Stor sorg när nyheten om din bortgång nådde mig. Du fattas mig min vän. Du var alltid så glad när vi träffade på varandra i Boden. Du var alltid genuint nyfiken och intresserad över hur det var med mig och min familj. Du värmer ännu mitt hjärta.
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus
Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån
Pontus Kristiansen med familj2022-07-06Hjärnfonden
Vi kommer alltid att minnas dig som den glada, kreativa och finurliga människa som du var. Det spelade ingen roll om jag träffade dig som barn eller vuxen, du tog dig alltid tiden att prata och frågade hur läget var. För mig var du en person som gav inspiration genom dina galna projekt, du fick mig alltid att le och bara jag tänker på dig nu så börjar jag att le samt minnas tillbaka till de gånger jag träffade dig när jag var med Linus eller när vi sprang på varandra på stan. Att ha den egenskapen att förmedla gläde på det sättet du gjorde är unikt och det kommer jag att minnas mest av allt. Jag kan inte beskriva med ord hur sorgligt detta är men jag hoppas att du har det bättre där du är nu. Till familjen så beklagar jag verkligen sorgen och hoppas att ni tar hand om varandra!
Vila i frid Olle.
Året måste ha varit 1978. I fotolabbet på NSD i Luleå stod pappa Lars och kopierade svartvita bilder. På en av bilderna fanns en mycket trött tonåring, fångad där han låg utslagen i en säng. Det är Olle, 15 år, förklarade den stolte fadern.
Den bilden och Lars träffsäkra titel på den fastnade i minnet och fanns kvar där när Olles och våra vägar korsades långt senare. Mamma Barbro hade skickat ett kuvert med bilder som Lars tagit på 1960-talet och som hamnade på mitt bord på NSD. De visade hur det gamla Luleå centrum såg ut, de nio kvarteren med trähus och som revs på 1970-talet.
Bilderna födde idén till boken Trästaden som försvann och i arbetet med den konsulterades Olle i frågan om vi fick använda bilderna. Olle var en positiv man och det var fritt fram. Det blev sedan en bok som äldre lulebor gillade.
Några år efter boken träffades vi igen. Nu var Olle ett av premiärlejonen när Norrbottensteatern när nya pjäser hade premiär. Olle berättade att han nu jobbade på teatern med att bygga scenografin till pjäser efter scenografens anvisningar.
Han lyste när han berättade om sitt nya, lite annorlunda arbete. Det blev i fortsättningen trevliga pratstunder i teaterhuset. Olle var en positiv människa som öppnade sinnena hos dem han träffade.