En kär mamma, mormor, farmor, farmorsmor och farfarsmor har lämnat oss. Kersti växte upp i Kristianstad. Familjen med lillasyster Ingrid flyttade upp till Umeå 1944 där familjen utökades med lillasyster Karin. Den skånska dialekten slipade mamma bort snabbt. Några skånska ord har hängt sig kvar i familjen ”dänka” för att stänka tvätt och ”klinig” för kletig. Som 19-åring började Kersti arbeta på dåvarande Telegrafverket. Hon blev myndigheten trogen i dryga 40 år. Som kartritare och senare avdelningschef på Ritkontoret var hon med om att bygga upp telefonins infrastruktur. Alla hushåll i landet skulle få tillgång till telefoni, även om man bodde i väglöst land. Hon sörjde därför stort när nedmonteringen av det fasta telefonnätet inleddes.
Kersti gifte sig med pappa Karl-Henry 1955. De blev Tegssidan av älven trogna under hela livet. Anki föddes 1959 och lillebror Staffan 1964. Hon fick senare uppleva glädjen av fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Pappa gick bort redan 1992 efter en tids sjukdom. Mamma fick en ny livskamrat i Tage Öhman från Ulvön och de fick 10 fina år tillsammans. Kersti var en fenomenal festfixare. Det ordnades fester med allsångshäften och lekar antingen hemma i villan på Ön, i stugan i Obbola eller senare i lägenheten på Teg. De sista tio åren styrde hon upp familjens sommarfest där alla vann fina priser. Eftermiddagskaffet med kakor som hon själv bakat var en viktig tid för gemenskap för Kersti. Hennes kongresser var vitt kända.
Redan vid 40 års ålder drabbades Kersti av en svår ögonsjukdom, Retinitis pigmentosa, s.k. Tunnelseende. Synfältet begränsades och minskade alltmer. Trots sjukdomen kunde hon behålla sitt arbete nästan ända fram till pensionsåldern. Hon hade ett starkt engagemang i Synskadades riksförbund under många år. De sista åren i livet var hon helt blind, men med sin osedvanliga kämpaglöd och envishet kunde hon bo hemma med stöd av hemtjänst. Det sista året fick hon god omsorg på Eriksdals äldreboende i Holmsund.
Vi kommer att minnas Kersti för hennes varma omtanke och stora generositet men också för hennes uthållighet och tapperhet. Vi hoppas att hon nu befinner sig på en plats där hon återigen kan se. Att hon kan cykla och att det växer smörblommor längs vägkanten. Hon är saknad men lever för evigt i våra minnen.
En kär mamma, mormor, farmor, farmorsmor och farfarsmor har lämnat oss. Kersti växte upp i Kristianstad. Familjen med lillasyster Ingrid flyttade upp till Umeå 1944 där familjen utökades med lillasyster Karin. Den skånska dialekten slipade mamma bort snabbt. Några skånska ord har hängt sig kvar i familjen ”dänka” för att stänka tvätt och ”klinig” för kletig. Som 19-åring började Kersti arbeta på dåvarande Telegrafverket. Hon blev myndigheten trogen i dryga 40 år. Som kartritare och senare avdelningschef på Ritkontoret var hon med om att bygga upp telefonins infrastruktur. Alla hushåll i landet skulle få tillgång till telefoni, även om man bodde i väglöst land. Hon sörjde därför stort när nedmonteringen av det fasta telefonnätet inleddes.
Kersti gifte sig med pappa Karl-Henry 1955. De blev Tegssidan av älven trogna under hela livet. Anki föddes 1959 och lillebror Staffan 1964. Hon fick senare uppleva glädjen av fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Pappa gick bort redan 1992 efter en tids sjukdom. Mamma fick en ny livskamrat i Tage Öhman från Ulvön och de fick 10 fina år tillsammans. Kersti var en fenomenal festfixare. Det ordnades fester med allsångshäften och lekar antingen hemma i villan på Ön, i stugan i Obbola eller senare i lägenheten på Teg. De sista tio åren styrde hon upp familjens sommarfest där alla vann fina priser. Eftermiddagskaffet med kakor som hon själv bakat var en viktig tid för gemenskap för Kersti. Hennes kongresser var vitt kända.
Redan vid 40 års ålder drabbades Kersti av en svår ögonsjukdom, Retinitis pigmentosa, s.k. Tunnelseende. Synfältet begränsades och minskade alltmer. Trots sjukdomen kunde hon behålla sitt arbete nästan ända fram till pensionsåldern. Hon hade ett starkt engagemang i Synskadades riksförbund under många år. De sista åren i livet var hon helt blind, men med sin osedvanliga kämpaglöd och envishet kunde hon bo hemma med stöd av hemtjänst. Det sista året fick hon god omsorg på Eriksdals äldreboende i Holmsund.
Vi kommer att minnas Kersti för hennes varma omtanke och stora generositet men också för hennes uthållighet och tapperhet. Vi hoppas att hon nu befinner sig på en plats där hon återigen kan se. Att hon kan cykla och att det växer smörblommor längs vägkanten. Hon är saknad men lever för evigt i våra minnen.
Till minne av vår kära Kersti.
En kär mamma, mormor, farmor, farmorsmor och farfarsmor har lämnat oss. Kersti växte upp i Kristianstad. Familjen med lillasyster Ingrid flyttade upp till Umeå 1944 där familjen utökades med lillasyster Karin. Den skånska dialekten slipade mamma bort snabbt. Några skånska ord har hängt sig kvar i familjen ”dänka” för att stänka tvätt och ”klinig” för kletig. Som 19-åring började Kersti arbeta på dåvarande Telegrafverket. Hon blev myndigheten trogen i dryga 40 år. Som kartritare och senare avdelningschef på Ritkontoret var hon med om att bygga upp telefonins infrastruktur. Alla hushåll i landet skulle få tillgång till telefoni, även om man bodde i väglöst land. Hon sörjde därför stort när nedmonteringen av det fasta telefonnätet inleddes.
Kersti gifte sig med pappa Karl-Henry 1955. De blev Tegssidan av älven trogna under hela livet. Anki föddes 1959 och lillebror Staffan 1964. Hon fick senare uppleva glädjen av fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Pappa gick bort redan 1992 efter en tids sjukdom. Mamma fick en ny livskamrat i Tage Öhman från Ulvön och de fick 10 fina år tillsammans. Kersti var en fenomenal festfixare. Det ordnades fester med allsångshäften och lekar antingen hemma i villan på Ön, i stugan i Obbola eller senare i lägenheten på Teg. De sista tio åren styrde hon upp familjens sommarfest där alla vann fina priser. Eftermiddagskaffet med kakor som hon själv bakat var en viktig tid för gemenskap för Kersti. Hennes kongresser var vitt kända.
Redan vid 40 års ålder drabbades Kersti av en svår ögonsjukdom, Retinitis pigmentosa, s.k. Tunnelseende. Synfältet begränsades och minskade alltmer. Trots sjukdomen kunde hon behålla sitt arbete nästan ända fram till pensionsåldern. Hon hade ett starkt engagemang i Synskadades riksförbund under många år. De sista åren i livet var hon helt blind, men med sin osedvanliga kämpaglöd och envishet kunde hon bo hemma med stöd av hemtjänst. Det sista året fick hon god omsorg på Eriksdals äldreboende i Holmsund.
Vi kommer att minnas Kersti för hennes varma omtanke och stora generositet men också för hennes uthållighet och tapperhet. Vi hoppas att hon nu befinner sig på en plats där hon återigen kan se. Att hon kan cykla och att det växer smörblommor längs vägkanten. Hon är saknad men lever för evigt i våra minnen.
En kär mamma, mormor, farmor, farmorsmor och farfarsmor har lämnat oss. Kersti växte upp i Kristianstad. Familjen med lillasyster Ingrid flyttade upp till Umeå 1944 där familjen utökades med lillasyster Karin. Den skånska dialekten slipade mamma bort snabbt. Några skånska ord har hängt sig kvar i familjen ”dänka” för att stänka tvätt och ”klinig” för kletig. Som 19-åring började Kersti arbeta på dåvarande Telegrafverket. Hon blev myndigheten trogen i dryga 40 år. Som kartritare och senare avdelningschef på Ritkontoret var hon med om att bygga upp telefonins infrastruktur. Alla hushåll i landet skulle få tillgång till telefoni, även om man bodde i väglöst land. Hon sörjde därför stort när nedmonteringen av det fasta telefonnätet inleddes.
Kersti gifte sig med pappa Karl-Henry 1955. De blev Tegssidan av älven trogna under hela livet. Anki föddes 1959 och lillebror Staffan 1964. Hon fick senare uppleva glädjen av fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Pappa gick bort redan 1992 efter en tids sjukdom. Mamma fick en ny livskamrat i Tage Öhman från Ulvön och de fick 10 fina år tillsammans. Kersti var en fenomenal festfixare. Det ordnades fester med allsångshäften och lekar antingen hemma i villan på Ön, i stugan i Obbola eller senare i lägenheten på Teg. De sista tio åren styrde hon upp familjens sommarfest där alla vann fina priser. Eftermiddagskaffet med kakor som hon själv bakat var en viktig tid för gemenskap för Kersti. Hennes kongresser var vitt kända.
Redan vid 40 års ålder drabbades Kersti av en svår ögonsjukdom, Retinitis pigmentosa, s.k. Tunnelseende. Synfältet begränsades och minskade alltmer. Trots sjukdomen kunde hon behålla sitt arbete nästan ända fram till pensionsåldern. Hon hade ett starkt engagemang i Synskadades riksförbund under många år. De sista åren i livet var hon helt blind, men med sin osedvanliga kämpaglöd och envishet kunde hon bo hemma med stöd av hemtjänst. Det sista året fick hon god omsorg på Eriksdals äldreboende i Holmsund.
Vi kommer att minnas Kersti för hennes varma omtanke och stora generositet men också för hennes uthållighet och tapperhet. Vi hoppas att hon nu befinner sig på en plats där hon återigen kan se. Att hon kan cykla och att det växer smörblommor längs vägkanten. Hon är saknad men lever för evigt i våra minnen.