”I've loved, I've laughed and cried
I've had my fill, my share of losing
And now, as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh no, oh no not me
I did it my way.”
”I've loved, I've laughed and cried
I've had my fill, my share of losing
And now, as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh no, oh no not me
I did it my way.”
”I've loved, I've laughed and cried
I've had my fill, my share of losing
And now, as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh no, oh no not me
I did it my way.”
”I've loved, I've laughed and cried
I've had my fill, my share of losing
And now, as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh no, oh no not me
I did it my way.”
Thorstens och mina vägar korsades många gånger och i olika terräng inom högskolan. Jag satt en tid i hans forskningsråd, och då med en specialnisch som gällde se s.k. medellånga vårdutbildningarna, på den tiden uppfattade som de fattiga kusinerna från landet. Thorsten, ärkeakademikern, var vidsynt nog att se värdet i att också dessa släpptes in i den stora familjen. Senare kom vi att ha lokaler bredvid varandra, med en del gemensamma faciliteter, bl.a. larmet. Tyvärr ingen bra lösning, det utlöstes lätt utan reell orsak. Thorsten hade ju en rapp tunga. En av de ytterst få tillfällen jag sett Thorsten helt tappa målföret var vid en sådan larmincident och den ampra damen i vaktbolaget skällde ut oss, efter förtjänst.
Thorsen hade egenskaper som ytligt sett var helt oförenliga, men som just i honom smälte samman till den unika personlighet han var. Tack för gott samarbete!
Thorsten!
Jag lärde känna dig då du satt uppe på SUAV:s lokaler på Odengatan och skrev på din avhandling i sluttampen. Du var ett stort original med ett stort hjärta. Det var för mig en stor glädje att du fick ditt första jobb efter disputationen på Statskontoret genom mina rekommendationer. Jag saknar dig
Från slutet av 1970-talet och under ett kvarts sekel därefter var Thorsten Nybom en av de svenska forskare som jag oftast talade och samverkade med, inte minst i Rådet för forskning om universitet och högskolor som Thorsten med integritet och mod kom att leda. Vi reste också tillsammans till universitetet i Pittsburgh. Vid incheckningen på fakultetsklubben informerades vi, Thorsten iklädd skinnjacka och uppknäppt svart skjorta, om klädkoden vid den middag vi snart skulle inta. En kvart senare fick jag syn på en man i elegant vit kostym som med råge uppfyllde klädkodens alla krav, Thorsten. Ett av resultaten av vår resa var att
Thorsten, efter viss vånda, medgav att hans uppsats om den svenska välfärdsstatens moderna historia, fick publiceras i en bok på ett amerikanskt universitetsförlag, en bok som under lång tid förblev en av de riktningsgivande inom historisk samhällsforskning. Jag saknar Thorsten djupt.
Thorsten var opponent på min avhandling 1983. Energiskt, sakkunnigt och retoriskt tilltalande.. Thorsten valde ibland en mer okonventionell klädsel. Efter oppositionen komplimenterades Thorsten av en av mina handledare för sitt vågade dekolletage.
På 90-talet var Thorsten chef för Rådet för forskning om universitet och högskolor och finansierade ett av mina projekt. Högtidsstunder var att gå upp till Thorsten vid lunch för att bli sittande kvar till arbetsdagens slut åhörandes, med ett och annat stickord, berättelser om och utvärderingar av historiker och forskarsamhällen i Sverige och i världen. Lärorikt och underhållande av enmansuniversitetet Thorsten!
På resa med Nybom ett ständigt pågående äventyr, perspektivbyten, kritiska bemärkningar, oväntade skratt och en ständig lust att gå vidare! Tack Thorsten för härliga minnen.
Vi minns Thorsten -- eller Nybom som han ofta kallade sig -- med tacksamhet för goda samarbeten samt stimulerande samtal (ofta per telefon) då han förmedlade sin klokskap och finurliga formuleringar. Han var unik och han är mycket saknad.
Lärde känna Thorsten på Stockholms universitet i slutet av 1960-talet, genom att storebror Thorvald och jag läste litteraturhistoria ihop. Thorsten klädde sig i högtidsdräkt när min trebetygsuppsats ventilerades. Typiskt Thorsten.
Oförglömligt när min blivande fru Gunilla och jag förlovade oss 1969 och vi fick låna familjen Nyboms fiskestuga vid Kalixälven. Thorsten kom ofta på besök, iklädd sin svarta hatt. Vid ett tillfälle fick vi följa med till Överkalix, där Thorsten skulle ta bort stygnen efter en gallstensoperation.
Så småningom skildes våra vägar, men Thorsten finns i glasklart och mycket positivt minne. Tittade igår på smalfilm från Morjärv 1969.
Thorsten (som alltid presenterade sig som Nybom när han ringde) blev en ovärderlig guide när jag lämnade kultursidorna för att i Dagens Forskning skriva om högre utbildning och forskning.
Då, i början av 2000-talet, lotsade han mig (mestadels telefonledes) genom en för mig ny värld, han delade generöst med sig av sin långa erfarenhet, skarpa fakta, personkännedom samt en avsevärd dos underhållande skvaller.
Han var oförtrutet nyfiken också på medievärlden. Trots att hans respekt för journalister generellt var begränsad förmedlade det något slags tillgivenhet att han (undantagslöst) refererade till mig som murvel.
Jag kommer att minnas Thorsten av många skäl, ett av dom är att han på sitt bitska, knarriga vis var så genuint snäll.
Det är så sorgligt att Thorsten är borta. Vi har många starka, levande minnen av honom. Barbro tänker på när Thorsten ringde och frågade efter Gossen. Och Göran minns honom från otaliga konferenser, från samtal, mejlväxlingar och möten. Han var alltid så engagerad, så närvarande. Kritisk och konstruktiv. Kunnig och påläst. Skarp och samtidigt omtänksam och hygglig. Vi minns hans formuleringsförmåga och hans rika, originella bildspråk: den som fick omdömet att diskutera med honom är ju som att sparka i en gardin hade inte gjort djupare intryck på Thorsten!
Så vi sörjer med Ingrid och döttrarna, som Thorsten var så omåttligt stolt över.