Gunnar Hedbäck

En födelsedagshälsning till dig Gunnar på din 70-års dag. Vi har saknat dina glögg-mottagningar den 22 december.

Det är så länge sedan du lämnade oss åtta år nu. Saknaden är stor och vi alla tänker på och minns dig med värme. Jag tänder ett ljus till ditt minne kära bror

I en av Astrid Lindgrens underbara böcker Mio min Mio, skrev hon om Nioårige Bo Vilhelm Olsson, ”Bosse”, som bor på Upplandsgatan. Bosse blir sent en eftermiddag i oktober ivägskickad av tant Edla att köpa skorpor. När han går förbi fruktaffären står tant Lundin där och ger honom ett rött äpple. Hon ger honom också ett kort att lägga på brevlådan. Det är kryptiskt adresserat till "Landet i fjärran" och på kortet står det: "Den du så länge sökt är på väg. Han färdas genom natt och dag, och han bär i sin hand tecknet, det gyllene guldäpplet." Bosse tycker det verkar konstigt men när han tittar på äpplet har det blivit ett guldäpple. Han sätter sig på en bänk i Tegnérlunden där han lägger märke till en tomflaska. Det är något som rör sig inne i flaskan och när Bosse tar bort pluggen visar det sig vara en ande. Anden frågar vad Bosse vill ha i belöning och Bosse har bara en önskan: "Ta mig med! O, ta mig med till Landet i fjärran! Det är någon som väntar på mig där." Anden tvekar först men när han får se guldäpplet utropar han: "Du är den som jag kommit för att hämta." Anden lyfter upp Bosse i sin famn och stiger till väders. 2). Nioårige Karl Lejon, I Bröderna Lejonhjärta som kallas Skorpan eftersom hans storebror Jonatan tycker om skorpor, är kroniskt sjuk och har fått veta att han ska dö. Hans avgudade storebror, trettonårige Jonatan, lugnar honom och berättar om livet efter döden. Då hamnar alla människor i ett land på andra sidan stjärnorna, Nangijala, och "där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid". Jonatan försäkrar att tiden är annorlunda där, så 90 år kommer bara att kännas som några få dagar: Flera av Astrid Lindgrens böcker har anknytning till Tegnérlunden, och har rört sig i kvarteren i Vasastan. I lunden, finns sedan 90-talet, även en brons staty av Astrid, Sagornas mästarinna. = Gunnars’ och min uppväxtmiljö har också rört sig i samma kvarter i Vasastan. Tegnerlunden det var även vår tummelplats. och alla andra 40–50-talist barns lekplats. Parken med sin brunnspaviljong på kullens topp och en konstgjord bäck, som rinner utför sluttningen, stannar upp vid små vattenspeglar och en liten stenvalvsbro och mynnar slutligen i en oregelbundet formad plaskdamm. Det var där alla vi ungar lekte, och plaskade och fick svalka varma sommardagar. Vi gjorde även spännande utflykter till ”spök-parken” som då i barnaögon, verkade kusligt farligt. Vi besteg Observatorielundens topp med bågspännaren högst upp på kullen. I ur och skur klättrade, rutschade vi utför slänten ner på baksidan vid kungl. Biblioteket, på vår väg till och från matinéföreställningarna på biografen Lyran. Vasaparken var också en grön oas, där hade vi utomhus-gymnastik sommartid. Även där fanns en härlig plaskdam, + Barnens dags- firande, på sensommaren. Det var stort, -med lotter och Sockervadd. Vintertid på sprutades isbana, på idrottsplanen där åkte vi skridskor. Korvgubben med låda på magen utanför den gröna omklädningsbaracken, hade kokt korv med bröd att erbjuda till frusna hungriga ungar Han hjälpte oss även vid behov, med att snöra våra skridskor. Det var en härlig tid då 50- 70-talet, att växa upp i Vasastan, mindre bilar, - många ungar som ”ägde stan”. Det är många minnen bara i detta kvarter som kommer till ytan denna dag. Älskade bror, Du togs ifrån oss för tidigt. ----- Du fattas oss, -. Otåligt, väntade du på en förändring, - förbättring. Vem vet! Kanske var den bara en vecka bort Då när det vände, skulle du skaffa ett litet ställe, vid havet, t.ex. Lisö eller Torö, eller i Funäsdalen. Det var inga högt flygande önskningar, men drömmar att hålla levande. Vi ville, -hoppades att det skulle hända, - att du äntligen skulle få bli frisk och få njuta av pension, - ålderdom, efter ett strävsamt liv, med slit i ditt livsverk firman och sjukdom. Du skulle då skaffa en efterlängtad, livs levande Schäfer-valp. Du skulle glida omkring, i den nyrenoverade duvblå Capricen. Här på kyrkogården, - Under det stora Kastanjeträdet vilar mamma Ingrid sedan många år i minneslunden. När vårens värmande strålar når dit, översållas lunden med en färgsprakande matta av krokusar. Och koltrastarna som du tyckte så mycket om, sjunger återigen sin vår-konsert i Tegnerlunden…… och i minneslunden. Då vet jag, att även du älskade bror. ”kommit hem” och har det bra i Landet långt borta, - eller Körsbärsdalen i Nangijala, Som avslutning, vill Jag! och min familj, från djupet av våra hjärtan, rikta ett varm och innerligt TACK! till Er alla som med er närvaro, på olika sätt, idag-- hedrat och tagit avsked av Gunnar. Jonte; Jonatan! Du har vuxit i yrket genom åren hos Gunnar. Dessutom Tack för all hjälp. Gunnar sa att ”DEN GRABBEN Kan gå långt… om han får rätt stöd i livet. Jag gillar honom, som han vore en son. • Tack! Eva Forsström och Mina körkamrater • Christina Öjhagen, - organist Per-Owe Larsson och alla som på ett hedersamt sätt bidrog till att vårt avsked, blev ett ljust och vackert farväl

Hej Anita, Tack för ditt fina mail kring dina tankar och känslor kring Gunnar. Jag tänker på Gunnar i stort sett varje dag och jag är glad att jag fick förmånen att lära känna honom. Han hade mycket livglädje och kunde se de små tingen i tillvaron som kunde göra honom glad och lugn. Han hade dock emellanåt svårare att hantera sin ångest och det är inte så konstigt när han aldrig blev tagen riktigt på allvar kring sitt mående. Gunnar kände att något var fel men han viftades ofta bort och det gjorde honom både rädd och arg. Gunnar var både stark och envis men också en känslig och öm kille och jag vet att han tyckte mycket om dig och uppskattade allt som du gjorde för honom. Vänliga hälsningar Jane Klingner

EN VÅR-HÄLSNING TILL DEJ Röd ros När vårens värmande strålar nu har nått Tegnérlundens stora träd och minneslunden , Adolf Fredriks kyrkogård redan har, översållas med en färgsprakande matta av bl.a. krokusar samt nu står kastanjeträdet snart i blom. Koltrastarna som Gunnar tyckte så mycket om, sjunger nu återigen sin vår-konsert i Tegnérlunden. Den sjunger väldigt vackert men vemodigt i vår. Jag (vi) tror/vill tro! att min brors själ, tagit gestalt i form av en Koltrast! Hela vintern sedan hans födelsedag dec.-13, då vi besökte minneslunden, (ur mörkret-stillheten, kom en koltrasthanne ut från buskarna rakt mot oss, “som ett tecken!) Sedan dess,därefter har det varje morgon, i vår lilla trädgård, i trädet vid vår brevlåda, suttit/sitter det en orädd Koltrast! Visst är det märkligt!!! SÅ VI HAR DÖPT DEN TILL GUNNAR, och jag pratar med den när jag hämtar post, “säjer God morgon brorsan” . En morgon för en tid sedan,när jag står där (tittar upp i tuja-trädet och hälsar god morgon,är grannens 5-årioga flicka ute och hon frågar förvånat VEM PRATAR DU MED Jag svarade; med Koltrasten Gunnar. Hon tyckte inte det var så konstigt, och så pratar vi lite om fågeln. Saknaden är stor efter Gunnar, och sorgearbetet, komplicerats Det är både upprörande och sorgligt. Anita Lundgren med familj

Minnestal till min bror den 13 nov.2013