Ingrid Andersson

Mamma, nu skriver jag här på din minnessida. Vem gör jag det för? Förstås för alla som kände dig och fick träffa dig. Det var många. Men också för att Vide ska minnas dig. Och kanske om du får fler barnbarn. Att de ska förstå vem deras farmor var. Jag gör det också för min egen skull. För att minnas. Kanske är ni några som inte träffat henne som ändå läser detta. Det är fint att få berätta för er alla om dig, min mamma. Men hur börjar jag berätta om dig? Beskrivande ord: jordnära, snäll, lojal, förnuftig, genuin, fåordig, med ett stoiskt lugn, klok, arbetsam. Intelligent. Andlig, stolt, kärleksfull. Ömsint, en hjälpande hand, vidsynt. Vis. Du var en stor människa, av en alldeles speciell sort. Du är på många sätt mitt universum, min livsåskådning. 1944, den 15 maj så föds du, Ingrid Margareta Andersson i Vindeln. Din mor hette Ally, din far Sven. Du älskade dom högt. Och när din syster Kerstin och bror Mats kom var det på samma sätt. Mormor liknade dig vid morfar. Klok och varm. Morfar var fackmannen som jobbade och slet med järnvägar. Han och mormor var starkt rotad i arbetarrörelsen. Så skulle det också bli för dig mamma. Du var också förankrad i din djupa kristna tro. Genom Tant Runa engagerade du och Kerstin er i kyrkan, där ni kom i kontakt med Anne-Sophie. Sedan gick du din väg och valde Missionsförsamlingen där du var en del i församlingen i nästan femtio år. Din tro var stark men du predikade aldrig eller förkunnade, snarare så levde du efter det kristna budskapet. Efter kärlekens budskap, om att se sin näste. Du hade ett patos. Engagerade dig för de små. Och Peter kanske var ditt första barn. Du hade honom som sommarbarn när han var två, 1967. Du och Stellan engagerade er i honom. Du och Peter hade en speciell relation. Du var duktig i skolan. Hade lätt för naturvetenskap och vid något tillfälle har du sagt att du hade velat bli fysiker. Men det blev inte kvinnor i sextiotalets Norrland. Morfar sa att du skulle bli sjuksköterska. Mormor sa att han trodde på dig. Han var en framåt man. Det var nog så. Ni var lika. Du var den stoltaste av arbetare. Du var med och byggde upp IVA (Intensivvårdsavdelningen på Norrlands universitetssjukhus) och jobbade där som chef i tjugo år. Sedan mitten av nittiotalet jobbade du på Uppvakningen. Efter en öronoperation vaknade jag där, och du satt vid min sida och tog hand om mig. Jag var så stolt, och tacksam för att just du var min mamma och du tog hand om främmande människor i deras uppvaknande. Så många människor. Det finaste. Men du ordade inte så mycket om det. Du var nog trygg i din yrkeskompetens. Att ta plats med ord var inte din grej. Det var inte orden som var din gåva, utan något större. Jag tänker på Tomas Tranströmers dikt Mars 79: “Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.” Du hade ett rikt språk av ett annat slag. Du kunde se människor. Jag kände mig sedd. Du fick också mig att öppna mina ögon för människors inre värld. Intressera mig. Den andliga närvaron tycks för mig så central när jag skriver om dig, som att du öppnade upp små världar för mig. Du köpte det gula huset med vita knutar, du fick din trädgård. Vi umgicks med adoptivbarnen och deras mödrar. Vi sa bruna barnen om oss. Vi firade högtidstider, födelsedagar. Vi höll ihop. Trädgårdar med sina gömmor. Mjölet som blev till puder i din mojäng. Och alla dessa bakverk. Dofterna. Jag fick alltid vara med i köket. Det lilla livet blev stort i din närvaro. Barn, fåglar, äppelträd som blommar, baket. Det fanns sidor hos dig som jag förundrades över. Jag minns hur du ville plantera äppelträdet mitt i potatislandet. Det var snedväxt, vi hade min gamla pyjamas för att få det att luta lite åt andra hållet. och stå rakt. Jag tyckte det var lite knasigt. Du ville se fåglarna på äppelträdet. Du verkade inte bry dig i vad andra tyckte. Det var en annan sorts logik som var vacker. Det var de små liven som berörde. I trädgården. På arbetet. I hemmet. I din plånbok fanns kort på Nicole som var ert Berlinbarn. Ja det var på den tiden Tyskland var delat i ett Öst- och Västtyskland som de östtyska barnen fick möjlighet att komma till Sverige på sommaren. Jag minns hur vi var i sommarstugan i Holmlund, i blåbärsriset, i den soliga branten där hallonbuskarna växte. På sjön, du rodde båten så tryggt och stabilt. Där fanns vår älskade katt Bimbo. Jag ville att han skulle vara min. Så kände vi nog alla. Men han tydde sig till dig. Sen kom hittekatten Gullan. En vildkatt som du gav kärlek och hon blev tam i din närvaro. På så sätt vidgades vår familj. I plånboken fanns också en bild på Maria som var hos oss under en tid. Hon blev viktig för oss båda. Där fanns bilder på Hanna och Durga, dina systerbarn. Du hade många som fanns nära dig. Utan att jag egentligen såg det alla gånger. Du hade även ett fadderbarn i Indien. Du ville att hon skulle få en utbildning, frihet. Och av vad jag förstod av något brev från henne så fick hon också det. Men trogen den person du var, så sa du inte mycket om det här. Där fanns också ett kort på mig. Du såg mig på ett kort från ett barnhem. Du valde mig. Ni hämtade mig på Arlanda. Du var mitt öde. Den kärlek du gav mig kan jag inte beskriva på ett rättvist sätt på en sådan här sida, mer än att jag har känt det så starkt i mitt väsen. Jag har känt mig värdefull, älskad för den jag är. Vi pratade om frihet och arbete. Det var viktiga ord för dig. Du fick mig att börja Svensk direktreklam när jag var tretton. Det var tjugo kronor per reklamsort. Oftast sex sorter. Och två öre viket. Det blev cirka 200 vik vilket ger 4 kr. 124 kr! Jag tyckte det var rådåligt. Du sa: många bäckar små; du hjälpte mig att vika, du hjälpte mig att dela ut. Du gav mig schweizernöt som belöning. Du ville att jag skulle lära mig glädjen och stoltheten efter att jag hade arbetat. Du ville att morfars stolthet skulle gå i arv. Jag förstår fortfarande än i dag inte hur du orkade, efter att ha jobbat heltid en fem dagar. Du ville att jag skulle plugga. Jag pluggade. Började sjuksköterska, bara för att jag beundrade dig så mycket. Men försökte hitta min väg och du stöttade mig. Vi pratade om statistik, periodiska systemet (som du så gärna ville att jag skulle kunna utantill). Vi pratade politik, vi pratade Bourdius teori om kapital. Du var intellektuell. Det var lätt att komma ut för dig, för du hade liksom redan sett mig. Det var alltid lätt att just vara mig själv i din närhet. Ett högt intellekt på så många sätt. Undrar om andra fick ta del av alla dina sidor? Jag hoppas det. Det fanns så mycket där inne. Jag har många gånger tänkt att vi är så olika. Jag, en drömmare, du en jordnära realist. Men kanske var vi båda drömmare ändå. Du ville ha en vuxen jämlik relation. Du ville ha en man. Någon att dela livet med. Det är fint. Du träffade en man som du gav så mycket. Han svarade med att ta det du älskade. Du blev utnyttjad. Vi var många som ville hjälpa dig. De engagerade kvinnorna på Centrum mot våld hjälpte oss, lärde oss om vad normaliserad våld är och gör med en människa. Och tillslut lyckades vi. Vi har många kvinnor att tacka för den här stora gåvan, att få hitta tillbaka till varandra. Efteråt, när du förstod hur mannen utnyttjat dig så pratade du om honom som din näste. Någon som du hoppades hade det bra där han var. Det känns viktigt att skriva. För du var sådan. Gränslöst kärleksfull. De sista åren hamnade du på ett äldreboende där personalen gav dig fin omvårdnad. Erik, Kristin, Ivan med flera fanns där och gjorde dig glad. Du gick till den dagliga verksamheten där du alltid fick såg till att få en extra pratstund med Eva. Du hann träffa Vide, ditt barnbarn. Du hann träffa Stefan och Ella-Kajsa som är en del av din allt större familj. Jag frågade hur du hade det, du var tacksam och sa att du hade det bra. Lördagen den tjugonde februari blev du snabbt dålig. Läkaren sa att jag skulle komma upp. Du väntade på mig. Framför dig hade du en tavla med en kvinna från Tanzania som ammar sitt barn. Du sa att det var din mamma. Du var sådan. Såg inte hudfärg. Ja jag vågar påstå att du såg människor. Och nu höll du på att återvända. Lilla mamma. Jag hann komma till dig. Vi satt där i timmar. Din svägerska Anna-Lena och brorsdotter Nina var där. Vi turades om att fukta din mun, vaddera din panna. Så kom Hanna och Durga. Vi var omkring dig. Klockan 1810 så somnade du in. Tisdagskvällen den tjugotredje februari. Tack för att du väntade på mig mamma så att jag fick säga hejdå. Men egentligen så är det svårt att fatta, för du var så levande för mig, är så levande för mig. Jag ser bara ljus framför mig när jag försöker återkalla minnet av dig. “Det bor en ängel i mitt rum, Hon har sitt bo ovanför mitt huvud. Hon gör mej lugn och hon viskar till mej, allt det jag säger dig Det bor en annan i min kropp, hon har den vackraste av själar. Hon är kärlek och hopp och hon berättar för dig, hur mycket jag älskar dig Det bor en ande vid min fot Som blåser värme över huden Det kittlar och du såg att jag log Men när hon andas på mig är det för att jag ska komma och värma dig Här är jag med allt det andra Som gör en människa hel Och jag hoppas jag hoppas att du orkar Och att ängeln i rummet, det är henne du ser”. (text Eva Dahlgren) Det var så någon från ditt jobb sa om dig. Att du var ljuset på avdelningen. En granne sa om dig att du var en ängel. Jag förstår henne. Med den högsta respekt, stolthet och värme. Oändlig nåd, det är att ha fått vara dig nära. Oändlig tacksamhet, att få lära känna din tacksamhet. Oändlig är känslan, när jag sitter här och skriver om dig. Nu tänder jag ett ljus för dig. Vi är många som gör det. Nu får du vila, nu får du belöningen. Du är samlad med din mamma och pappa och dina syskon som du höll av så starkt. Nu får du vara liten och vår Gud tar hand om dig. Tack mamma för allt! Du har lämnat spår efter dig. Det är allt. Begravningen sker i slutet sällskap på grund av pandemin. Mamma önskade dock att alla skulle vara välkomna. Så därför känns det naturligt att ha en minnesstund dit alla är välkomna. Förmodligen till sommaren. Jag ska försöka informera er som vill när datum är mer klart. För den som vill ge en gåva så tänk gärna på ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige) för deras viktiga arbete, vars kunskap hjälpte vår familj. Bankgiro: 5371-9274- Alternativ Swish: 123 001 78 22 Skriv gärna här era kondoleanser om/när ni tänder ett ljus. Det vore fint.