Stefan Andersson

Morfar Vi saknar dig så. Du som alltid var i farten, i skogen, på väg. Behövde jag hjälp ville du alltid hjälpa till. Du kommer alltid finnas med oss. Idag tänker jag lite extra på alla fina minnen tillsammans som vi fått och alla år som jag fått känna dig och ha dig nära. Jag tänker på alla gånger vi åt fisk tillsammans. När du hjälpte mig laga tältgaraget i Töre förra hösten och när vi var ut och plockade bär tillsammans. För bara några år sedan när vi tolkade på skidor tillsammans upp till kojan. Du hade ju bättre balans än mig! Hur du sken upp när Vide var med och hur Vide läste för dig ur indianboken. Du kallade Vide för prinsen och Mario. Det glömmer jag inte. Enligt mig var ditt motto "saker ska hända" och jag ska göra mitt bästa för att det ska fortsätta så. Det känns så overkligt att du inte är här men jag tror att du finns kvar på ett sätt, att du ser vad vi gör där uppe från molnen, du ler när Vide kommer springande, kör bilen eller skrattade springer barfota i sommargräset. Då är du med oss. KRAM från Gabbi, Vide och Tomas

Stigen dränks i en rikedom av stormhatt och älggräs och midsommarblom, och inåt öppnar sig dalen, tiomila, människotom. Bortom älvbrinkens viden stängs omärkligt en skyhög port. Utanför vältrar tiden. Här är stilla och stort. Långt från förändring och skeende vilar dalen i arktisk vår och ler sitt arkaiska leende nu som i tusen ljudlösa år. Kunde du orka leva om ej det leendet fanns, videnas skimmer av siden, tinnarnas isiga glans, landet bortom tiden, landet ingenstans om inte, okänd för andra, runne en avsides älv genom en dal där du vandrar ensam, osedd, bort från dig själv. - Sten Selander, Tjuoltadalen Tack för alla minnen, berättelser och råd. Vi saknar dig. Tills vi ses igen, Emma och Marcus

Det var ljust trots mörkret. Snön låg i högar och lyste upp nattmörkret. Året var 1982 och det var första gången vi träffades. Att du då skulle bli min svåger, det visste jag inte. Men i ditt och Lisas hus fanns det värme och alltid plats. Du lånade ut din bil den vinterveckan 1982, trots att du hade el-jobb hos kunder. Lisa guide runt mig och 25 mil körde vi den dagen. Inte hade jag frivilligt kört 25 mil på vintervägar i södra Sverige. Det blev många upplevelser på den turen. Du skrattade när jag frågade om de svarta plastpåsarna som hängde ut efter vägen. Vet du inte de Precis som din bror Olle, så var Vitå, skogen och jakten det centrala. Din bror och du var inte alltid ense, men tog varandra i försvar gjorde ni alltid. Nu får ni vara tillsammans igen. Jag vet att nu är allt bra, nu är du fri allt de onda. Vi ses! Din svägerska Britt-Marie

I skogens sus finns du kvar. Tack för ljusa minnen, Tack för tiden vi fick. Vila i frid.

Tack för alla våra trevliga pratstunder genom åren om jakten & livet. Vila nu i ro!