Med mitt varmaste deltagande i sorgen lägger jag här ut det tal jag höll på Nicklas begravning., då jag förstod att det talade ljudet tidvis var svårt att uppfatta i sändningen från begravningen/Ingrid Dahlström, präst
Hur kan någon så full av liv plötsligt inte finnas Tomrummet och saknaden så ofattbar, sorgen så isande. Men som en bro mellan liv och död finns musiken, Nicklas musik. Den får både bli till en hyllning till honom och en hälsning från honom, i hans musik finns hans röst kvar, den speglar honom och hans liv. Det finns en berättelse om en man som använde musiken som en livsspegel: Varje dag skrev han ett stycke om hur hans liv varit den dagen, det blev till en livssymfoni, med skiftande tonspråk, i dur och i moll, med olika röster och instrument. Nicklas egen livssymfoni skulle tala om en pojke från Storfors, Värmland, som redan tidigt visste att det var musik som var hans uppgift och kall i livet. Bestämd, driven, orädd att gå sin egen väg flyttade han till Stockholm, studerade musik, arbetade hårt för att försörja sig. Därefter bar vägen vidare till London, där era vägar Inese sammanflätades. Sedan tillbaka till Sverige, till Nynäshamn. Här fick ni ta emot er barn, Arvid, Ingrid. Nicklas livssymfoni skulle tala om den obändiga kärleken till er barn, en kärlek som får bära, omsluta er, finnas djupt i era hjärtan. För det är orättvist, det är fel att ni förlorat er pappa. Men fortsätt att prata om honom, med honom, minns alla de där stunderna ni delat, bär vidare hans kärlek i er. Nicklas livssymfoni, ja, den skulle tala om hur han arbetade hårt för att försörja er men det var självklart musiken som var hans passion. Att komponera, musicera, vara körledare kompromisslöst höll han fast vid den musik han brann för. Nicklas livssymfoni skulle också tala om hans glädje och humor. Den skulle tala om hans stora hjärta, hur snäll och omtänksam han var, och hans förmåga att se varje individ, att kunna tala om allt med alla. Och Nicklas symfoni hade också (fruktansvärt nog) fått tala om smärtan den sista tiden, det chockartade sjukdomsbeskedet, förtvivlan och sorgen. Hastigare än någon av er någonsin kunde ana rycktes Nicklas bort från er.
Ja, livet tycks så fruktansvärt, så orättvist, och självklart är det lätt fråga sig - var är du nu Gud Det finns inga enkla svar, men i påsken får vi ett svar Gud blir själv människa, en människa som lider och dör. När vi i vårt lidande, i vårt mörker frågar var är du nu Gud, svarar Gud inifrån mörkret och lidandet Här är jag! Gud är inte en Gud som ser på oss utifrån, uppifrån, utan kämpar med oss mitt i det som är våra långfredagar, mitt i det som är vårt mörker och djupaste smärta. Gud kämpar min tro är att det därför också vi orkar kämpa vidare. Och påsken slutar inte med långfredag, lidande och död. Det kommer också en påskdag, då när Jesus gick ur graven, besegrade döden och gav oss hoppet om att det efter döden väntar ett nytt liv. Vi kan kalla det livet himlen, där vi får hoppas och tro att vi får mötas igen. En bild av himlen finns i Uppenbarelseboken: Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.
I berättelsen jag nämnde, om mannen som komponerade sin livssymfoni berättas det hur också han dog, och att alla då tänkte att symfonin skulle stanna av. Men istället började den spela av sig själv, med himmelska toner så får vi hoppas att också Nicklas livssymfoni fortsätta, med klara, himmelska toner.
Gud, det går inte att förstå hur livet kan vara så vackert och fullt av glädje för att sedan förändras och göra så ont. Ta emot Niclas i din famn, bär honom nära ditt hjärta i din oändliga kärlek. Bär också oss lika nära dig och ge oss kraft. Amen.
Visa mer
Visa mindre