Bo Pettersson

Minns när vi stod vid Bergabacken och väntade på bussen på mornarna. Vi skulle till skolan i Örebro, du till Karro och jag till Nikko. Ibland var du sen och kom springande över gärderna med andan i halsen. Bussen stannade ju alltid för chauffören visste vilka som skulle med. Blyga var vi båda två, stod långt från och pratade inte med varandra. Sedan har vi inte setts så många gånger men jag glömmer dej aldrig! Sov gott, Bosse! Inger

Bosse var den av alla mina fars bröder som alltid hörde av sig och växlade några ord. Det var faktiskt något jag uppskattade. Måhända att jag inte alltid svarade men det gjorde jag inte alltid till min egen pappa. Jag hade nog mest svårt att svara efter att min pappa gick bort för i mitt tycke var Bosse väldigt lik min pappa. Han påminde mig om min far så starkt. Utseendemässigt. En av mina sista stunder med min far så pratade vi mycket om just Bosse. Jag kommer ihåg att han oroade sig mycket för honom och hur han mådde. Psykiskt. Men för mig var det var svårt att prata om det med Bosse efter att min far gick bort. Han mådde enligt honom oförskämt bra och så var det bra med det. Jag försökte närma mig honom med detta men jag hade inte mandat för detta. Det var tydligt. När jag var yngre for jag Sverige runt och festade på olika orter. Kommer ihåg att jag och en vän fick sova över i Västerås hos Bosse vid något tillfälle. För mig minns jag Bosse som en väldigt vänlig människa som inte, av sina föräldrar, fått förmågan att hantera känslor på ett konstruktivt sätt. Som de allra flesta män av hans generation inte fått. Bosse kommer alltid att finnas som en del av mitt hjärta precis där i den del min far finns. Beklagar sorgen så.

We have many fond memories of happy times spent together with Bo, Rose and the girls when you lived in Västerås. We were very close and remember Bo as a good friend. May he rest in peace.