligt men framförallt bekvämt. Mamma förälskade sig i en stil som kallades The New Look ("det nya utseendet") ett begrepp som myntades om Diors första klädkollektion 1947. Något hon snappade upp under sin spännande tid i Stockholm. En parfym som verkligen vi förknippar vår mamma med är Chanel No. 5. På henne doftade den mamma, kärlek, trygghet, klassiskt och elegant. Dotterns vänner kallade mamma för ”Madame” och på boendet kallade en del henne för ”Vår egen Greta Garbo”, när hon iklädd sina stora glasögon, skulle ut och på en tur i rullstolen med dottern. Mamma gick aldrig till frisören, utan klippte alltid sitt hår själv. Det var alltid papiljotter (i luggen) på natten och på morgonen borstade hon bara ut det. Det var inte mycket jox hon ville lägga tid på när det gällde sitt utseende – förutom att snabbt måla sina ögonbryn och lägga en liten dutt med läppstift – swisch på en minut var hon klar för att åka iväg – vare sig på jobb, fest eller en dag hemma. Även i sommarstugan var det viktigt med de snygga ögonbrynen. Mamma älskade som sagt att läsa, studera, forska i stort och smått. Hon var vetgirig och kunskapstörstig i hela sitt liv. Vi minns henne med näsan i böckerna. Hon gick på studiecirklar i allt från bibelkunskap, religionshistoria, astrologi, engelska och vegetarisk matlagning m m. Hon var lite av pionjär på den tiden vad gällde vego – hon lagade linsbiffar, bulgurbullar, grovt fullkornsbröd, egen müsli och mixade rårörda svartvinbär som skulle frysas in. Inez var inte så fascinerad av matlagning, men hennes ugnspannkaka gick inte av för hackor, inte heller hennes anrättning av fjällröding eller indonesiska gryta. Hennes rabarberchutney var ljuvlig och hennes goda lasagn och grynost. Och så kaffet! Inez älskade sitt kaffe, men bäst av allt var ändå chokladbitarna under kudden vid sängdags. Inez älskade choklad och godis, så tandsköterska hon var. En episod med Marabou Schweizernöt – när hon i kassan på Odenhallen fick ge kassörskan ett tomt chokladpapper att knappa in på kassaapparaten. Mamma kunde bara inte låta bli att sluka chokladkakan i den långa kassakön. Matfavoriter var bl a grillkorv med pommes frites eller en god pytt-i-panna. Festdrycken No. 1 om hon fick välja, var en Martini Bianco. Något hon gladdes mycket över var att bli farmor och det blev hon samma vecka som hon gick i pension, hon sade till sina kollegor att "jag blir inte pensionär – jag blir farmor"... Inez gillade mycket att komma på besök i Duvbo för att träffa sina sondöttrar som hon ofta, flera gånger per år, kom för att hjälpa till med. Hon var ett stort stöd då hon var farmor både vid renoveringar och jobbresor. En gång när vattkoppor kom olägligt och krockade med en jobbresa sade Inez ”jag kommer ned och bor hos er”. ”Nej”, sade vi, ”du kan få bältros”. – ”Det spelar ingen roll”, sade hon, ”jag kommer ändå”. Och så blev det. Likaså tog hon tåget ned för en vecka som farmor, när 4-åringen, efter en skidresa, brutit benet i Åre-backarna. Mamma var mycket noga med att inkludera alla i familjen och var enormt lycklig över att även få vara bonusmormor. Och hon fick mycket kärlek tillbaka. En ung sköterska på ett korttidsboende sa en gång till dottern, ”Alltså din mamma, hon är så vansinnigt go. Jag skulle kunna adoptera henne på en gång, bara för att få ha henne sittandes hemma i min soffa”. Det är ett bra betyg. Ja, mamma blev älskad av många. Det är inte svårt att förstå. Hon var så otroligt fin och viktig i våra liv. Inez var en innerligt älskad maka, mamma, svärmor, farmor, bonusmormor, faster, gammelfaster, extramamma, lojal vän, kattmormor, hundmormor … ja, allt hon ville vara och verkligen var. Vi avslutar med diktraderna från en av hennes favoritförfattare Viktor Rydberg; ”Vad rätt Du tänkt vad Du i kärlek vill”. Du kommer att vara för evigt saknad, men i mycket, mycket ljust minne bevarad.