När jag ser tillbaka på min Fars liv finns det många minnesbilder som dyker upp. Det finns två som särskilt utmärker sig nu när jag skriver denna minimalistiska sammanfattning.
Det ena är den stöttande friluftsmänniskan, som tog med mig på vandringar och fisketurer och alltid sa att jag skulle behålla lugnet i alla situationer så skulle det mesta ordna sig.
Det andra är officeren, som brann för sitt yrke, sitt land och alltid gav sitt mesta. Han gick i pension som överste, det sista uppdraget var som Chef I19.
Hur Far min var som officer kan jag inte uttala mig om. Inom armén hade jag endast äran att, som ung sergeant, hälsa på min far som pensionerad överste på A9s kaserngård (i Boden) inför ett sedvanligt stökigt Sankta Barbara-firande.
När det kommer till fadersrollen var han mycket mer en ledare än en chef, vilket med all säkerhet har påverkat mitt sätt att vara. Far min var borta från hemmet under många perioder i hans yrkesliv, men när han väl var hemma, då var han hemma. Han var närvarande och stöttande. Han ställde få krav, men hade höga förväntningar. Hans visade respekt och förståelse och förväntade sig det samma.
Far min och vår familj har fått genomlida en hård kamp sedan hans sjukdom gjorde sig känd. Men betydligt mer än det fick vi uppleva ett fantastiskt liv tillsammans.
Nu är kampen slut. De goda minnena består.
Skrivet av Olas son, Gustaf Hanson.
Profilbilden är tagen 1998 i Boden, Överste Ola Hanson, Chef S3
Bakgrundsbilden är tagen 1966 i Kvikkjokk, Pojkvasker Ola Hanson, Chef Mobil Fjäll-bar. Skål!
När jag ser tillbaka på min Fars liv finns det många minnesbilder som dyker upp. Det finns två som särskilt utmärker sig nu när jag skriver denna minimalistiska sammanfattning.
Det ena är den stöttande friluftsmänniskan, som tog med mig på vandringar och fisketurer och alltid sa att jag skulle behålla lugnet i alla situationer så skulle det mesta ordna sig.
Det andra är officeren, som brann för sitt yrke, sitt land och alltid gav sitt mesta. Han gick i pension som överste, det sista uppdraget var som Chef I19.
Hur Far min var som officer kan jag inte uttala mig om. Inom armén hade jag endast äran att, som ung sergeant, hälsa på min far som pensionerad överste på A9s kaserngård (i Boden) inför ett sedvanligt stökigt Sankta Barbara-firande.
När det kommer till fadersrollen var han mycket mer en ledare än en chef, vilket med all säkerhet har påverkat mitt sätt att vara. Far min var borta från hemmet under många perioder i hans yrkesliv, men när han väl var hemma, då var han hemma. Han var närvarande och stöttande. Han ställde få krav, men hade höga förväntningar. Hans visade respekt och förståelse och förväntade sig det samma.
Far min och vår familj har fått genomlida en hård kamp sedan hans sjukdom gjorde sig känd. Men betydligt mer än det fick vi uppleva ett fantastiskt liv tillsammans.
Nu är kampen slut. De goda minnena består.
Skrivet av Olas son, Gustaf Hanson.
Profilbilden är tagen 1998 i Boden, Överste Ola Hanson, Chef S3
Bakgrundsbilden är tagen 1966 i Kvikkjokk, Pojkvasker Ola Hanson, Chef Mobil Fjäll-bar. Skål!
Till minne av vår älskade make, far och farfar
När jag ser tillbaka på min Fars liv finns det många minnesbilder som dyker upp. Det finns två som särskilt utmärker sig nu när jag skriver denna minimalistiska sammanfattning.
Det ena är den stöttande friluftsmänniskan, som tog med mig på vandringar och fisketurer och alltid sa att jag skulle behålla lugnet i alla situationer så skulle det mesta ordna sig.
Det andra är officeren, som brann för sitt yrke, sitt land och alltid gav sitt mesta. Han gick i pension som överste, det sista uppdraget var som Chef I19.
Hur Far min var som officer kan jag inte uttala mig om. Inom armén hade jag endast äran att, som ung sergeant, hälsa på min far som pensionerad överste på A9s kaserngård (i Boden) inför ett sedvanligt stökigt Sankta Barbara-firande.
När det kommer till fadersrollen var han mycket mer en ledare än en chef, vilket med all säkerhet har påverkat mitt sätt att vara. Far min var borta från hemmet under många perioder i hans yrkesliv, men när han väl var hemma, då var han hemma. Han var närvarande och stöttande. Han ställde få krav, men hade höga förväntningar. Hans visade respekt och förståelse och förväntade sig det samma.
Far min och vår familj har fått genomlida en hård kamp sedan hans sjukdom gjorde sig känd. Men betydligt mer än det fick vi uppleva ett fantastiskt liv tillsammans.
Nu är kampen slut. De goda minnena består.
Skrivet av Olas son, Gustaf Hanson.
Profilbilden är tagen 1998 i Boden, Överste Ola Hanson, Chef S3
Bakgrundsbilden är tagen 1966 i Kvikkjokk, Pojkvasker Ola Hanson, Chef Mobil Fjäll-bar. Skål!
När jag ser tillbaka på min Fars liv finns det många minnesbilder som dyker upp. Det finns två som särskilt utmärker sig nu när jag skriver denna minimalistiska sammanfattning.
Det ena är den stöttande friluftsmänniskan, som tog med mig på vandringar och fisketurer och alltid sa att jag skulle behålla lugnet i alla situationer så skulle det mesta ordna sig.
Det andra är officeren, som brann för sitt yrke, sitt land och alltid gav sitt mesta. Han gick i pension som överste, det sista uppdraget var som Chef I19.
Hur Far min var som officer kan jag inte uttala mig om. Inom armén hade jag endast äran att, som ung sergeant, hälsa på min far som pensionerad överste på A9s kaserngård (i Boden) inför ett sedvanligt stökigt Sankta Barbara-firande.
När det kommer till fadersrollen var han mycket mer en ledare än en chef, vilket med all säkerhet har påverkat mitt sätt att vara. Far min var borta från hemmet under många perioder i hans yrkesliv, men när han väl var hemma, då var han hemma. Han var närvarande och stöttande. Han ställde få krav, men hade höga förväntningar. Hans visade respekt och förståelse och förväntade sig det samma.
Far min och vår familj har fått genomlida en hård kamp sedan hans sjukdom gjorde sig känd. Men betydligt mer än det fick vi uppleva ett fantastiskt liv tillsammans.
Nu är kampen slut. De goda minnena består.
Skrivet av Olas son, Gustaf Hanson.
Profilbilden är tagen 1998 i Boden, Överste Ola Hanson, Chef S3
Bakgrundsbilden är tagen 1966 i Kvikkjokk, Pojkvasker Ola Hanson, Chef Mobil Fjäll-bar. Skål!
Till min bonusfarfar:
Jag har alltid haft en beundran för dig Ola. Från ditt yrke, till din vackra relation med farmor och även dina lustiga påhitt som alltid fått mig att skratta. Att få ha kallat dig för bonusfarfar är något jag stolt kommer bära med mig resten av mitt liv. Alla de minnen vi skapat tillsammans håller jag extra hårt om just idag.
Ett minne som jag kommer ihåg starkt av oss två var när jag frågade varför du hade en blå näsa, när vi precis hade vaknat på morgonen. Du lite halvt vaken, börjar känna efter på näsan och kolla på fingrarna om de hade färgat av sig blått. Det jag menade var din glasögonhållare i badrummet som var format som en näsa i blå färg.
Älskade all mat du och farmor lagade till oss alla de gånger vi kommit över på middag eller lunch. Du gjorde den godaste falukorv med spaghetti jag åt som barn, kunde aldrig lägga finger på vad det var du hade i som gjorde den så god. En så simpel maträtt kunde du göra så god.
Så länge jag kan komma ihåg har jag alltid varit fascinerad av dina medaljer och bemärkelser du fått genom din tid hos Försvarsmakten. Jag kunde sitta och beundra de olika hylsor med bemärkelser, medaljer och statyetter hur länge som helst. Det är nu på senare år då jag velat veta mer om ditt liv, att sitta ner över varsin öl, prata om dina upplevelser och fråga om råd i livet har jag velat göra sedan jag fyllde 18.
Men med åren så försvann du mer och mer, vilket verkligen gjort ont att se. Saknar att sitta på översta våningen och kolla TV alla samlade, där du alltid satt i din fåtölj med farmor i den andra. Önskar jag kunde ge dig en sista kram, min starka, kloka, godhjärtade, fina Ola.
Nu har du det bättre var du än är., ingen mer sjukdom att hindra dig från att vara du. Hälsa till gammelmorfar och gammelmormor, jag vet att vi kommer ses igen.
Älskar dig.
Min älskade bonusfarfar Ola;
Det finns så mycket som jag velat säga till dig på senaste. Framförallt efter jag börjat arbeta inom Försvarsmakten, som du ägnade hela ditt liv åt. Jag har velat fråga dig om så mycket, för att jag nu har större förståelse för allt och vad du åstadkommit. Jag hade velat att du skulle se mig den där gången i grönkläder. Jag undrar vad du hade sagt då.
Att vara med dig och farmor var det absolut bästa jag visste när jag var liten. Jag älskade att få följa hem till er och sova över. Av någon anledning var det alltid dig jag väckte för att få välling på morgonen och inte farmor, trots att hon låg närmast. Jag antar att det kanske var för att jag ville ha en egen stund med dig.
Du har alltid tagit hand om mig på bästa sätt. Jag minns alla gånger vi bakat och lagat mat tillsammans och sen suttit i timmar efter vid matbordet och bara pratat. Jag minns hur jag dansade på dina fötter i köket, och när jag fick följa med dig till tvättstugan för att hälla i tvättmedlet. Du har alltid låtit mig vara så inkluderad utan det minsta tvivel. Jag minns alla middagar som ni bjudit in oss på (oändligt många har det varit) och hur mysigt det var. Hur otroligt duktig du och farmor var på att laga mat och fixa, det syntes verkligen då hur mycket ni älskade varandra och att just ni hörde ihop. Ni är och har alltid varit mina förebilder.
Det finns ingen person som har så stort hjärta som du hade. Du var så klok, ordentlig, snäll och rolig. Du betydde så mycket för mig och jag har bara ljusa och fina minnen från min barndom tillsammans med dig. Jag är evigt tacksam för allt du gjort för mig och mina syskon.
Jag hoppas du har det bra där du är nu, en plats utan sjukdomar, besvär och orättvisor.
Jag vet att vi ses en annan gång️<3
Älskar dig!
Ola! Tack för allt. Tack för all klokskap, all värme, alla skratt, all god mat & dryck. Tack för att vi alltid var välkomna. Tack för att du inte gjorde skillnad på människor. Tack för att du var en så fin förebild. Tack för all tid du ägnat åt Wilma, Ebba & Viktor. Tack för att du fanns där, hjälpte till & ställde upp. Tack för allt! Du är så saknad!
Inger, Marina och Magnus med familjer.2021-01-14Alzheimerfonden
Vila i frid Ola.
När sorgen nästan bryter Er,
när allt känns hopplöst trist,
försök att minnas det Ni fått
och inte allt Ni mist.
Varmt deltagande till dig och din familj Judith.
Tänker på Er. ❤️
Hej Ola!
Skriver & tänker på dig nu med glädje & värme med alla fina minnen som jag fick uppleva du kom in i mitt liv 1984 som den bästaste bonus pappa jag kunde fått.
Du var alltid så snäll & så omtänksam mot mig & min familj & ditt hem var vi alltid välkomna till.
Du var en mästare i köket, du tog med mig/oss på resor & du var alltid närvarande med oss vuxna & barn.
Jag älskar dig Ola️ & allt du gjort för oss alla under alla dessa fina år vi fick uppleva tillsammans med dig.
Skål på dig Ola, & som vi alltid sa cheerio old chap.
Mats med familj.
Jag minns att jag som kåradjutant hjälpte dig, då du själv bokstavligen tog ner skylten "Kårchef" från din dörr den 30 juni 2000.
Det känns inte lika lätt att ta ner skylten Ola Hanson. Den kommer alltid vara ristad som ett mycket positivt minne.
Vila i frid.
Mina tankar går också till Judith och familjen.
Ola , Du var en plikttrogen, duktig, omtänksam och uppskattad medarbetare och chef på de förband och staber där du verkat som officer. Sjukdom drabbade dig efter pensionen vilket gjorde att Du alltför kort tid fick njuta av livet som pensionär. Du lämnar många trevliga minnen efter dig.
Kamratföreningen vill tacka dej för din insats och ditt stöd under många år vid S 3 och genom ditt arbete med S 3 nya historieverk och minnesbok. Vila i frid.